Spanien 20/5: Här Ventas inte, full fart framåt.

Vårt hotell har ingen frukost, men 25 meter från dörren ligger en liten taverna som förstått att turisterna som bor på de små hotellen i kvarteren vill ha i sig något på morgonen, så de öppnar 8 och serverar en enklare frukostmeny. Lite olika toasts samt ägg & bacon, kaffe och te inkluderat. Ingen buffé, du beställer från meny, men det räcker för att komma igång på dagen. Vi tänkte ge Picasso ännu en chans idag och gav oss därför iväg för att vara vid museet när det öppnade. Till Dalí ringlade fortfarande köerna långa, men på andra sidan var det kortare. De hade inte öppnat grindarna ännu och nu stod lyckan oss bi på ett annat sätt eftersom kön utgick från en sida grinden, men den öppnades på den andra. Jag observerade det och vips var jag förste man vid biljettluckan denna soliga måndag.

Stället är stort och i flera våningar, men vi koncentrerade oss på den våning där Picasso hängde och gick runt där och såg honom, Miro, Gris, Dalí med flera och bockade av de flesta på vår guideboks topp tio-lista. Det kändes som om man nog bör se Pradomuseet också, som komplement till detta, men vi hade helt enkelt inte tid. Tro det eller ej, men även vi har en gräns. 90 minuter fick räcka denna gång.

Efter en kopp kaffe på ett litet torg var det dags för shopping. Vi rörde oss upp mot Puerta del Sol igen, kikade in i butiker här och var, handlade lite, tittade mer. Magen började kalla på vår uppmärksamhet så vi vek av från spenderstråket och tog oss mot Plaza Mayor som fullkomligt badade i solsken. Alldeles intill ligger Mercato San Miguel, en gammal saluhall som man gjort om till en sorts tapasmarknad där du i ett bås köper dig ett glas vin eller en pilsner och sen går du runt med det och köper små munsbitar av vad du kan vara sugen på i övriga stånd. Korv, ost, fisk, grönt, skinka, friterat, fågel, choklad, paella, skaldjur, du kan få allt. Gott om folk och visst känner man sig lite vilsen. Vi hittade dock ett litet bord vi tog som basläger och efter en inledande förvirring blev det hela rätt bra. Gott var det hur som helst.

Vi använde affärsgator och lite mer hop-in/hop-out i diverse butiker på vägen till den Metro vi skulle ta till kvällens begivenhet och resans andra kulturyttring, Corrida de Toros. Vi klev upp i solgasset vid Las Ventas cirka 45 minuter innan det började vilket gav oss gott om tid att hämta ut biljetterna och hitta våra platser. Nästa gång vi är där vill jag nog gå en guidad vandring av ringen för att få veta mer om den, dess historik och dess funktioner, men nu fick vi nöja oss med att beskåda insidan från den cirkelrunda läktaren, med sina stenbänkar, träplank och den sandfyllda mitten med portar för såväl tjurar som matadorerna och deras team. Jag ska inte gå in i detalj på själva tjurfäktningen, är ni intresserade får ni gärna fråga, men jag antar att ni i så fall redan vet en del om hur det går till. Är ni inte intresserade så har ni era orsaker till det och då hade ni antagligen gjort som Lotti, hon följde med in, såg arenan och sedan gick hon ut och väntade på oss till det hela var slut ett par timmar senare. Jag tänker bara säga att jag är glad att jag gick dit. Det var precis som jag hade förväntat mig det och att jag hade läst på en del innan är jag övertygad om hjälpte mig att se på kampen, lyssna på publiken och förstå vad som hände på ett annat sätt. Jag utesluter inte att jag kommer gå igen om tillfälle ges, men jag skulle inte vilja ha det ogjort. Efteråt frågade vi ett par grabbar om detta var att beteckna som en bra tjurfäktning och de svarade att den var ganska kass faktiskt. Dels på grund av några tekniska detaljer jag faktiskt noterat själv också, men de i sin tur ansåg grabbarna berodde på att kvällens tre matadorer var unga och förhållandevis oerfarna. De hade en bit kvar helt enkelt. (De var födda 90, 91 och 95)

Det kom ett par skurar under fäktningen och eftersom det är en helt öppen arena fanns risk att bli blöt. Regnjackor och paraplyer åkte upp men stämningen sjönk aldrig på grund av vädret. Det kan i och för sig ha berott på den herre ett par rader nedanför oss som under andra tjuren reste sig upp och uppenbarligen började ropa och kommunicera med vänner runt om på sektionen. Innan vi visste ordet av gick fat, burkar, påsar och grytor runt med tapas av olika sort. Det var bakalau, ost, tortillas, kroketter, något annat friterat, bananer, bröd, kakor med mera. En del på fat som skickades runt, en del i paket som kastades. Vinpavor dök upp med tillhörande små plastglas och det verkade aldrig löpa risk att ta slut. Folk ropade och tjoade på varandra, åt och drack och hade helt enkelt en liten kompisfest där på läktaren. Fascinerande och som sagt stämningshöjande, även för oss som inte var bjudna.

Strax före 21:30 kom vi ur arenan och gick till vår restaurang där vi beställt bord. Vi kom dit vid 22 men efter det fortsatte folk att strömma in, de sista kom strax innan vi gick, vid midnatt. Restaurangen heter El Buey (oxen, tjuren) och kändes passande ikväll. Jag hade fått tips av min bror och även detta var en restaurang som låg lite bredvid de stora turistlederna. Ingen meny på engelska, bara spanska hos personalen. Men jag hade fått tips och med hjälp av ett par engelskspråkiga tjejer vid bordet intill hade vi snart beställt in ett kilo kött. Skuret och saltat, inte mer. Därefter kom en glödhet keramikplatta på bordet och vi fick helt enkelt steka vårt eget kött precis som vi ville ha det. Helt ljuvligt gott kött var det och det gick åt tre stekplattor innan kilot hade förpassats från bordet.

Månen lyste klar när när vi vandrade hemåt i natten på vår sista kväll i Madrid. Vi reflekterade över en härlig semester med en kombination av motion, bedrift, kultur, flärd, fascination, njutningar och utmaningar. Prestationen i Galicien gjorde belöningen i Madrid välförtjänt men som ni förstått vilar inga halta löss på våra resor så det kan gott och väl ta ett par dagar innan man pustat ut och landat ordentligt. Planer för nästa års storstad finns redan, en långhelg på Balkan då vi kan avverka tre städer på en gång. Planer för nästa vandring finns inte. Än...

Skickat via Blogsy