Skottland -12, Lö 7/4
Få saker säger godmorgon på de brittiska öarna som en frukost bestående av korv, bacon, ägg, hash browns och rostade trekanter. På detta sätt startade vi dagen hos Carol i Fort Augustus denna påskafton. Hon var glad att vi hade hittat dit till slut och verkade fira det genom att spela Greatest Hits '92 till frukosten. Hon verkade nöjd och med ett stort tack lämnade vi henne och packade bilen.
Det var nu dags för min premiär som bilförare i vänstertrafik. Det kändes väldigt märkligt och man blev varse hur mycket man gör av ren rutin och utan att tänka sig för. Det var väldigt koncentrerat i början, men man vande sig förvånansvärt fort. Vad som dock under hela dagen varit svårt har varit att känna avståndet till vägkanten på vänster sida. H bekräftade detta och berättade hur han i somras, just på denna väg, fått punktering då han körde ut i kanten i samband med ett möte. Det skulle visa sig att han kom lindrigt undan.
Vi körde norrut, på västsidan av Loch Ness för att besöka Castle Urquhart. Numera bara en ruin, men under många hundra år en central punkt i Skottlands historia och dess relation med England. Häftigt att gå omkring där och föreställa sig hur det en gång var, idag troligen mer romantiserande än hur det egentligen var, till exempel kan det inte varit särdeles roligt att klanen McDonalds, stammande från Irland/Norge, med jämna mellanrum kom och belägrade/plundrade borgen. Ett intressant besök med en spännande historia, icke desto mindre.
Färdiga i ruinen tog vi oss tillbaka söderut till Fort Augustus. Vi hade en båttur på Loch Ness inbokat kl 14 och lite tid att slå ihjäl. Med ca 11 grader i luften och spridda solskensglimtar tog vi oss en titt på slusstrappan från tidigt 1800-tal, då den mest avancerade i världen. Den var en del i arbetet för att förena Nordsjön med Atlanten för att slippa runda norra Skottland med dåligt väder och pirater som ständiga faror. Vid 12 slank vi in på The Lock Inn, beställde var sin smörgås och den lokala bittern och satt sedan och njöt av omgivningarna innan det blev dags att ge sig av till hamnen där Royal Scot kulle ta med oss ut en timma på det svarta vattnet i Loch Ness.
Indier och andra asiater är vanliga bland turistfloran har vi konstaterat, och ombord på denna båt var inget undantag. Vi hörde också italienska och spanska och självklart också svenska, aldrig att man får vara ifred. Loch Ness är djup. Den är inte så bred, den är ganska lång, men framför allt är den djup. Över 200 m på sina ställen. Den är djupare än vad bergen runt omkring är höga och volymen i sjön är stor nog att härbärgera hela jordens befolkning. Tio gånger. En informativ guidning som var väldigt tydlig för att vara ur högtalare på ett öppet båtdäck, berättade för oss om sjön, men också självklart om monstret. De när den myten så mycket de kan. Att tex stora fiskar växer till sig i en sådan sjö är väl egentligen inte konstigt, en av personalen ombord berättade att man hittat en 7 meter lång ål i en kraftverksturbin i södra änden av sjön som fastnat där och stoppat kraftverket. Lägg till det sköns svarta vatten, färgat av torvsediment från de kringliggande sluttningarna så är det inte konstigt att fantasin har skenat iväg. Vår rödhårige vän på båten menade att i flera tusen år betraktade man varelsen i sjön som en Gud, efter att ha kristnats som en djävul, och först efter det berömda fotot från 30-talet började man jaga monster i sjön. Låter som vilken modern mytbildning som helst med andra ord, men en mysig sådan som gör besöket här lite extra spännande och intressant.
