Tummen, steg 2
Det faktiska såret efter min skada i vänster tumme har läkt, men det förefaller tydligt att jag kommer få en betydande nedsatt funktionalitet i den. Höger tumme kan jag vika 90 grader i första leden och sedan in mot mitten av handflatan. Den vänstra går inte ens 45 och det långt till mötet tumme/livslinje. Grip- och nypkraft är avsevärt decimerade, bara en så enkel sak som att öppna ett paket smörgåspålägg genom att dra av locket i hörnfliken är svår. Det finns helt enkelt ingen kraft, och det gör även hyfsat ont om jag tar i.
När det hände hade jag kontakt med en läkare via twitter och när jag antydde att jag nog skulle få men av detta var hon förvånad, trodde att man i Polen missat någon skada. Kan vara, men det kan ju lika gärna vara att detta var oundvikligt, jag kastar inte skulden på någon. Läget är som det är nu och jag bestämde mig för att anmäla det hela till min olycksfallsförsäkring, kanske kan det ge någon form av ersättning framöver.
Inte helt förvånande ville försäkringsbolaget se ett intyg från mina vårdtillfällen. Jag hade en liten lapp från den aktuella kvällen, men det verkade vara mest en sorts kopia på något som jag behövde för att gå från en avdelning till en annan, en sorts internrekvisiton, liksom. Så jag frågade tjejen i receptionen om hon kunde hjälpa till att beställa ett intyg. Hade hon bara mitt namn och datum vore väl det enkelt? Trodde han ja... Jodå, det gick att få ett intyg, men jag var tvungen att komma dit personligen, fylla i ett formulär och sedan vänta cirka sju dagar innan intyget var klart. Vi gav oss iväg på morgonen dagen efter. Den administrativa byggnaden var massiv, en betongvilla. Inne i huset fanns ett trapphus, omgivet av en lika massiv trappa som löpte runt väggarna, uppåt, begränsad mot mitten av huset med en murad, säkert 20 cm tjock halvhög mur/vägg. Allt målat i tre nyanser av mintgrönt. Mörkare vid golvet, ljusare i mitten, näst intill vitt mot taket. Två våningar upp, in i en liten korridor fanns en dörr. Innanför den, en hall, Max 1x3 meter. I andra änden av hallen ännu en dörr och mitt på långsidan en lucka i väggen. Och självklart öppnades dörrarna till hallen inåt...
Vi harklade oss och snart dök en dam upp, kort, smal, men med anlag för ryggbesvär, om jag säger så. Vi förklarade vårt ärende (med vi avses att min kollega pratade och jag stod som ett viljelöst våp bredvid) och mycket riktigt, fram kom ett formulär. Jag fyllde i namn och datum, skrev under och lämnade tillbaka tillsammans med mitt pass. Alla tre försvann in i kontoret. Jag tittade in bakom luckan. Överallt, på golv, i hyllor och på bord stod kartonger. I dessa kartonger låg kuvert, uppmärkta på olika sätt, och böcker av modellen liggare. Jag frågade min kollega lite försynt "Är detta deras arkiv?" jag fick ett jakande svar illa dolt av ett generat skratt samtidigt som någon ropade något inifrån kontoret. Än mer generat fick jag frågan "Blir du förvånad om jag säger att de inte verkar hitta dina uppgifter?" Suck. Nåväl, till slut kom de tillbaka med en stor liggare, slog upp den och visade anteckningarna som gällde mig. Jag fick förklarat för mig att de nu skulle kopiera detta, stämpla och ha sig och det skulle komma att kosta mig cirka 10 PLN. Men det skulle vara klart klockan 13! Det måste vara storkarna!
