Spanien 10/5: Whisky och Tonic. With Lemon?

Sex timmar på Bryssels flygplats är inget jag egentligen önskar någon. Efter ett par timmar har du sett vad som finns och du har bara att vänta på din avgång. Det är klart, som svensk kan du ju leva upp till vårt rykte och vräka i dig sprit det första du gör, oavsett klockslag, men vill du bete dig vuxet kanske du ska vänta lite.

Hela gårdagen ägnades åt packning. Organisation i ryggsäcken, vad ska ligga var, samt vad ska jag ta i handbagaget? Jag tänkte lite fram och tillbaka på det där och när jag äntligen bestämt mig kollade jag för säkerhets skull hur mycket handbagaget fick väga. 6 kg. Sex. Det var inte lätt. Vår tanke var att packa i handbagaget det som skall användas i Madrid, men försök packa för fyra dagar under sex kilo. Vi flyttade om, stuvade lite olika och till slut löste vi det genom att lägga Lottis ryggsäck i en stor väska att checka in. I den kunde vi sedan lägga en del av Madridpackningen vid sidan säcken och i locket. Sen tog vi var sin liten ryggsäck som handbagage och problemet var löst.

Klockan ringde 04:00 och vi skippade frukost hemma. Det sista plockades ihop och vi drog iväg mot Landvetter. Smidig bagagedrop, snabbt genom security och vid pass 06:00 satt vi och åt hemmagjorda mackor som picknickfrukost på flygplatsen. Runt omkring oss fanns gott om resenärer som började enligt ovan nämnda mönster; öl och jäger, whisky och ostfralla. Det fanns en tid då även jag gjorde det, men man växer ju upp, eller? Inte alla. Alltså, massuppfitta inte mig nu. Vill du dricka öl för att på något sätt markera starten på semestern så moraliserar jag inte över det. Drick du, du har säkert förtjänat det. Det är när det blir ett beteende modell Pavlovs hundar, när du inte funderar på om du vill utan det bara händer, när alternativet inte finns, som jag kan tycka att det går för långt. Eller när det blir drängfylla av det. På ingen tid alls, på morgonen. Som de som satt bredvid och bakom oss på planet till Bryssel. 

Ni känner igen typen. Högljudda, flabbande, flaxande. Lägg därtill västgötadialekt modell Roy & Roger och stereotypen är komplett. Den mest synlige dimper ner bredvid mig och börjar skrika till sina vänner runt om i kabinen. BRA BÖRJAN PÅ FREDAG, HÖHÖHÖ!!! med mera. Han är lång, han tar plats. På alla sätt. Efter några minuter i luften släcks skylten för bältet och min nye vän, tillsammans med sina kompisar, flyger upp som gubbar ur lådor, inkomsterna på Landvetter kräver sin tribut. Långa ben, överdrivet klämkäck konversation [gå iväg och pissa bara!] och efteråt stund är han tillbaka. Då kommer vagnen genom kabinen. 

"Anything from the bar, sir?" 

På bred dialekt: "Jaha, en visski å en ginåtånikk, höhö."

"Whisky and tonic?"

"Ha" (som i "ja", inte skratt)

Med tvekan i rösten: "Do you want ice...?"

"Hä"

Än mer tveksamt: "Do you want lemon.......?"

Då fattar han och förklarar, fortfarande på svenska, att han vill ha både whisky och GT. Jag förstår inte franska, men jag kan ana vad flygvärdinnorna sa till varandra. Vagnen stannar upp runt omkring oss. Alla handlar och stort gapskratt när de sista i gänget inte kan köpa eftersom det helt enkelt är slut. "Ha ha, feck i bara öl? Ja skål då för i hällvete! Ha ha, di ä no ente vana ve nordbor, höhö!" Nej, kompis säkert inte. De flyger säkert aldrig den här avgången från Göteborg på morgonen. Eller så är det inte så vanligt med neandertahlare i kabinen. Gapandes fortgår, det är svårt att läsa min bok i larmet. Min fru och våra vänner har dock inga problem att koppla av...

Vi landar i Bryssel och Janne Långben låter nu hela planet veta att det är dags för frukost. Men bara brännvin, eftersom "mat sa en åkta säj för, en blir bara dåli i magen, höhö". Jag tar ett djupt andetag och hoppas de ska vidare ut ur mitt liv för alltid. Jag ser gänget några gånger på flygplatsen, senast nu när jag skriver detta, men hoppet lever kvar, låt inte deras resplaner vara samma som våra.

Det var de inte. Vi fick hyfsat lugn och ro på väg till Madrid och att landa i 24 graders värme gjorde inte ont alls. Det hade varit en lång dag, vi var hungriga och gick till det närbelägna köpcentret för att hitta mat. Alla "riktiga" spanska restauranger öppnade först 20, men då länge kunde vi inte vänta. Det blev en amerikansk sylta med burgare och ribs. Tyck vad ni vill, det var gott som fan!

När vi gick tillbaka till hotellet var klockan drygt 21 och kommersen var i full gång. Vi kände hur udda vi var och tänkte: De är nog inte vana vid nordbor här...