Vi packade ihop oss för att åka norrut samma väg som tidigare, det var dags att ge sig ut mot Isle of Skye. Strax söder om Inverton, där vi skulle svänga västerut blev i otäckt tydligt varse om vikten att ha koll på var man har bilen någonstans på vägen. I en vänsterkurva har bilen framför oss plötsligt stannat och slagit på varningsblinkers. Framför denne har en Honda Civic kraschat rejält. Alla airbags har löst ut, bilen är totalt demolerad och ut ur förarsidan kommer en tjej, kanske 30 år och är chockad bortom sans. Hennes "granny" sitter i passagerarsätet och hon verkar ok, men föraren är givetvis orolig och ber oavbrutet om ursäkt. Bilen blockerade vägen så det blev totalstopp så det fanns gott om folk som ringde ambulans, pratade med tanten, kom med filtar mm. Till och med en brandman med ett litet första hjälpenkit dök upp. Vi stannade tills ambulansen kom, sedan vände vi för att hitta en väg åt andra hållet istället. Det var tydligt att Hondan hade kommit utanför vägkanten, fastnat där, och sedan dammat rakt in ett gäng trädstammar som låg i diket och slungats upp på vägen. Fantastiskt att ingen verkade ha blivit mer skadad och man kan lugnt säga att jag koncentrerade mig på min vänstersida av bilen när vi väl kom vidare.
Det tog cirka 90 minuter ut till Skye, åter igen i landskap som tar andan ur en, fullständigt. Till en början sken dessutom solen men ju närmare kusten vi kom kom så började det även regna. Det avtog å andra sidan när vi kom ut på Skye och efter en kort stund och en liten felkörning var vi framme vid Dunoille Hotel i Broadford. Rummet var kanske inte direkt lyxmodellen, duschen droppade och det var hyfsat fuktskadat överallt i trädetaljer, men vi är inte knussliga, och vi känner ju brittisk standard, så wtf.
Efter att ha slappat ett tag på rummet gick vi ut en liten promenad i byn och avslutade den på The Harbour Restaurant, där vi fick ett bord en annars fullbokad lokal. Bra val. En spanjorska och hennes gubbe hade stället och hon bjöd på lammstek med rosmarin och gott lokalt öl från Skye. När vi satt där kom ett par som bokat bord, MacDonalds hette de. Vi blev lite nervösa, skulle de belägra restaurangen tro? Vi höll ögonen på dem tills ett annat par dök upp, MacLeod hette de. MacLeod är den huvudsakliga klanen på Skye, så vi kände oss trygga och gick tillbaka till hotellbyggnaden och puben däri. Ett gäng skotska fotbollsplans firade någon seger med öl och skönsång och vi slog oss ner i ett hörne med var sin Talisker, à £2:80. Kvällen led mot sitt slut och vi drog oss mot rummet igen. Lite cricket på tv och sedan god natt.
Det var nu dags för min premiär som bilförare i vänstertrafik. Det kändes väldigt märkligt och man blev varse hur mycket man gör av ren rutin och utan att tänka sig för. Det var väldigt koncentrerat i början, men man vande sig förvånansvärt fort. Vad som dock under hela dagen varit svårt har varit att känna avståndet till vägkanten på vänster sida. H bekräftade detta och berättade hur han i somras, just på denna väg, fått punktering då han körde ut i kanten i samband med ett möte. Det skulle visa sig att han kom lindrigt undan.
Vi körde norrut, på västsidan av Loch Ness för att besöka Castle Urquhart. Numera bara en ruin, men under många hundra år en central punkt i Skottlands historia och dess relation med England. Häftigt att gå omkring där och föreställa sig hur det en gång var, idag troligen mer romantiserande än hur det egentligen var, till exempel kan det inte varit särdeles roligt att klanen McDonalds, stammande från Irland/Norge, med jämna mellanrum kom och belägrade/plundrade borgen. Ett intressant besök med en spännande historia, icke desto mindre.
Färdiga i ruinen tog vi oss tillbaka söderut till Fort Augustus. Vi hade en båttur på Loch Ness inbokat kl 14 och lite tid att slå ihjäl. Med ca 11 grader i luften och spridda solskensglimtar tog vi oss en titt på slusstrappan från tidigt 1800-tal, då den mest avancerade i världen. Den var en del i arbetet för att förena Nordsjön med Atlanten för att slippa runda norra Skottland med dåligt väder och pirater som ständiga faror. Vid 12 slank vi in på The Lock Inn, beställde var sin smörgås och den lokala bittern och satt sedan och njöt av omgivningarna innan det blev dags att ge sig av till hamnen där Royal Scot kulle ta med oss ut en timma på det svarta vattnet i Loch Ness.
