Spanien 15/5: Kampen mot elementen

Idag har varit en tyngre dag, både gällande kraften i kroppen och orken i knoppen. I morse var det svalt och skönt, nattens regn hade dragit bort och med rykande andedräkt och morgonfukt i skägget gick vi iväg 8:30, dvs en halvtimme tidigare än vanligt. Vi hade ännu en lång dag framför oss och vi hade läst att mot slutet här började det bli gott om folk på caminon. En del bussas in bara för att gå den sista biten, men det är också så att framåt slutet ansluter en del andra vandringsleder till denna. Det var friskt och skönt och det kändes bra. Jag fick undervisa sällskapet i vad en liksvamp är och en del fågelläten identifierades också. Är det ryggsäcken som väcker upp den gamle Fältbiologen i mig? Efter ett tag började det dock gå trögt. Först tänkte jag att jag hade förtagit mig på mördarbacken igår, men jag bestämde mig till slut för att det var den näst intill obefintliga frukosten i Arzua som var boven i dramat. Den var fattigast hittills med bara kaffe och några rostade mackor. Skulle jag stå mig på det? Jag halkade efter, men det hade jag inget emot utan sa åt mina kamrater att de kunde trava på. Så där gick jag lite och grubblade. Jag tvivlar på att det jag gick igenom där var vad som är tanken med caminon, att komma till självinsikt och allt. Jag började fundera på om jag är skapt för att umgås med folk i längre perioder än fyra-fem dagar utan att börja bete mig illa. Vi närmade oss dock snart tio kilometer så jag ryckte tag i mig och satsade på att få mig en macka istället vid det första planerade stoppet.
Väl inne i lokalen var det kaos. Det gick inte att se vem som var gäst och vem som var personal, och när man väl listat ut det var det hopplöst att få kontakt för beställning. Inga menyer, inga priser, ett jävla kackel... Jag gick ut och sa till Lotti som stod i toalettkön att jag helt enkelt inte fixar detta utan skiter i det. Väl medveten om att det var ett osmart val eftersom jag behövde energi, men alla lampor blinkade rött och jag var helt enkelt tvungen att gå ut. Lotti, stark och klok, tog tag i situationen och köpte en macka (läs brödlimpa) med omelett och bacon samt kaffe. Tack. Tyvärr hjälpte inte mackan energimässigt för resterande prestationsbehov och jag lyckades inte hålla humöret i schack till 100% hela dagen, men när dagen var slut hade det rättat till sig, som tur var. Jag måste ju kunna vistas bland folk...
Dagens terräng har varit ungefär lika varierad som tidigare dagar, men vi har sluppit vägar i större omfattning. Skogar, ängar, hagar och små byar har passerats. 28 kilometer blev det innan vi var vid hotellet och vi har nu passerat 10 mil och har bara cirka en mil kvar till målet. Det har varit mycket upp och ner i backar och dalgångar och en del (särskilt en på slutet) var riktigt långdragen och motlutig, för var sväng man tog visade sig en ny stigning och det verkade aldrig ta slut. Jag affirmerade allt jag kunde och kämpade på. Det gick bra, men min nya Tilley-hatt får agera svettband och frågan är om den någonsin torkar igen.
 
Efter knappa två mil bestämde vi oss för att stanna på lunch. Vi satt inne för första gången på resan, käkade omeletter och pastasallad, drack härliga pilsner i frostade glas och konstaterade att vi precis missade regnet. Prognosen hade sagt lite skurar framåt eftermiddagen och vi hade känt lite stänk tidigare, men aldrig så det var lönt att byta om. Nu satt vi och mös torrskodda och tyckte vi hade en väldig tur. Tills vi skulle gå vidare. Då kom en ny skur och fram åkte regnkläder och skydd till ryggsäcken. Somliga tog både byxor och jacka, själv nöjde jag mig med min nya fina Fjällräven. Lika bra att testa den, den skulle ju vara så fantastiskt bra.
Som synes på bilden hann vi inte mer än ut förrän regnet avtog och solen kom fram. Självklart. Några bytte om igen, själv lät jag jackan sitta på, men öppnade upp ventilation och dragkedjor. Om det låter för bra för att vara sant med ett material som ska vara regntätt, men samtidigt andas inifrån så att det släpper ut överskottsvärme, så är det för att det är det. Visst, det blir lite luft i den och Lottis gamla hederliga galonställ var bra mycket tätare, men lura inte er själva, är det regntätt så är det också varmt. Min skjorta var rejält blöt på ryggen när jag väl tog av den.
 
Vårt sista boende före Santiago var bokat i Lavacollo och självklart även här på andra sidan stan. När vi närmade oss den rundade vi flygplatsen där Ryanair tog med sig pilgrimer hem igen efter förrättat värv. Vi slog oss ner i skuggan av den för dagens sista stopp och nu var det inte helt enkelt att dra på sig säcken igen för de sista kilometrarna innan vi fick vila.
En knapp kilometer väster om byn ligger Hotel Xan Xoro och detta boende slår de övriga med hästlängder. Närmast slottslikt, himmelssängar, stora rum, en hotellchef som gladeligen körde oss i sin privata bil till och från restaurangen på kvällen, allt detta till en spottstyver. De övriga hotellen har jag ju haft lite synpunkter på, men detta kan jag varmt rekommendera. Det verkar inte ens speciellt lyhört...
 
Middagen på kvällen blev som brukligt Pilgrimsmeny. Tre rätter, två flaskor vin på tre personer, espresso och grappa (rejält tilltaget) för €10. Snacka om prisvärt. Nu ligger vi här med trötta vader och pulserande fötter. Sömn är en makalös återhämtning och det mirakel man upplever var morgon är speciellt, kanske är det vad som gör rutten så speciell? Eller inte... Vi har en etapp kvar, i morgon är vi framme. Det kan vare sig väder eller sura gubbar förändra.
 
 
 

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Kungsleden 2016: Jakten på tält

Tanzania 2018/1: På menyn - Fläsk och fisk

Viktigt meddelande! Byte av plattform och adress!