Nithrin Taag - En dvärg i Tiara

...har jag betvingat säldammsbacken och har knappa två mil kvar, joggandes genom ett solvarmt Göteborg.  Om dryga sju timmar har jag gått i mål i Slottsskogen på vad jag har sagt blir mitt sista varv, i alla fall på länge.  Det ska bli skönt att kunna springa för lustens, motionens och hälsans skull framöver och inte intvingad i något schema skräddarsytt för långlopp.  Jag kan knappt vänta. 

Så sitter jag här. Igen. Ta skydd, det här blir ännu ett självömkande inlägg om träning och mina tillkortakommanden i ämnet. Teknik i form av appar, pulsmätare och gps var tveklöst det som fick mig att komma igång för några år sedan. Något som också hjälpte till var de olika former av träningsprogram som lätt blev tillgängliga, såväl med som utan live-coachning under träningen. Det kunde handla om att komma igång, att hålla formen, att bränna fett eller att målmedvetet träna inför ett specifikt event. Jag har gjort alla och det har varit en hjälp för mig, gett mig ett schema, en struktur att förhålla mig till. Målet har inte varit så viktigt, i alla fall inte när jag började. Eller rättare sagt, inte vad jag fattade själv. Jag tror inte jag fullföljt något program. Jag har aldrig kommit i mål. Jag har inte orkat, jag har blivit sjuk, något annat har kommit emellan eller jag har helt enkelt tröttnat på skiten. I stort sett var gång har det skett när programmet växlat upp lite, gått ...

Med facit i hand var nog träningsuppehållet jag fick för mig att göra 18-25/11 riktigt jävla dumt. Man tycker ju att jag borde känna mig själv bättre. Men icke. Före uppehållet hade jag hållit igång ordentligt, med ordentlig tyngd med början i september. Jag sprang mellan 3 och 7 mil i veckan, 4-5 löppass och med jämna mellanrum styrketräning och/eller simning ovanpå detta. Och det gick bra! Jag hade inte ont, jag resonerade inte med mig själv, jag bara gjorde det. Det flöt på och jag var duktig. Men så kom den där måndagen 18/11. Dagen innan hade jag sprungit 22,5 km, längsta sträckan hittills och jag var ganska urlakad. Jag tillät mig själv återhämtning och tänkte gå på det igen på tisdagen. Men när tisdagen kom fanns inte viljan där. Ingen gnista, inget sug... Jag fattade inte. Så jag konsulterade folk i min närhet och alla tyckte att jag inte skulle underskatta ett uppehåll i träningen. "Det mår kroppen bra av och du kommer komma tillbaka extra taggad." Det fanns gott om ...

Livet är inte rättvist. Är vi överens om det? Somliga sliter som djur utan utdelning, andra får full pott utan att lyfta på arslet. De flesta av oss lullar omkring någonstans mittemellan dessa tillstånd, men då och då halkar vi över på endera ytterligheten av denna skala och blir varse; livet är fan inte rättvist. I slutet av augusti i år blev jag lite trött. Om ni följt med här vet ni att jag över sommaren och efter en läkarundersökning bestämde mig för att (igen) försöka ta tag i min något för höga vikt. Jag hade ingen brådska, men det behövde justeras. Som så många andra provade jag 5:2, och jag på några veckor tappade jag 3-4 kilo, men så var det några veckor med resor, unnande och annat och plötsligt var jag tillbaka där jag startade, trots duktigt fastande. 26 augusti klev jag upp på vågen och tröttnade med en suck. Jag var tillbaka på samma läge som före sommaren och lite till. Jag gjorde mig inga illusioner, jag hade inte trott att jag rasat, men va fan... Jag var på väg mot ...