Indier och andra asiater är vanliga bland turistfloran har vi konstaterat, och ombord på denna båt var inget undantag. Vi hörde också italienska och spanska och självklart också svenska, aldrig att man får vara ifred. Loch Ness är djup. Den är inte så bred, den är ganska lång, men framför allt är den djup. Över 200 m på sina ställen. Den är djupare än vad bergen runt omkring är höga och volymen i sjön är stor nog att härbärgera hela jordens befolkning. Tio gånger. En informativ guidning som var väldigt tydlig för att vara ur högtalare på ett öppet båtdäck, berättade för oss om sjön, men också självklart om monstret. De när den myten så mycket de kan. Att tex stora fiskar växer till sig i en sådan sjö är väl egentligen inte konstigt, en av personalen ombord berättade att man hittat en 7 meter lång ål i en kraftverksturbin i södra änden av sjön som fastnat där och stoppat kraftverket. Lägg till det sköns svarta vatten, färgat av torvsediment från de kringliggande sluttningarna så är det inte konstigt att fantasin har skenat iväg. Vår rödhårige vän på båten menade att i flera tusen år betraktade man varelsen i sjön som en Gud, efter att ha kristnats som en djävul, och först efter det berömda fotot från 30-talet började man jaga monster i sjön. Låter som vilken modern mytbildning som helst med andra ord, men en mysig sådan som gör besöket här lite extra spännande och intressant.
Vi packade ihop oss för att åka norrut samma väg som tidigare, det var dags att ge sig ut mot Isle of Skye. Strax söder om Inverton, där vi skulle svänga västerut blev i otäckt tydligt varse om vikten att ha koll på var man har bilen någonstans på vägen. I en vänsterkurva har bilen framför oss plötsligt stannat och slagit på varningsblinkers. Framför denne har en Honda Civic kraschat rejält. Alla airbags har löst ut, bilen är totalt demolerad och ut ur förarsidan kommer en tjej, kanske 30 år och är chockad bortom sans. Hennes "granny" sitter i passagerarsätet och hon verkar ok, men föraren är givetvis orolig och ber oavbrutet om ursäkt. Bilen blockerade vägen så det blev totalstopp så det fanns gott om folk som ringde ambulans, pratade med tanten, kom med filtar mm. Till och med en brandman med ett litet första hjälpenkit dök upp. Vi stannade tills ambulansen kom, sedan vände vi för att hitta en väg åt andra hållet istället. Det var tydligt att Hondan hade kommit utanför vägkanten, fastnat där, och sedan dammat rakt in ett gäng trädstammar som låg i diket och slungats upp på vägen. Fantastiskt att ingen verkade ha blivit mer skadad och man kan lugnt säga att jag koncentrerade mig på min vänstersida av bilen när vi väl kom vidare.
Det tog cirka 90 minuter ut till Skye, åter igen i landskap som tar andan ur en, fullständigt. Till en början sken dessutom solen men ju närmare kusten vi kom kom så började det även regna. Det avtog å andra sidan när vi kom ut på Skye och efter en kort stund och en liten felkörning var vi framme vid Dunoille Hotel i Broadford. Rummet var kanske inte direkt lyxmodellen, duschen droppade och det var hyfsat fuktskadat överallt i trädetaljer, men vi är inte knussliga, och vi känner ju brittisk standard, så wtf.
Efter att ha slappat ett tag på rummet gick vi ut en liten promenad i byn och avslutade den på The Harbour Restaurant, där vi fick ett bord en annars fullbokad lokal. Bra val. En spanjorska och hennes gubbe hade stället och hon bjöd på lammstek med rosmarin och gott lokalt öl från Skye. När vi satt där kom ett par som bokat bord, MacDonalds hette de. Vi blev lite nervösa, skulle de belägra restaurangen tro? Vi höll ögonen på dem tills ett annat par dök upp, MacLeod hette de. MacLeod är den huvudsakliga klanen på Skye, så vi kände oss trygga och gick tillbaka till hotellbyggnaden och puben däri. Ett gäng skotska fotbollsplans firade någon seger med öl och skönsång och vi slog oss ner i ett hörne med var sin Talisker, à £2:80. Kvällen led mot sitt slut och vi drog oss mot rummet igen. Lite cricket på tv och sedan god natt.
Kommentarer
Skicka en kommentar