Ansvar - S*Jaworas Sinus 2004 - 2013

Idag blev vi smärtsamt påminda om ansvaret man har som djurägare. Det är inte bara något mysigt, gulligt trevligt som fungerar som en extra familjemedlem, det är ett levande väsen, vars liv och död du ansvarar för.

Vår äldste katt, Sinus, har varit hos oss sedan 2004. Han föddes i februari men han flyttade hem till oss först efter sommaren. Något år senare flyttade hans halvbror Eifel in och de två domderade här i huset bäst de kunde. Förra året fick Eifel njursvikt och gick bort, som ni nog minns. Sinus har varit ensam efter det och den förändringen i kombination med att många i familjen flyttade hemifrån samtidigt gjorde att hans jamande oro först kopplades med detta. Det blev dock värre och vi fick beskedet av veterinären att han hade problem med sköldkörteln. Detta fick han medicin för, men den behövde liksom "ställas in" så det blev en del resor med bil till veterinären, något Sinus INTE gillade. Han blev stressad av detta, ett par gånger så till den grad att han fick problem med urinen, och då fick han medicineras för det.

I veckan återkom dessa problem. Han betedde sig som sin bror, han slutade äta, han slutade gå på lådan och när vi kom hem från Spanien idag låg han bara still. Vi ringde Blå Stjärnan, åkte in med honom och de konstaterade att det var urinstopp. Det kunde opereras, men frågan var om han skulle klara det. Vi hade talat om det innan och vi var överens, i ett sådant läge skulle han få somna in och lämna oss istället.

När vår förra katt Zuzzy dog av hög ålder (17) kände jag redan då att det var tveksamt om man skulle skaffa katt igen. Det där ansvaret är tungt att bära och hur rationellt du än resonerar så blir där en klump i magen. När Lotti åkt iväg med Sinus idag kom tårarna och jag blev faktiskt lite förvånad över vilken kraft de hade. Jag menar, det var ju bara en katt. Ett djur jag lovat att ta ansvar för och fatta sådana här beslut om. Jag förstår mekanismen, men den pragmatiska sidan av mig överrumplades lite. Antagligen nyttigt.

Sinus var en katt som passade mig. Inte en soffkudde utan en herre med stor auktoritet och integritet. Han kunde bli sur och gömma sig under långa perioder. Han kunde stolt bestämma att du kunde få ynnesten att klappa honom och han kunde med en blick skrämma bort såväl grannkatt som påhälsande hundar. Nu är han inte med oss längre och även om saknaden är stor så kommer den praktiska tanken direkt. Nu får det vara bra, Sinus får ha varit den sista. Det tror jag han hade gillat.

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Kungsleden dag för dag: 2 september - Jäkkvik till Luvtavrre

Kungsleden 2016: Att få ligga bra

Huvudstad 2014, Balkan, 29/4: Kvardröjande öststat