Två helger i rad nu har jag sprungit motionslopp. iForm-loppet och Kretsloppet. Det förra fem kilometer, det senare tio. iForm var kämpigt och jag flåsade i mål på 31:41, Kretsloppet kändes mycket bättre, 1:05:01. Knepigt, eller hur? Jag var ju snabbare per km helgen innan ändå kändes just det som en sämre prestation. Tro mig, det var mycket trevligare att som efter Kretsloppet känna sig nöjd. I förberedelserna inför 17 maj 2014 har jag börjat gå på Löparkvällar . I tisdags var det fartlek och vi tog i så mycket vi kunde. Gruppen delades upp i en lite snabbare och en långsammare och vi kan väl lugnt säga att jag var långsammast i den långsamma. När träningen var över och vi satt och pustade och käkade banan blev det som alltid snack om träning, löpning och lopp. En tunn liten speta till tjej (som var bland de fyra snabbaste i vår långsamma grupp) ojade sig lite över sitt resultat på Tjejmilen för en dryg vecka sedan. Bara 46 minuter, men hon ursäktade sig med att hon varit sjuk och ...

Nu var det ett tag sedan. Det har egentligen inte hänt så mycket. Eller ja, det har det ju, men inte så mycket att skriva om. Eller jo, en hel del vardagsbestyr som inte är så intressant i det stora hela. Eller tja, lite på det terapeutiska planet också men det är väl bara navelskåderi. Fast det är klart, jag har ju varit på fyra konserter inom två veckor varav tre med Roger Waters. I och för sig, jag har varit i Warszawa och vänt. Dessutom har väl foten blivit lite bättre. Å andra sidan finns väl inget intresse av att jag städade källaren att jag börjat simma regelbundet att jag bestämt mig för att skita i 5:2-fastan att jag lurat med Lotti att springa Göteborgsvarvet 2014 att livet är åter i rutin nu när äldsta sonen åkt tillbaka till Norrland och skolorna börjat att Italienresan blev jättebra att vi vandrade på Vesuvius att jag ska på ölprovning med dotter och måg att jag samma kväll ska se Fish på trägår'n att jag ska fira min födelsedag i Berlin att vi firat 24-årig bröllopsda...

Detta inlägg kommer innehålla lite av varje. Dels för att det var ett tag sedan jag skrev över huvud taget, dels för att jag känner att jag har en del jag vill dela med mig av och om jag inte gör det nu kanske det inte blir av. Så ta ett djupt andetag, förr eller senare kommer längre och djupare betraktelser, nu blir det små korta nedslag i verkligheten så länge. Jag sitter i solen på min balkong i Polen. Bredvid mig hänger tvätten på tork, jag har lite disk som väntar i köket, och jag måste dammsuga innan helgen är slut. Från fältet bortom grannhuset skriker en fasan ( Pekka Langer ? då och då och på taket sitter en kråka och kraxar. Kanske är det radio på gång, vad vet jag. Jag svettas, inte bara av den varma solen utan också i efterdyningarna av ett 7 km löp-pass jag företog mig efter att ha åtnjutit helgens Formel-1-kval från Monaco. Jag tänkte, som alltid när Monacos GP går av stapeln, på den resa vi gjorde dit och hur jag nu känner igen ...

På lördag är det dags. Göteborgsvarvet igen. Och här ligger jag i min lägenhet och gör det jag är väldigt bra på; trycker ner mig själv. Jag har för stor mage, jag har tränat för lite, jag springer inte fort nog, jag borde springa en gång till före loppet, helst idag, jag är lat som inte gör det... Ja, ni hör. Så jag använder nu bloggen som terapisoffa för att komma mer på jorden och få ordning på saker och ting. Jag har sprungit mer eller mindre regelbundet sedan förra loppet, speciellt sedan jag kom till Polen. Jag hade ett litet uppehåll i samband med Moskva och Skottland, men därefter har det varit tre gånger i veckan. I lördags sprang jag 16 km och i söndags vandrade jag 25 km Om jag springer idag eller inte har ingen som helst påverkan på prestationen på lördag. Det är för kort tid att göra skillnad. Förra året sprang jag inte på nästan två veckor före loppet och jag var urnöjd efteråt. Jag kan detta, jag kommer klara av det och jag kommer ha kul. Så, tack så mycket, behövde bar...

