Spanien 18-19/5: Jag är choklad att jag är svensk...

Lördagen var dagen då pilgrimsdelen av resan definitivt tog slut. Efter frukost promenerade vi till järnvägsstationen för att hämta ut vår hyrbil och tydligen är inte Avis i Spanien vana vid att man bokar bil nio månader innan man ska ha den för det var svårt att hitta vår bokning, sen försökte de ge oss en mindre bil och blåsa oss på fri körsträcka. Oss lurar man dock inte och när Avisbruden suckat och himlat med ögonen ett tag fick vi en Opel Astra och gav oss iväg.
 
Jösses vilka vägar. Sextio mil gick på cirka sex timmar inklusive en fika och ett lunchstopp. Breda, släta, 120-vägar hela sträckan och väldigt lite trafik. Tveksam till om du kan köra så långt i Sverige någonstans på motsvarande vägar. Strax efter 15:00 lämnade vi in bilen vid T4 på Madrids flygplats, hämtade ut vårt inlämnade bagage och tog tunnelbanan in till centrala Madrid. Vårt hotell ligger nära Puerta del Sol och är ett minimalistiskt litet pensionatliknande boende. På en våning i en liten port mitt i den gamla delen av staden har man inrett ett tiotal rum. Det är inte mer än ett år gammalt så det är modernt, snyggt, rent och superfräscht. Man kan kanske ha synpunkter på att man måste backa in på toaletten om man ska sätta sig på den eller att duschen är precis så liten så att risken finns att man med sitt breda arsle slår till blandaren när man vänder sig och därmed får en liten surpris de aqua där man står, men det är nog helt enkelt så att de har gjort vad de kan med det utrymme de har. Och €141 för tre nätter mitt i Madrid är överkomligt, eller hur?
 
Det hade varit en lång resdag, så det var sköt att få slinka in på Casa Patas där vi reserverat bord för kvällen. No more pilgrimsmeny, här beställdes ost och korv till förrätt och Cava till det, lamm och bräserad oxsvans till varmrätt och en espresso med tillhörande grappa för matsmältningen. När vi fått in notan, som var den största sedan resans start, med marginal, tog vi våra glas och satte oss i det inre rummet, för kvällens flamencoshow. Jag önskar verkligen att jag förstod spanska. Jag hade velat veta vilken tragisk historia de båda svartklädda herrarna sjöng om, samtidigt som de koordinerat klappade i händerna och kompletterade den gitarrspelande duon bredvid. Att det var mycket känslor inblandat var tydligt, inte bara på deras uttryckssätt utan även givetvis på de tre dansare som ackompanjerade dem under kvällen.
 
Det här fascinerade och berörde. Passionen, samspelet, ansträngningen, den tysta kommunikationen, inlevelsen, ansträngningen. Hur de läste varandra och responderade på för oss osynliga tecken, hur de hetsade varandra till stordåd, hur någon form av kontrollerad improvisation drev föreställningen framåt mot extasens avgrund, men aldrig över kanten. Det verkar som om var rörelse, var vridning, var fotnedsättning hade sin egen symbolik, sin egen roll att spela. Det var fullsatt i lokalen och jag tror att de flesta (de fullaste tyskarna möjligen undantagna) lämnade lokalen upprymda och fascinerade.
 
Vi tog svängen om Westin Palace Hotel på vägen hem för att få oss en femstjärnig sängfösare. En iskall vodka Martini som nog bara fått vermouthflaskan förevisad sig var en perfekt avslutning på denna dag, tillsammans med ännu en nota som påminde oss om att pilgrimsdelen av vår resa nu var över.
 
---------
 
En tradition på våra storstadsresor är att besöka en lokal marknad. I Madrid är den stora att tala om El Rastro och den är som störst på söndagar. Att börja dagen med den kändes därför helt naturligt och låg dessutom på bekvämt avstånd från vårt hotell så det var på med skorna och ut i stada. Marknaden är en blandning av loppmarknad och knalledito och den slingrar sig i gränder och breder ut sig över torg i stadsdelen. Det finns gott om skräp, givetvis, men också lite billigt kul krimskrams som om inte annat fungerar som lite minnessaker över resan och besöket. Det blev vare sig stora porslinsurnor, en Mamaya-kamera eller en gasmask denna gång, men väl lite presenter till släkt hemma i Svedala. När vi lämnade området var det betydligt mer folk i rörelse än när vi kom, så vårt val av tidpunkt var korrekt, utan tvivel.
 
En annan tradition på resorna är en kulturyttring av något slag. Under årens lopp har vi varit på opera, konsert, musikal och diverse museum. I Madrid hänger Picassos Guernica på Reina Sofia-museet, ett ombyggt sjukhus som nu agerar konsthall. Här var vår timing inte lika bra som på marknaden. Sedan några veckor pågick en omåttligt populär Dalí-utställning och utanför museet ringlade köerna långa. Vårt hopp tändes dock när vi insåg att dessa köade just för Dalí och vi gick till andra sidan för en vanlig biljett. Kö där också, men inte så lång och hur svårt kan det vara att sälja biljetter, tänkte vi! Tydligen väldigt svårt. Det gick vansinnigt långsamt och efter kanske en halvtimme och max tio meter bestämde vi oss för att skita i det. Att slösa tid på köande har aldrig varit ett alternativ för oss och vi har skippat sevärdheter större än detta förr om åren.
 
