Spanien 11/5: 250 km/h norrut

Idag var dagen man kan säga att vår resa började på riktigt. Natten passerade trots de tämligen usla kuddarna (för låga som de var, för höga om man vek ihop dem) och efter en närande frukost tog vi hotellets shuttle till Terminal 4 på flygplatsen. Det visade sig att vår kvinnliga chaufför var svensk, hade bott i Spanien i nästan ett år och jobbade just nu med detta. De vanliga artighetsfraserna avhandlades och vi hoppades att vi inte hunnit säga något ofördelaktigt innan hon avslöjade sin nationalitet. Man ska vara försiktig, men man glömmer lätt av det...

Våra ryggsäckar hade ökat i tyngd jämfört med i söndags, min med kanske tre kilo, Lotti med halva det. Svårt att säga vad det berodde på, tyckte inte vi hade med så mycket mer än på Vättlefjäll, men det är väl lite mer i necessairen, några fler laddare och kablar, batterier mm, många bäckar små helt enkelt. Jag klickade in på dryga 13 kilo, alla har varnat mig för att gå över 15 så jag känner mig rätt lugn. På flygplatsen låste vi in vårt Madridbagage inför hemkomsten, en inte helt enkel procedur. Väskorna skulle röntgas, inga andra väskor än de som skulle låsas in fick tas med till skåpet, ett pass skulle registreras för att få en nyckel och en pollett skulle köpas i en automat. Lyckligtvis fick vi in båda väskorna i ett skåp, så det spar vi lite pengar på. Betalar gör man när man hämtar ut, vilket väl var det enda som egentligen var någotsånär logiskt i denna hantering. Vi svenskar är verkligen rigida och stela i vårt tänk. Kommer på mig själv alldeles för ofta med att ifråga sätta saker som görs på ett annat sätt än hur vi gör det. Är det måhända det tyska vikingablodet som bidrar?

Efter lite meck med tunnelbanebiljetten (blev meck eftersom vi skulle åka tåg, inte Metro) hittade vi motsvarigheten till Arlanda Express och på 12 minuter var vi på Madrid Chamartin. En kopp espresso och en kort väntan innan tåget rullade iväg prick 11:00. Väskorna röntgades även här och biljetten kollades på perrongen. Smart. Risken för att folk hamnar på fel tåg torde vara minimal. Tågresan innehåller tre sträckor, den första till Leon med ett modernt snabbtåg som i 250 km/h plöjer genom det spanska landskapet. (Inom 20 minuter sov mina reskamrater igen. Vad gör de på nätterna?) Den resan är dryga 2,5h. Sen har vi en sträcka från Leon till Montforte på 3h och till sist ett litet skutt på 30 min då vi är framme i Sarria.

Väderprognoserna antyder bra väder de första vandringsdagarna och några mm regn per dygn de sista. Temperaturer som kallast runt 10-12 grader, dvs som när vi gick i söndags. Därmed blir det en bra referens och jag lämnade jackan i Madrid. Jag förlitar mig helt enkelt på Fjällräven och Icebreaker. Jag är varm av mig, och jag har det hellre lite svalt än för varmt. Vi kommer bli varma av vandringen och packningen, så jag är inte orolig, som sagt. Sen kan man diskutera huruvida temperatur i allmänna utrymmen ska dikteras av de som tycker det är för kallt (dvs de som kan ta på sig något extra) eller de som tycker det är för varmt (de som både fysiskt och anständighetsmässigt når en gräns för hur mycket man kan klä av sig), men det är en annan diskussion.

Resan från Leon till Montforte bjöd på spektakulärt landskap då tåget tuffare sig genom berg, dalgångar, bredvid floder, utmed branter, längs med gigantiska ljunghedar och genom byar av olika storlekar med storkar i sina bon med ungar kikandes över kanten. Lotti blev till sig då hon aldrig sett stork tidigare och konstaterade att hon nu kunde stryka sista punkten på sin lista över saker att göra innan hon dog. Själv tampades jag med kärringparet som satt bakom oss. Från första stund på tåget gick trutarna på dem. Först samtidigt som de åt, därefter för egen maskin. Jag förstod inte ett ord av vad de sa, men jag kunde inte stänga ute dem. Till slut plockade jag fram paddan och såg ett par avsnitt House of Cards med lurar, men när jag stängde av höll de fortfarande på. Till slut tråkade väl de dock ut varandra, de sista 45 minuterna av resan slocknade den ena och den andra satte sig att läsa. 

På den avslutande delen var det i stort sett bara pilgrimer på tåget. Mycket ryggsäckar... Vi kom fram, såg till att få oss vårt pilgrimspass som ska stämplas minst två gånger per dag, en gång under resans gång och en gång där vi övernattar. Vi bor på Hotel Oca Villa, där vägguttag lyser med sin frånvaro liksom ljudisolering och internethastighet över 56k. Vi letade reda på en restaurang där en hel meny inklusive vin gick på €9 och det var gott som attan. Under vår vistelse kom lokalbefolkningen in och smaskade lite tapas vid bardisken då och då, ett tecken så gott som något på att vi valt ett bra ställe.

I morgon börjar resan på allvar. Drygt två mil ska vi gå i vår första etapp. Jag räknar inte med stora mängder sömn i natt med tanke på lyhördheten på hotellet, så det ska bli intressant att se hur jag orkar. Ber om ursäkt för bristen på bilder idag, men nätet pallar helt enkelt inte med det. Nu är det kudde över huvudet som gäller.