Ferdinand, och bekväma pilgrimer.
Om en vecka bär det av till Spanien. Sedan över 15 år åker jag och Lotti tillsammans med våra goda vänner Leif och Maria till en huvudstad i Europa över en långhelg. Det började med Berlin, Paris, Prag och har sedan fortsatt och givit oss väldigt mycket i upplevelser, smaker, kultur, historia och dråpligheter. I år är det alltså Madrids tur och vi passar på att kombinera det med en pilgrimsvandring till Santiago de Compostela. Det där är något vi pratat om ett tag och nu ser vi till att få gjort det. Vi kommer börja med vandringen och avsluta med Madrid, känns som rätt ordning att ha storstaden och dess nöjen som en belöning på slutet.
Vi flyger till Madrid på fredagen och ägnar sedan lördagen åt att medelst tåg ta oss till Sarria, där vi påbörjar promenaden på söndagen. Totalt ska vi gå drygt tio mil över fem dagar så det är ingen direkt jättestrapats vi tar oss för och jag kan för egen del säga att det inte handlar om en "inre resa" där jag ska finna mig själv och komma till insikt om djupa ting och livets mening. Jag ser det här som en ren materialsport.
Jag och Lotti är ju Fältbiologer, det var så vi träffades, så man kan ju tro att vi har högar med friluftsprylar liggande på vinden att bara plocka fram nu. Riktigt så är det inte, det var länge sedan våra stövlar var leriga, om man säger så. Lotti lånar ju gärna ihop utrustning, men ska jag göra något ska det göras på bokstavsdiagnosnivå, så jag knallade iväg till Naturkompaniet för att skaffa vad som behövdes. Satan i gatan vad mycket det finns. Det är inte svårt att ruinera sig på sånt här. När jag var färdig hade jag skaffat:
Som sagt, vandringen har ingen djupare mening för oss (läs mig) och av den anledningen behöver vi inte heller späka oss och lida mer än nödvändigt. Att bo i sovsal på härbergen eller i vindskydd i sovsäck var aldrig aktuellt för oss. Vi har bokat hotell för varje natt och har för avsikt att äta gott på etablissemang var kväll. Boenden varierar från pensionat till slottshotell, det kommer inte gå någon nöd på oss det minsta. Väl framme i Santiago får vi våra stämplar och intyg (olika beroende på om man gjort vandringen av religiösa skäl eller inte) och vi stannar där två nätter innan vi hyr bil och ger oss av tillbaka till Madrid.
Tre saker försöker vi alltid få till på våra stadsresor: 1: en rundtur modell turistguidning för att få den stora bilden av staden, att se de viktiga sighterna. 2: en lokal marknad, det må vara loppis eller knallemarknad. 3: en kulturyttring av någon sort. Det sistnämnda har varit opera, cirkus, musikal, museum eller annat. I Madrid blir det tjurfäktning. Just det. Corrida de Toros. Och nu undrar jag hur många som slutar läsa min blogg. Tjurfäktning är kontroversiellt, många tycker mycket och man kan tycka att jag duckar för den debatten, men låt mig berätta varför jag vill se detta.
För sex-sju år sedan var jag i Madrid i tjänsten. På kvällen, vid middagen, kom ämnet på tal och som varandes "ickespanjorer" ifrågasatte vi företeelsen som sådan. Vår värd, som visade sig vara en anhängare, började då berätta om matadorerna, om kampen, om farorna, om traditionen, om tjurarna och om statusen med en glöd som väckte mitt intresse. Här fanns tydligt något mer än jag trodde, fler lager, fler bottnar, fler aspekter än det givna turistspektaklet. Detta bekräftade min vän också, det var inte ovanligt enligt honom att turister (speciellt asiater) köpte dyra biljetter till fäktningen och sedan fick lämna arenan eller till och med tuppade av under tiden, då lukten, blodet och furiositeten var mer än vad de hade räknat med. Det verkade alltså som att det fanns en annan nyckel till att förstå och uppskatta fighten i arenan. Något bortom det faktum att varje fäktning har en blodig, dödlig utgång, alltid för tjuren, ibland även för matadoren. (En haltande jämförelse, jag vet, men ungefär som att du aldrig kan vare sig förstå eller uppskatta Amerikansk Fotboll om du hela tiden koncentrerar och retar dig på att de tar bollen med händerna) Jag tror jag bestämde mig då för att någon gång i mitt liv gå på en riktig tjurfäktning. Och nu ska det alltså ske.