Vi tog istället bäring på kartan och begav oss med bestämda steg mot Parque Retiro, Madrids gröna lunga, till en början bara tillåtet tillträde för kungligheter, men så småningom även för pöbeln. I en närbutik köpte vi croissanter, en flarra rötjut, ost, skinka, korv och jordgubbar och gick sedan in i parken och slog oss ner vid sjön, under Alfonso XII-monumentet och njöt av en picknick i det fria i ännu en storstad i Europa. Makalös vad bra mat kan smaka, varandes hur enkel som helst, om bara omgivningen och sällskapet är det rätta. På sjön rodde folk omkring i små hyrbåtar, det kunde vara små familjer som bara roade sig, ungdomsgäng som tramsade eller grabbar som skulle stila och käcka sig för flickorna. Någon tjej poserade på relingen medans hennes moaché halvlång i båten med gigantiskt kameraobjektiv gjorde vad han kunde för att fotografera henne. Ack ja, den parningsleken om våren...
 
Vi brukar också alltid företa någon form av guidning av staden vi är i. Det kan vara en busstur av största turistklass, men också en båttur eller varför inte en vandring. Vid ett par tillfällen har vi dessutom haft turen att få en privat guide, alltså inga andra turister i gruppen. Det kan bli lite ansträngt och malplacerat, som när vi besökte en äkta markis i hans hem i Valetta, men också väldigt givande och informativt, som med den lilla gumman i Moskva. Nu hade vi bokat en vandring som skulle låta oss få se Madrid från takåsarna och vi hade kompletterat den med lite tapas så att vår kvällsmåltid var räddad. Vid Tirsa de Molina mötte vi Arma, vår guide, och hon tog oss sedan runt stan under dryga fyra timmar med fem stopp på takterasser med serveringar och tapas. Vi fick äta saker vi nog aldrig ens vetat att beställa annars (vad sägs tex om rapphönekroketter?) på barer och restauranger dit den vanlige turisten aldrig skulle hitta. Arma var berest som få, men bosatt i Madrid sedan några år och körde den här lilla guideverksamheten och det är nog svårt att hitta fler människor som passar så bra i sitt yrke som hon. Hon var ett veritabelt uppslagsverk om Madrid och Spanien, både historiskt och i nutid, hon kunde stan på sina fem fingrar och bara öste ur sig tips om vad vi kunde hitta på under den tid vi hade kvar. Tyvärr hade vi nog behövt en handfull dagar till för att hinna med, men vem vet, vi kanske kommer tillbaka? Samtalsämnena under kvällen handlade om den spanska mentaliteten, om tjurfäktning, om politik, om historia, om barn, om språk, om arkitektur... Vi hade nog kunnat hålla på några timmar till. Ska ni till Madrid, hör av er, denna guide ska ni inte missa.
 
Vi var tämligen mätta efter att ha småätit (och druckit) kontinuerligt under vandringen, men vi hade ett stopp kvar efter att vi skiljts från Arma och innan vi gick tillbaka till hotellet. I en liten gränd när Puerta del Sol ligger Chocolateria San Giles, där man kan få som nattamat en portion Churros. Det är stänger av vad som närmast kan liknas vid våffelsmet, fast friterad istället för gräddad, cirka 20 cm långa. Till detta får du en kopp choklad, och då pratar vi inte oboy, utan smält choklad. Du doppar dina Churros i koppen, passar di så du inte droppar choklad över hela dig och smaskar i dig tills både dina fingrar och ditt ansikte glänser av frityrolja. En portion består av en kopp och sex Churros. Tro mig, den räcker gott och väl till två.
 
Lokalen detta serverade is var i en smal källare som på grund av kala stenväggar och tak blev tämligen stökig volymmässigt. Inte blev det bättre av att ett vän amerikanska ungdomar satt intill oss och på brukligt jänke-manér lät högst av alla. Det där är märkligt, men de kan tydligen inte föra ett samtal på normal nivå, dvs så att man så gott man kan begränsar det till det egna bordet och sällskapet. Tror de verkligen att alla runt omkring är intresserade? Det där ser man så ofta och på så olika ställen att det inte kan vara en tillfällighet. Själva är vi ju städade och ordentliga svenskar så vi torkade flottet från läpparna på de smörpappersliknande servetterna och travade hemåt.
 
Ps. Vi hann med ett besök i den kungliga palatset också, vi hade en timma över...
 

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Kungsleden dag för dag: 2 september - Jäkkvik till Luvtavrre

Kungsleden 2016: Att få ligga bra

Kungsleden 2016: Jakten på tält