I tisdags åkte jag och en projektledare till Warszawa för ett kundmöte. Mitt under ett pågående samtal i bilen lutar sig plötsligt min kollega sig fram och tittar upp i luften. Jag följer hennes exempel och ser två stora fåglar flyga över vägen. Storkar . Tror det var första gången jag såg dem i vilt tillstånd. Jag fick mig berättat att det enligt lite skrock ska betyda tur att se dem när de anlända på våren! Så om man tror på sådant var det en bra start på veckan. Igångsättningsmotståndet efter resan i Skottland var massivt under måndagen. Flera gånger öppnade jag mailen, skummade igenom de 100-tals mail som kommit under frånvaron, sorterade lite, raderade något, och stängde igen. Upplevelserna på den skotska västkusten gjorde stort intryck och var avkopplande på många sätt. Skulle jag palla att komma igång att jobba denna vecka igen? Självklart gjorde jag det. När jag väl kom till kontoret på tisdagen kom verkligheten ikapp snabbt och det dröjde inte länge förrän man var i selen ige...

Kort om helgen. Kom hem, hyfsat laddad för att springa seedningsloppet för Göteborgsvarvet. Vaknade på lördag morgon med en förkylning som satt sig överallt i kroppen, som en bakfylla som inte kunde bestämma sig. Jag bestämde mig nog redan på lördagen, men när det inte var avsevärt bättre på söndagen var det bara att gilla läget. Här kommer nu en intressant förändring mot - säg för ett åt sedan. Då hade detta varit ett massivt nederlag, jag hade surt skyllt på allt och alla och högst troligt hade jag också lagt ner löpträningen för en tid eftersom det ju ändå inte är någon idé, det går ju ändå åt helvete. Visst, klart jag är besviken nu också, men jag låter inte den här förändringen i planerna ta över och förstöra för mig. Målet var inte detta lopp, målet är GV den 12/5. Så det jag gjort för att förbereda mig inför seedningsloppet kommer alltså att vara till nytta för den stora utmaningen i maj. Du anar inte hur skönt det är att komma till denna insikt. Förkylningen ställde till de...

Den här helgen stannar jag kvar i Plonsk. Jag har tre hemresor i månaden, så någon helg blir det alltid. Än så länge bor jag ju på hotell och det är väl så lagom roligt på helgen, speciellt som just detta hotellet mest verkar leva på affärsresenärer under veckan. Jag är ensam här nu... Den gångna veckan har mitt inblandande i projekt och frågor blivit än mer påtagligt. Så ska det ju vara, givetvis, det är ju därför jag är här. PC lämnar över mer och mer ansvar och jag får helt enkelt börja ta för mig mer och mer. Just att ta för sig är viktigt här, det är alldeles tydligt och det kommer att kräva viss tillvänjning, något som PC lyckligtvis är medveten om efter att ha jobbat utomlands i "öst" i många år. Mitt första chefsmail (som @antteist kommenterade "Like a boss") gick ut i veckan rörande fakturering och det förefaller så långt som att alla är med på noterna. Indikationerna jag fått under mina första tre veckor antyder dock att jag inte kan ta något för givet. ...

Från mitt hotellfönster i morse Risken är väl överhängande att inläggen kommer ganska tätt så här i början, men det får ni väl leva med. Intrycken är ju flera initialt och därmed lusten att dela med sig av dem, även om första dagen inte blev så vansinnigt händelserik. Det är ju lite trevande i starten. Jag vet inte riktigt vad jag ska ta tag i och ingen har väl egentligen tid att dadda mig utan har fullt upp med sitt och sina jobb. Jag ägnade därför större delen av dagen till att flytta in i min dator. Ställa in Outlook så att den ser ut som jag vill ha den, installera de hjälpprogram jag är van vid och importera bokmärken så att jag känner mig som hemma. Några enstaka mail fick jag iväg också. Innan internetuppkopplingen försvann. Där satt man, omgiven av polsktalande damer (de svenska projektledarna kommer först i morgon) som inte verkade ha några internetproblem. Var det bara jag? Skulle jag säga något? Till vem? Här blev en av de stora utmaningarna i mitt jobb tydlig. Det ...