Strax före 13 var vi på plats igen. In i det lilla väntrummet, jag klämde in mig mellan dörren och den lilla bänken (jo de hade lyckats få plats med en sådan) när en person skulle passera genom rummet. Jag stod kvar, men plötsligt kom ett gäng på tre personer som också skulle till luckan i väggen. Jag fick dörren i ansiktet och halva familjen fick stanna ute i trapphuset. Mer storkeffekt, det skulle bara kosta 7 PLN! Jag halade fram pengar, men inte då. Vi fick en liten lapp och fick gå ut igen. Ner till bottenvåningen sär vi skulle leta upp Kassan. Efter genomgång i två dörrar till rum som antydde att man gått fel såg vi en lucka i änden av en 60 cm bred gång med en skylt ovanför som antydde att vi kommit rätt. Bredvid luckan fanns en dörr med texten "Endast Personal" på. Vi lämnade in lappen, följde efter med pengarna och medan vi väntade på kvittot hör vi tydligt ljudet av en toalett som spolar. Bakom ovan nämnda dörr... Min kollega får ett skrattanfall, dörren öppnas och ut kommer en Donna med ett nöjt ansiktsuttryck, men med anledning av bredden på korridoren vi står i så är det ju inte helt enkelt för henne att bara glida förbi, lika svårt som för oss att dölja vårt fnittriga tillstånd. Nåväl, jag får kvittot, en liten lapp på 15x30 mm och upp igen, in i den stora vänthallen ochin med kvittot i luckan. Jag får mitt intyg. Assistenterna (osäkert om alla tre var inblandade) har kopierat boken, men då denne större än A4 har det blivit flera kopior. Dessa är sedan nogsamt utklippta och ihopklistrade på ett bärande ark, stämplat enligt konstens regler och signerat. Inte undra på att det kostar pengar. När vi går ut till bilen får jag frågan "Nu är jag nyfiken på vad du tänker"
Mitt svar där och då var att jag tyckte de gjorde saker mer komplicerade än vad de behövde vara. Jag beskrev hur jag i Sverige bara behövde ringa och så fick jag detta skickat till mig. Jag fick lite leende nickar och vi skojade om att på det här sättet får ju fler jobb och sen åkte vi tillbaka till jobbet. Men om vi gräver lite djupare, bara du och jag, är inte detta lite läskigt? Jag radar upp plattityder, jag vet, men känslan av att väldigt lite har hänt på många, många år är påtaglig. Öststyret har ju liksom varit vardagen för många av de som är aktiva medborgare idag. Då var antagligen inte detta konstigt, det gav alla jobb och kontrollen var något man var van vid, man visste inget annat. Så varför ifrågasätta det nu, bara för att man är självständiga och ska husera em i fotboll? Det fungerar ju? Livet är väl inte annorlunda bara för att man kan köpa mer än ett bilmärke och för att det sitter reklampelare överallt? Bekymret i att vissa saker är som de alltid varit (löner) medan andra saker förändrats i spåren av Glasnost (el och bensin) måste göra att det är lätt att tycka att det var bättre förr. Och är det då så konstigt att man fortsätter som man alltid gjort?
Jag vet att jag generaliserar och jag påstår mig inte kunna sätta mig in i dessa människors situation, men jag tycker mig se alldeles för många tecken i vardagen, på saker som påverkar mannen på gatan, som står kvar med en fot i 40- eller 50-talet. Jag har ingen lösning, jag är inte överlägsen dem, jag bara observerar, och kanske blir lite mer ödmjuk på köpet.
När det hände hade jag kontakt med en läkare via twitter och när jag antydde att jag nog skulle få men av detta var hon förvånad, trodde att man i Polen missat någon skada. Kan vara, men det kan ju lika gärna vara att detta var oundvikligt, jag kastar inte skulden på någon. Läget är som det är nu och jag bestämde mig för att anmäla det hela till min olycksfallsförsäkring, kanske kan det ge någon form av ersättning framöver.
