Spanien 12/5: 15 min/km västerut

Jag sov bättre än jag hade trott. Visst, det var lite tjo och tjim, men det avtog efter midnatt (mycket tack vare vår granne som gick ut och röt till) och temperatur samt kudde var helt ok. En näringsrik frukost bestående av vitt bröd och marmelad senare var vi utcheckade och redo för dryga två mil på spanska landsbygden. Den första milen skulle innehålla 300 höjdmeter och visst var det lite stigningar här och var, men aldrig oöverstigligt. Vi blev efter den första backen i lummig terräng varse om att vi nog hade väldigt lite att klaga på, då vi gick om en gobbe med rullator... Han hade en kompis med sig och de skulle visserligen bara avverka halva sträckan vi skulle denna dag, men ändå. 

Det finns gott om nationaliteter på caminon, och svenskar är en del av dem. Vår rutt är nog inte helt ovanlig, och man märker snabbt att man känner igen folk från rastplatser, kiosker och restauranger. Svenskar finns, som sagt, så man får vara lite försiktig. Det är nämligen inte helt lätt att låta bli att kommentera de olika stilar vi stöter på utmed vandringen. Här finns de som alldeles tydligt kör den enkla stilen, dvs de får sitt bagage kört mellan de olika övernattningsställena och bär bara en liten dagsäck under vandringen. De finns också de som verkar ha lagt ner avsevärd tid på att matcha sin outfit ordentligt, vara lite piffiga och se till att allt sitter rätt. Det finns de som kör i kaftan och flipflops och det finns de som försöker ta sig nedför steniga leriga stigar i gymnastikskor. Och så finns det givetvis de skäggiga gubbarna i medelåldern som tror att de är helt rätt ute bara för att de köpt nya grejer i rätt märke. Kanske är de värst.

Vi stannade och fikade på två ställen, först efter nio km, vilket kanske egentligen var lite tidigt, men det var gott att mjukstarta lite. En familj hade försäljning i bottenvåningen av sitt hus och vi fick oss pilsner, kaffe och en smörgås. Andra stoppet var efter 15 km, då åt vi inget, men det var ett mycket mer arrangerat etablissemang som låg alldeles intill ett härbärge. Sol, pilsner och avkoppling, vi konstaterade att vi har det bra. Den sista biten inför detta stopp gick det mycket nerför och skam sägandes märktes det i mina skor. Jag ska inte säga att jag fick skoskav, men att foten gled fram i skon och påfrestades på ett sätt den inte var vad vid var uppenbart. Pausen kom därför lämpligt.

Stigen/vägen vi går är väldigt lättpromenerad. Det är ömsom grus ömsom asfalt och endast i undantagsfall är det lite stenigt och ojämnt underlag. Detta är givetvis skönt eftersom det resulterar i att man inte behöver gå med blicken i marken hela tiden för att se var man sätter fötterna utan man kan se sig omkring i omgivningarna där vi går istället. Man kan se alla vackra stenmurar, de vidsträckta vyerna över dalgångarna, de små borden där man kan ta en frukt eller lite nötter och lämna en slant, den gamle mannen som vaktar sina fyra får i hagen, den lilla skrynkliga svartklädda tanten som från sin trappa på gården glatt ropar "Buen Camino!" när du går förbi, de tio kvigorna som står mitt i vägen när du ska passerar då de väntar på att få komma in i ladugården. Du kanske till och med missar skyltarna med reklam för taxi, för de pilgrimer som fått nog för dagen.

Klockan 16:30, efter sju och en halv timmas härlig vandring, gick vi över floden och in i Portomarin, vårt mål för dagen. I kyrkan fick vi en stämpel i vårt pilgrimspass och därefter checkade vi in på ännu ett hotell med papperstunna väggar. Lite avkoppling för fötterna, en efterlängtad dusch och lite vila senare gick vi ut i solen och åt en pilgrimsmeny som var ok, men den var bättre igår, i Sarria. Men för €10 ska man väl inte kräva så mycket, möjligen kan man förvänta sig att serveringspersonalen inte tappar maten i knäet på en, något som drabbade vårt resesällskap...

I morgon väntar 24 kilometer till Palas de Rei. Fred Åkerström väcker oss med Spritartango 07:30, häng med i morgon också!

PS. Jag fick upp bilder på gårdagens inlägg till slut, titta gärna.