Nithrin Taag - En dvärg i Tiara

Dagen har kommit. Det är dags för nästa steg i livet. Är jag redo för nya utmaningar? Nya roller att inta, nya jaktmarker, nya perceptioner. Samtidigt, så mycket bekant, så vältrampat, så välkänt. Vår yngste son flyttar hemifrån. Studier tar vid i Lund, han ska bli civilingenjör i Bioteknik och fem års hårt arbete väntar på honom. Kvar i 170 kvm gammelkåk i Lilla Edet blir vi, föräldrarna. Han kommer givetvis, likt sin lika hårt studerande son i Luleå, att under studieåren komma hem under sommar- och juluppehåll, men det formella steget mot självständighet är taget. I och med det är denna viktiga del av livet avklarad och en ny lika viktig tar vid. Det är med förhoppningar, glädje och nyfikenhet jag kurar bakom ytterdörren och släpper in detta nya liv och likt med en ny bekant känner mig för med avsikt att få reda på vad som gäller nu. Jag tar ett steg tillbaka och betraktar vad vi åstadkommit. Under 23 år har vi styrt våra tre barn i de riktningar vi tyckt varit de rätta, förme

Idag fick så väderapparna lite rätt. De spådde regn i varierande omfattning, och det kom en skur under någon timma mitt på dagen, inte mer. Det har varit mulet och lite blåsigt hela dagen, men aldrig kallt. Idag skulle varenda skrymsle i Riomaggiore utforskas, helst inklusive ett besök på stranden, men det där sista kändes väldigt osäkert. Vi började trampa runt i staden direkt efter frukost och konstaterade att vi var glada att det inte var idag vi skulle vandra i bergen. Det var en tung, varm luft med väldigt hög luftfuktighet, det hade varit riktigt tufft. Det visade sig också att båttrafiken var inställd idag på grund av hög sjö, vilken tur att vi gjorde vår båttur igår då! Vi tyckte visserligen inte att det gick så höga vågor, men ingen av oss har skepparexamen, så vi litar på dem som bestämmer.   Staden är som ni förstått ett myller av prång och passager och när man gått igenom ett uppenbarar sig genast en ny. Vi tog oss runt till den delen av staden som ligger vid stationen och

Idag var det lite nervöst, de väderappar vi kollat talade om åska och risk för regn från morgontimmar till tidig kväll. Då vi planerat att denna dag ta båten från Riomaggiore till Monterosso och utforska den staden samt få oss lite strandtid kändes det lite illa tajmat. Första båten skulle gå 9:20 så vi ställde klockan på 7:45, då biljett var tvungen att köpas innan och man vill ju inte stressa på semestern. 7:46 öppnade vi fönsterluckorna och körde ut huvudet. Det var fortfarande varmt, men över Medelhavet låg moln av olika grå nyanser och lurade. Gatorna var dock torra så det verkade som om regnet i alla fall hade blivit försenat. Vi klädde oss och började förbereda vår Double Chocolat Breakfast när vi plötsligt hörde ett oroväckande smatter utifrån. Som två gökar i samma ur tittade vi ut. Lättade kunde vi konstatera att vinden hade tagit i och det var de trekantiga vimplar som,är spända över marinan som fladdrade och åstadkom det regnliknande ljudet. Vi slängde dock med regnjackorna

Vårt hotell, som är mer av en B&B, serverar en intressant frukost. På ett bord står lite croissanter, fyllda med sylt, choklad eller vanilj. Till det ges skorpmackor på vilka man kan ha nutella eller marmelad. Man kan också äta flingor, antingen müsli med choklad eller branflakes. Med choklad. I kylen står blodapelsinjuice, mjölk och vatten, påfyllt var dag. Kanske inte den nyttigaste av måltider, men den duger. Och vi har ju semester, eller hur? Idag tog vi tåget norrut. Ett fullsmockat tåg där vi fick stå upp bland andra turister tog oss till den nordligaste av byarna, Monterosso. Det är den största av de fem och också den mest exploaterade. Den är väldigt turistig och har enligt min mening utifrån vad jag såg idag inget av den charm vi sett i de andra byarna. En strandpromenad fylld av caféer och försäljare av allehanda skräp, en sandstrand med parasoller till uthyrning i ändlösa rader. Vi ska utforska den mer senare i veckan men än så länge har den inte imponerat. Vi blev

Det CT kanske är mest känt för är de vandringsleder som går kors och tvärs i det Liguriska landskapet. En del av dem urgamla mulåsneleder, andra naturliga kopplingar mellan de fem byarna. Att vandra i CT är något man gör. Svårighetsgraden på de olika lederna varierar från promenad till avancerad, "esperti". Vi är ju inga duvungar, så vi hade väl tänkt blanda och ge lite, beroende på dagsform. Det var svårt att i förväg bestämma vad vi skulle göra när, kartorna på nätet är inte helt detaljerade och dessutom, det är en sak att se en höjdkurva på pränt, en helt annan att se skillnaderna i verkliga livet. Den kanske mest kända leden går mellan Riomaggiore, där vi bor, och Corniglia (med Manarola som by däremellan) och kallas för Via d'amore. Den löper utmed kustlinjen och ska vara väldigt fin, men den är ingen direkt utmaning. Det är i princip en stenlagd trottoar, med räcke och allt. Sträckan är 1,1 + 2,9 km och avverkas enligt guidekartan på ungefär 90 minuter. Nu är d