Jag försöker förbereda mig. Jag läser på om historia, tradition, ritualer. Vad är det jag kommer att få se, vad betyder de olika delarna, rörelserna, vilken roll spelar de olika aktörerna? Jag läser på nätet och jag läser Hemingways "Death in the afternoon". Jag läser också om motståndet, om djurplågeriet, om de tunna ursäkterna för att fortsätta (det är ju förbjudet i delar av landet och en del andra länder) såsom "tradition" och "bevarande av tjurraser". Det här är ett mynt med två sidor, den saken är solklar. Lotti är långt ifrån säker på om hon över huvud taget går med in, själv tänker jag kasta upp myntet i luften på kvällen den 20/5 och se hur det landar.
Vi flyger till Madrid på fredagen och ägnar sedan lördagen åt att medelst tåg ta oss till Sarria, där vi påbörjar promenaden på söndagen. Totalt ska vi gå drygt tio mil över fem dagar så det är ingen direkt jättestrapats vi tar oss för och jag kan för egen del säga att det inte handlar om en "inre resa" där jag ska finna mig själv och komma till insikt om djupa ting och livets mening. Jag ser det här som en ren materialsport.
Jag och Lotti är ju Fältbiologer, det var så vi träffades, så man kan ju tro att vi har högar med friluftsprylar liggande på vinden att bara plocka fram nu. Riktigt så är det inte, det var länge sedan våra stövlar var leriga, om man säger så. Lotti lånar ju gärna ihop utrustning, men ska jag göra något ska det göras på bokstavsdiagnosnivå, så jag knallade iväg till Naturkompaniet för att skaffa vad som behövdes. Satan i gatan vad mycket det finns. Det är inte svårt att ruinera sig på sånt här. När jag var färdig hade jag skaffat:
- Två par vandringsbyxor (varav ett par zip-off)
- Två vandringskjortor (en lång- och en kortärmad)
- En hatt (Tilley)
- En regnjacka, i någon sorts skitsmart material som är både vind- och vattentätt men ändå andas...
- Underkläder och strumpor i merinoull
- Lundhags V8-ryggsäck, 75 + 10 liter
Som sagt, vandringen har ingen djupare mening för oss (läs mig) och av den anledningen behöver vi inte heller späka oss och lida mer än nödvändigt. Att bo i sovsal på härbergen eller i vindskydd i sovsäck var aldrig aktuellt för oss. Vi har bokat hotell för varje natt och har för avsikt att äta gott på etablissemang var kväll. Boenden varierar från pensionat till slottshotell, det kommer inte gå någon nöd på oss det minsta. Väl framme i Santiago får vi våra stämplar och intyg (olika beroende på om man gjort vandringen av religiösa skäl eller inte) och vi stannar där två nätter innan vi hyr bil och ger oss av tillbaka till Madrid.
Tre saker försöker vi alltid få till på våra stadsresor: 1: en rundtur modell turistguidning för att få den stora bilden av staden, att se de viktiga sighterna. 2: en lokal marknad, det må vara loppis eller knallemarknad. 3: en kulturyttring av någon sort. Det sistnämnda har varit opera, cirkus, musikal, museum eller annat. I Madrid blir det tjurfäktning. Just det. Corrida de Toros. Och nu undrar jag hur många som slutar läsa min blogg. Tjurfäktning är kontroversiellt, många tycker mycket och man kan tycka att jag duckar för den debatten, men låt mig berätta varför jag vill se detta.
För sex-sju år sedan var jag i Madrid i tjänsten. På kvällen, vid middagen, kom ämnet på tal och som varandes "ickespanjorer" ifrågasatte vi företeelsen som sådan. Vår värd, som visade sig vara en anhängare, började då berätta om matadorerna, om kampen, om farorna, om traditionen, om tjurarna och om statusen med en glöd som väckte mitt intresse. Här fanns tydligt något mer än jag trodde, fler lager, fler bottnar, fler aspekter än det givna turistspektaklet. Detta bekräftade min vän också, det var inte ovanligt enligt honom att turister (speciellt asiater) köpte dyra biljetter till fäktningen och sedan fick lämna arenan eller till och med tuppade av under tiden, då lukten, blodet och furiositeten var mer än vad de hade räknat med. Det verkade alltså som att det fanns en annan nyckel till att förstå och uppskatta fighten i arenan. Något bortom det faktum att varje fäktning har en blodig, dödlig utgång, alltid för tjuren, ibland även för matadoren. (En haltande jämförelse, jag vet, men ungefär som att du aldrig kan vare sig förstå eller uppskatta Amerikansk Fotboll om du hela tiden koncentrerar och retar dig på att de tar bollen med händerna) Jag tror jag bestämde mig då för att någon gång i mitt liv gå på en riktig tjurfäktning. Och nu ska det alltså ske.
Kommentarer
Skicka en kommentar