Nithrin Taag - En dvärg i Tiara

Så var det dags då. Vi hade talat om det länge (eller om vi ska vara ärliga, det var mest Lotti), att man nog ska ha bockat av att ha sett Springsteen på Ullevi, även om det aldrig givetvis skulle kunna mäta sig med de legendariska spelningarna 1985. Det har ju pratats och tjatats om detta Ullevi... Nu skulle han komma dit igen på sin nuvarande turné och det var minst sagt stort tryck. För egen del var det inte jätteviktigt, vi hade redan sett honom 2005 på Scandinavium och den spelningen var allt annat än Ullevi. Det var bara Börje och hans gitarr som var ute och spelade efter " Devils & Dust ", en skiva jag uppskattade mycket eftersom Nebraska är min absoluta favoritskiva med mannen i fråga. Det råa, avskalade och smärtfulla talar mycket mer till mig än storskrålande Sherry Darling, även om jag visst det kan uppskatta det också. Vi bestämde oss för att försöka, fick vi biljetter var det kul, om inte så hade vi ju ändå kryssat honom redan, eller hur? Ett par dagar för...

Om två veckor ska jag se Tori Amos live i Köpenhamn. Det blir sjätte gången jag bänkar mig för att låta den rödhåriga förförerskan ta hand om mig en eller ett par timmar. Därmed är hon den jag sett flest gånger live, tätt följd av Roger Waters och Dave Eugene Edwards, fem var. Toris fanskara är en sådär hängiven skara, där det finns de som följer henne runt på en hel turné, som hänger utanför varje konsertlokal för meet & greet och som ibland lever på gränsen till vad som är nyttigt vad gäller idoldyrkan. Man kan ju anse att jag balanserar där också, om jag nu ska se henne igen, men tro mig, jag är inte ens nära ett riktigt hardcore fan.     Idag är det ju ganska enkelt att hålla koll på sina idoler. Var är de, när kommer nästa skiva, hur ser turnéplanerna ut, när släpps biljetter med mera. För fans av arten jag beskriver ovan är givetvis detta en guldgruva. Det finns hur mycket som helst att få reda på och man behöver inte missa något någongång. Smarta artister vet också ...

Kan inte riktigt säga när jag hörde talas om King Crimson första gången. det kan ha varit på gymnasiet, men å andra sidan fanns gott om pretton inom Fältbiologerna, så det är långt ifrån omöjligt att man någon natt i ett militärtält på Hunneberg eller i Molla bokskog druckit te och diskuterat Praktejderkryss till tonerna av Red eller In The Court Of The Crimson King. Tony Levin har alltid varit en favorit, men det ska erkännas att jag först och främst kopplat honom till Peter Gabriel och i periferin vetat att han även hade med KC att göra. Adrian Belew har funnit överallt, med Zappa, Bowie med flera. Och Crimson då. Vi kom att tala om det hemma, jag och sonen. Han är väldigt insatt i progressiv rock och givetvis kände han till Levin och KC, även om han inte lyssnat på de senare ännu. Samtalet ledde till nyväckt intresse hos mig, jag plockade fram musiken och som av en händelse kom då nyheten att Robert Fripp bestämt sig för att väcka bandet till liv igen och ge sig ut på en turné. De...

Med facit i hand var nog träningsuppehållet jag fick för mig att göra 18-25/11 riktigt jävla dumt. Man tycker ju att jag borde känna mig själv bättre. Men icke. Före uppehållet hade jag hållit igång ordentligt, med ordentlig tyngd med början i september. Jag sprang mellan 3 och 7 mil i veckan, 4-5 löppass och med jämna mellanrum styrketräning och/eller simning ovanpå detta. Och det gick bra! Jag hade inte ont, jag resonerade inte med mig själv, jag bara gjorde det. Det flöt på och jag var duktig. Men så kom den där måndagen 18/11. Dagen innan hade jag sprungit 22,5 km, längsta sträckan hittills och jag var ganska urlakad. Jag tillät mig själv återhämtning och tänkte gå på det igen på tisdagen. Men när tisdagen kom fanns inte viljan där. Ingen gnista, inget sug... Jag fattade inte. Så jag konsulterade folk i min närhet och alla tyckte att jag inte skulle underskatta ett uppehåll i träningen. "Det mår kroppen bra av och du kommer komma tillbaka extra taggad." Det fanns gott om ...

Nu var det ett tag sedan. Det har egentligen inte hänt så mycket. Eller ja, det har det ju, men inte så mycket att skriva om. Eller jo, en hel del vardagsbestyr som inte är så intressant i det stora hela. Eller tja, lite på det terapeutiska planet också men det är väl bara navelskåderi. Fast det är klart, jag har ju varit på fyra konserter inom två veckor varav tre med Roger Waters. I och för sig, jag har varit i Warszawa och vänt. Dessutom har väl foten blivit lite bättre. Å andra sidan finns väl inget intresse av att jag städade källaren att jag börjat simma regelbundet att jag bestämt mig för att skita i 5:2-fastan att jag lurat med Lotti att springa Göteborgsvarvet 2014 att livet är åter i rutin nu när äldsta sonen åkt tillbaka till Norrland och skolorna börjat att Italienresan blev jättebra att vi vandrade på Vesuvius att jag ska på ölprovning med dotter och måg att jag samma kväll ska se Fish på trägår'n att jag ska fira min födelsedag i Berlin att vi firat 24-årig bröllopsda...

Det vore egentligen skitenkelt att påbörja året med en återblick på 2012. Berätta om första året i Polen, kulturkrockarna, resorna, maten, barnen som vuxit, magen som vuxit, orken som minskat, skägget som spretat, med mera, med mera. Jag vet att jag föreslog just precis en sådan sammanfattning i mitt förra inlägg, men ni har ju hängt här under året, eller hur? Ni vet allt det där redan. Ni tycker redan synd om mig. Är det väl inte lite bättre att se framåt istället? Vad väntar under året som nu precis dragit igång? Jag pratar inte om nyårslöften, jag menar mer konkret vad vi faktiskt tror kommer hända. Kommer det rulla på som vanligt? Det är ju helt ok, är allt hunky dory finns ju ingen anledning att förändra massor, eller hur? Eller är förändringar på gång som du vet om? Hur kommer de påverka året, hur mycket kan du själv påverka det och hur mycket kraft är det därmed lönt att lägga på det? Vill du ha fullständig kontroll över vad som kommer hända eller gillar du bäst att bara s...

Två veckor sedan förra inlägget. Skäms på mig... Tillbringar helgen i Polen, jag har ju tre hemresor per månad så en helg blir jag kvar. Det kan tyckas tråkigt, men ni vet, jag trivs med mitt eget sällskap och har egentligen aldrig några sysselsättningsproblem. Väljer jag dessutom en F1-helg så går ju några timmar där. Förra veckan var tämligen intensiv. Den började med att SAS ställde in kvällsplanet från Landvetter till Köpenhamn så det blev en ofrivillig natt på Gothia Towers och upp i svinottan (04:00) för att ta sig tillbaka till flygplatsen. Det bjöds på räkmacka, men ärligt talat, den slog inte den vi fick på Gullholmen i somras, där har ni något att lära, Gothia! Intressant är också att jag under min misär såg till att nämna @SAS i varje tweet, men jag fick ingen som helst respons. De är däremot glada att RT:a när någon är nöjd. Jag förstår det, men så många andra tar twitter i akt att kontakta även missnöjda. Så icke SAS. Inte att undra på att det går sådär... Vi har sed...