Spanien 14/5: Sugproppar till lunch, anyone?

Mina pratglada grannar höll låda till cirka 23:30 och till min stora glädje började mumlandet igen klockan 07:00 i takt med att de snoozade sin surrande telefon som väckarklocka. Fint med morgonpigga människor. Man tycker det är lite märkligt, de borde ju från sitt håll hört oss och därmed vetet hur lyhört det var? Men, de var väl lika intelligenta som de som körde sina rullväskor över klinkersgolvet i korridoren utanför rummen 07:05. Man upphör aldrig att häpnas.

Nå, då kan jag ta tillfället i akt här på morgonen och fråga er, kära läsare, om ni vet vad detta är:

De här små smala husen/byggnationerna ser vi på var och varannan gård vi passerar. Det finns ingen synbar ingång, inga fönster, bara dragiga väggar. Riktigt gamla är i trä, nyare i tegel. I morse gick vi förbi en på nära håll och kunde konstatera att just den användes till att torka majs, så någon form av torkskåp är det frågan om helt enkelt.

Dagen bjöd på kuperad terräng. Vi startade 09:00 som vanligt, efter en frukost bestående av croissant och roströd som vanligt. Vi hade en lång etapp framför oss och den skulle bli lite längre... Det var stundtals rejäla backar, såväl utför som uppför. Väderprognosen varnade för regn framåt eftermiddagen så vi ville ju inte bli för sena heller, kunde vi undvika att bli blöta vore det ju att föredra. Åter igen såg vi folk vi kände igen och fortsatt finns det gott om folk som fuskar och får sitt bagage kört från ställe till ställe. Det kan svida i självkänslan när en rökande småfet brittiska går förbi i uppförsbacken, men då får man intala sig själv med att hon antagligen bara bär sina cigaretter och en vattenflaska, inte de 13 kilo en annan drar med kilometer efter kilometer. Rutten idag var dock mer naturskön än igår. Härliga korridorer av lövverk, stigar nedsjunkna i kulturlagren, böljande landskap i prunkande dalgångar, spikraka eucalyptusplanteringar, lummiga eklundar med mera.

Vi sträckte ut vår första stint idag och tog första pausen efter drygt nio kilometer. Det mulna vädret hängde i, men det var inte kallt på något sätt. Ett gäng som gör caminon per häst och som körde om oss igår hade valt samma rastplats och det skulle visa sig att de följde oss mer eller mindre under hela dagen. Vi får känslan av att det är en herre som är pilgrimen och att han har två ledsagare. De två verkar väldigt hästvana, han själv sitter krumryggad med störtkruka och palestinasjal och ler fånigt från hästryggen. 

Halvvägs på dagsetappen, efter dryga 14 kilometer, kom vi till Melide, en stad känd för att servera bläckfisk. Det var vi ju tvungna att testa så vi hittade ett ställe som serverade det, åter igen visade det sig att lokala befolkningen också kom dit och åt, och det var riktigt gott. Kokad, klippt i munsbitar och kryddad med olja, salt och paprika. Mums. 

Vandringen gick vidare och vi sprang in i vart kapell vi hittade för att få stämplar. Fyra kyrkliga lyckades vi få ihop idag, bra jobbat! Den goda lunchen tog dock på mig och jag kom in i ett sorts paltkoma som började göra stegen tunga. Till råga på allt kom en riktig mördarbacke efter cirka 22 km och då försvann alla sociala förmågor jag till äventyrs haft tidigare. Jag borrade ner huvudet, blängde i backen och trampade på. Svetten lackade, lår och knän skrek av mjölksyra och påfrestning och när en amerikan frågade om jag började bli varm var det inte långt borta... Lyckligtvis, i toppen av backen, låg ett rastställe, och jag kan lova er, aldrig tidigare har en cervesa smakat så bra. Så kall, så läskande, så efterlängtad. Ni som fattar, ni fattar.

Vi hade ungefär en timma kvar innan vi var framme i Arzua, där vårt hotell var bokat för natten. Mer kuperat, mer uppför, mer svett. Men öl som rekreation är underskattat, det gick mycket lättare nu. Inom kort vandrade vi in i staden och vem satt där, om inte den rökande brittiskan. Vi sökte efter vårt hotell och efter att vi frågat en tant på gatan samt rådfrågat min gps stod det klart att vårt boende var beläget på andra sidan stan. Det blev alltså ytterligare lite promenad och innan vi var framme meddelade min löparklocka att vi avverkat över 30 kilometer sedan vi startade. Den krånglade lite, så jag är inte helt säker på det där, men den var inte långt borta i alla fall. På parkeringen till hotellet stod tre hästar och mumsade foder...

Det var en trött kvartett som åt pilgrimsmeny ikväll. Jag märker också på mitt skrivande att denna dagens rapport inte blev så livlig som de tidigare, tre dagars vandring om totalt cirka sju mil tar ut sin rätt, er berättare är trött. I morgon startar vi en halvtimme tidigare än vanligt, då vi har vår längsta etapp framför oss. Det är näst sista dagen och jag skulle ljuga om jag sa att fötterna inte såg fram emot slutet. Jag har inget skoskav, möjligtvis en liktorn som gör sig påmind, men inget som stör vandringen. Men de är trötta och ansträngda och de låter höra från sig när man tar av sig skorna på eftermiddagen. Annat som låter höra från sig är alla andra gäster på hotellen. Isolering verkar vara något spanska hotellkonstruktörer inte känner till över huvud taget. Detta är ännu ett lyhört hotell bortom gränser och det blir ju inte bättre ikväll av att en idiot verkar ha problem med att stänga sin dörr och står och smäller i den hela tiden. Jag hoppas tröttheten tar överhanden även ikväll.

Regnet? Jodå, när vi gick tillbaka till våra rum hade det börjat, och ganska rejält så också. Vi vet inte om det var försenat eller enligt prognos men vi hoppas givetvis att det avtagit till i morgon bitti. Vi lär inte kunna göra något annat åt det än att anpassa oss efter det och leva med det som bjuds. Som äkta pilgrimer.