Dark Shadows

Inget av det jag hört eller läst om filmen fick mig att rusa efter den, det måste jag säga. Det mesta gick ut på att Burton inte var vad han en gång varit, att han tappat stinget och att hans tid var över. Det enda som egentligen väckte minsta intresse var Empire Podcast som nämnde att man nog skulle bli besviken om man trodde att trailern med pustlustiga scener med den drygt 200 år gamla Barnabas förundrades över modern teknologi var representativ för filmen. Det tyckte jag lät bra, för en sådan film ville jag definitivt inte se. Vad som dock definitivt fick mig att få ändan ur vagnen var det faktum att min bror prisade den. Vi har, med några få undantag, ett samtycke när det gäller film som brukar vara ett säkert kort.

Jag tror nog inte jag är lika begeistrad som han, men jag gillar den verkligen. Den är dyster, den är blodig, den är rå. Den är Depp, den är Burton, den är Pfeiffer. Den flirtar med Rocky Horror Picture, den innehåller många vändningar och den håller ett tempo som är jämt och trevligt hela tiden. Jag var lite rädd att det skulle vara svårt att ta till sig den då den ju bygger på en TV-serie jag aldrig hört talas om innan filmen, men det tas om hand så snyggt i början och man blir väldigt typiskt införd i bakgrund och nutid så att ingen kan behöva känna sig vilsen.

Jag hade hellre sett ett mörkare slut, jag hade klarat mig utan varulven och vissa uppenbara detaljer som har med fru Burton att göra kunde ha hamnat på klipprumsgolvet, men det är väldigt sällan man ser en film som är helt felfri. Skulle vara Bergman då.

IMDb