Inte helt förvånande ville försäkringsbolaget se ett intyg från mina vårdtillfällen. Jag hade en liten lapp från den aktuella kvällen, men det verkade vara mest en sorts kopia på något som jag behövde för att gå från en avdelning till en annan, en sorts internrekvisiton, liksom. Så jag frågade tjejen i receptionen om hon kunde hjälpa till att beställa ett intyg. Hade hon bara mitt namn och datum vore väl det enkelt? Trodde han ja... Jodå, det gick att få ett intyg, men jag var tvungen att komma dit personligen, fylla i ett formulär och sedan vänta cirka sju dagar innan intyget var klart. Vi gav oss iväg på morgonen dagen efter. Den administrativa byggnaden var massiv, en betongvilla. Inne i huset fanns ett trapphus, omgivet av en lika massiv trappa som löpte runt väggarna, uppåt, begränsad mot mitten av huset med en murad, säkert 20 cm tjock halvhög mur/vägg. Allt målat i tre nyanser av mintgrönt. Mörkare vid golvet, ljusare i mitten, näst intill vitt mot taket. Två våningar upp, in i en liten korridor fanns en dörr. Innanför den, en hall, Max 1x3 meter. I andra änden av hallen ännu en dörr och mitt på långsidan en lucka i väggen. Och självklart öppnades dörrarna till hallen inåt...
Vi harklade oss och snart dök en dam upp, kort, smal, men med anlag för ryggbesvär, om jag säger så. Vi förklarade vårt ärende (med vi avses att min kollega pratade och jag stod som ett viljelöst våp bredvid) och mycket riktigt, fram kom ett formulär. Jag fyllde i namn och datum, skrev under och lämnade tillbaka tillsammans med mitt pass. Alla tre försvann in i kontoret. Jag tittade in bakom luckan. Överallt, på golv, i hyllor och på bord stod kartonger. I dessa kartonger låg kuvert, uppmärkta på olika sätt, och böcker av modellen liggare. Jag frågade min kollega lite försynt "Är detta deras arkiv?" jag fick ett jakande svar illa dolt av ett generat skratt samtidigt som någon ropade något inifrån kontoret. Än mer generat fick jag frågan "Blir du förvånad om jag säger att de inte verkar hitta dina uppgifter?" Suck. Nåväl, till slut kom de tillbaka med en stor liggare, slog upp den och visade anteckningarna som gällde mig. Jag fick förklarat för mig att de nu skulle kopiera detta, stämpla och ha sig och det skulle komma att kosta mig cirka 10 PLN. Men det skulle vara klart klockan 13! Det måste vara storkarna!
Mitt svar där och då var att jag tyckte de gjorde saker mer komplicerade än vad de behövde vara. Jag beskrev hur jag i Sverige bara behövde ringa och så fick jag detta skickat till mig. Jag fick lite leende nickar och vi skojade om att på det här sättet får ju fler jobb och sen åkte vi tillbaka till jobbet. Men om vi gräver lite djupare, bara du och jag, är inte detta lite läskigt? Jag radar upp plattityder, jag vet, men känslan av att väldigt lite har hänt på många, många år är påtaglig. Öststyret har ju liksom varit vardagen för många av de som är aktiva medborgare idag. Då var antagligen inte detta konstigt, det gav alla jobb och kontrollen var något man var van vid, man visste inget annat. Så varför ifrågasätta det nu, bara för att man är självständiga och ska husera em i fotboll? Det fungerar ju? Livet är väl inte annorlunda bara för att man kan köpa mer än ett bilmärke och för att det sitter reklampelare överallt? Bekymret i att vissa saker är som de alltid varit (löner) medan andra saker förändrats i spåren av Glasnost (el och bensin) måste göra att det är lätt att tycka att det var bättre förr. Och är det då så konstigt att man fortsätter som man alltid gjort?
Jag vet att jag generaliserar och jag påstår mig inte kunna sätta mig in i dessa människors situation, men jag tycker mig se alldeles för många tecken i vardagen, på saker som påverkar mannen på gatan, som står kvar med en fot i 40- eller 50-talet. Jag har ingen lösning, jag är inte överlägsen dem, jag bara observerar, och kanske blir lite mer ödmjuk på köpet.
Tänkte samma sak i staterna. Att det krävs lite väl många människor för att uträtta även den minsta av arbetsuppgifter. Skulle vara noll problem att skära ner på personal och effektivisera.
SvaraRadera