Spanien 16/5: Anyone for English?

Xan Xoro levde upp till sin standard även på morgonen. Äntligen en rejäl frukost! Idag hade vi dessutom inte bråttom alls, det var ju bara 12 km att gå. Lagom tills vi var utcheckade och klara kom regnet som prognosen var full av så det var regnskydd och dito jacka på. Det började med ett lätt duggregn men gick efter ett tag över i ett mer ihållande stadigt regn. Aldrig ösregn, men som sagt, ihållande. Vi hade först tänkt att vi skulle stanna halvvägs för en liten fika, mest bara för mysfaktorn, men efter en stund var vi alla våta på byxorna och det kändes inte som om man ville sätta sig ner med våta brallor. Bättre då att hålla igång och på så sätt hålla sig lite varm från insidan åtminstone.
 
Min ryggsäck satt perfekt idag, jag kände knappt av den alls och vi höll ett rejält bra tempo. Vid sex kilometer slank vi in i ett kapell för att få oss en stämpel och strax därefter kunde vi skönja Santiago i dalgången framför oss. En skylt förkunnade att det var 4,7 km kvar till katedralen och det var väl egentligen först då man kände att målet faktiskt var inom räckhåll. Regnet avtog, korta stunder höll det mer eller mindre upp helt och hållet. Ta mig fan om vi inte var på väg att klara av det här! Väl inne i stan sjönk tempot. Rödljus, trafik och fler pilgrimer gjorde sitt till. Det var dock inte så många som jag trodde att det skulle vara, vi hade ju till och med varnats för att det skulle bli tröttsamt många denna sista mil. Troligen gjorde regnet sitt till och höll folk borta.
 
Strax efter klockan 12 svängde vi in på torget utanför katedralen, vi var framme. Fem dagar och nästan tolv mil. Regnet just då spelade ingen större betydelse, jag stod bara och tog in det faktum att vi gjort den här vandringen utan egentligen något missöde. Någon blåsa och lite trötta ben var ju bara att räkna med, vi hade kunnat stuka foten, bli bestulna, fått havererad utrustning, gått fel, haft otur med hotellbokning, men icke. Allt klockrent planerat, bokat och utfört. Gôtt som fan. Vi tog oss till pilgrimskontoret för att få vårt certifikat och där skulle man fylla i om man gjort vandringen av a) religiösa skäl b) religiösa och andra skäl c) kulturella och rekreationsskäl. Ni känner mig, jag kryssade i c). Minna vänner kryssade i b) och de fick ett annat diplom än jag. Man kan ju tycka det är fånigt, men jag blev glad över det. Jag gick inte detta för att finna vare sig jesus, tomten, enhörningar eller mig själv. Jag gick detta för motionen, gemenskapen med fru och vänner, upplevelsen och utmaningen. Jag vill inte ha ett papper då som menar att jag gjorde det av andra skäl och som blandar in religion i det hela. Det må vara ännu ett sätt för kyrkan att utöva sin makt och se ner på mig, stackars syndare, men jag väljer att se det som en sällsynt släng av tolerans från densamma, att de faktiskt erkänner och respekterar att jag ville göra detta av egna skäl och inte blanda in dem.
 
Mitt till vänster, Lottis till höger
Vårt hotell ligger bokstavligt talat granne med katedralen och är ett kloster med hotellverksamhet. Vi bor i en gammal "cell" med stenbänk i fönsternischen, ingen tv på rummet och sängar som är 150 cm långa (ok, kanske inte 150, men inte 180 heller, jag sover med fötterna utanför sängramen). Hotellet är snyggt och prydligt och miljön och atmosfären är häftig, dessutom till ett mycket överkomligt pris. Igen.
 
Resten av dagen gick i lugnets tecken. Vi tog en enkel lunch på stan och tittade sedan in på turistinformationen för att se om något speciellt var på gång. Det tog en liten stund innan någon bakom disken förstod att vi pratade engelska, men då fick vi reda på att i morgon var en helgdag då det kan vara lite si och så med öppettider. Vi blev rekommenderade en tvåtimmars guidad vandring i stan i regnet, något vi avstod från. Att vandra kan vi nu. Vi siktade istället på att lära oss om huvudpunkten i staden, katedralen, i morgon och strosade nu runt i souvenirbutiker och lät tiden gå. När andan föll på tog gick vi in på ett café och värmde oss lite. Somliga med milkshakes, somliga med annat.
 
Det här med engelska är märkligt. Vid flera tillfällen har vi stött på unga människor, i serviceyrken, på hotell och restauranger som marknadsför sig som en del av den här vandringen och därmed borde se sin beskärda del av icke spansktalande gäster/kunder men som inte kan engelska. Att den gamla tanten vi stannade på gatan i Arzua inte kunde är en sak, men när tjejen i hotellbaren på samma ort, kanske 30 år gammal, inte ens förstår "red wine", då blev i alla fall jag förvånad. Borde inte ungdomar exponeras av engelska i större utsträckning idag även här? Visst de dubbar filmer, men internet, tv-spel, musik? Och borde man inte ha ett visst intresse i sitt yrke att lära sig i alla fall några enkla fraser som man vet kan vara till hjälp och nytta? Man behöver ju inte kunna konversera, men att begripa att gästen vill ha ett glas rött? Höjden är väl ändå tjejen i turistinformationen, har man inga anställningskrav? Det hjälpte inte att vi pratade högre, långsammare och tydligare, hon förstod inte i alla fall. Heder då åt damen i hotellshopen. Jag köpte ett litet läderfodral för oss att ha våra pilgrimspass i nu när vi är klara. Hon var inte mångordig, men när hon scannat streckkoden på prislappen tittade hon på mig och sa "OK, ten o' clock". Det blev ju fel, och vi skrattade lite när vi lämnade butiken, men hon ansträngde sig i alla fall lite och visade på god vilja. Bra så.
 
Vi har fått köpt oss en magnet till vår samling och även ett tygmärke att sy fast på ryggsäcken, det första bland förhoppningsvis flera. Vi fick oss en drink före maten, vi fick en trerätters meny åter igen för 10€ och vi gick och lade oss utan att behöva tänka på att ha packningen klar för lång promenad i morgon eftersom här stannar vi en natt till. Det känns givetvis skönt, men också lite konstigt. Man vänjer sig snabbt vid livet som pilgrim.
 

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Kungsleden dag för dag: 2 september - Jäkkvik till Luvtavrre

Kungsleden 2016: Att få ligga bra

Kungsleden 2016: Jakten på tält