Skottland -12, Fre 6/4
Att flyga med Ryanair är som att kliva in på ett dagis. Högljutt, stökigt och fullt av folk som inte är vidare vana resenärer. Jag var glad att både jag och H har ett gäng flygmil bakom oss, tillsammans red vi ut stormen.
Väl på marken i Skottand fick vi vänta på vår hyrbil i en timma som vi av någon anledning bokat till kl 17. Det var bara att gilla läget. De hade ingen annan bil, allt var bokat och uthyrt över påsk, givetvis. Så vi slog oss ner. Vi tog fram gps för att se hur långt det var till Fort Augustus och när vi läste på hotellreservationen insåg vi att man inte kunde checka in efter 19. Lite dumt eftersom vi inte räknade med att vara där före 20:00. Ett samtal löste dock detta. "Har ni inte hunnit komma när jag går hem så lägger jag nyckeln under dörrmattan. Vill ni ha kontinental eller "cooked" frukost?"
Vi fick oss till slut en liten Audi A1 och efter att ha fällt baksätets ena del fick även våra väskor plats. Vi var på väg och på med Marillion i bilstereon, en reklamskylt med namnet "McLeod" vid vägkanten började vi nu tråckla oss, på vägar av varierande bredd, norrut. I Perth var det slut på motorväg och när vi rundade destilleriet Dalwhinnie i byn med samma namn, omgärdat av oändliga ljungkullar, kändes det som att vi definitivt passerat gränsen till The Highlands.
Fort Augustus är inte stort så vår hotellvärdinna tipsade oss om att äta någon annanstans om vi blev sena. Sagt och gjort, efter en passage med ett bedövande landskap omkring oss, oräkneliga mängder får och ett och annat slott vid sidan om vägen kom vi in i Roybridge och stannade på Stronlossit Inn för att få oss något i magen. H påpekade tystnaden på parkeringsplatsen, något som abrupt avbröts inne i den gemytliga restauranglokalen, kanske mestadels beroende på det sällskap av 16 tyskar som hade långbord i mitten av lokalen och hinkade Guinness som om det inte fanns någon morgondag. Vi beställde in Steak & Kidney Pie, Haddock & Chips och lät oss väl smaka.
När vi kom fram till vårt B&B, Caledonian House (efter att först försökt bryta oss in på ett hotell med förvillande likt namn, nattportieren undrade nog vad vi höll på med när vi lyfte på dörrmattan när han stog där inne) var klockan närmre 21:30. I ett rum med fyra bäddar, ett eget badrum stort som en balsal och med en härligt brittisk fuktig kylighet i luft och lakan kröp vi så småningom till sängs. H läste en godnattsaga om luftpuppor, misslyckade författare och hämndlystna kvinnliga mördare och innan vi visste ordet av var den första dagen på vårt äventyr slut.
Väl på marken i Skottand fick vi vänta på vår hyrbil i en timma som vi av någon anledning bokat till kl 17. Det var bara att gilla läget. De hade ingen annan bil, allt var bokat och uthyrt över påsk, givetvis. Så vi slog oss ner. Vi tog fram gps för att se hur långt det var till Fort Augustus och när vi läste på hotellreservationen insåg vi att man inte kunde checka in efter 19. Lite dumt eftersom vi inte räknade med att vara där före 20:00. Ett samtal löste dock detta. "Har ni inte hunnit komma när jag går hem så lägger jag nyckeln under dörrmattan. Vill ni ha kontinental eller "cooked" frukost?"
Vi fick oss till slut en liten Audi A1 och efter att ha fällt baksätets ena del fick även våra väskor plats. Vi var på väg och på med Marillion i bilstereon, en reklamskylt med namnet "McLeod" vid vägkanten började vi nu tråckla oss, på vägar av varierande bredd, norrut. I Perth var det slut på motorväg och när vi rundade destilleriet Dalwhinnie i byn med samma namn, omgärdat av oändliga ljungkullar, kändes det som att vi definitivt passerat gränsen till The Highlands.
Fort Augustus är inte stort så vår hotellvärdinna tipsade oss om att äta någon annanstans om vi blev sena. Sagt och gjort, efter en passage med ett bedövande landskap omkring oss, oräkneliga mängder får och ett och annat slott vid sidan om vägen kom vi in i Roybridge och stannade på Stronlossit Inn för att få oss något i magen. H påpekade tystnaden på parkeringsplatsen, något som abrupt avbröts inne i den gemytliga restauranglokalen, kanske mestadels beroende på det sällskap av 16 tyskar som hade långbord i mitten av lokalen och hinkade Guinness som om det inte fanns någon morgondag. Vi beställde in Steak & Kidney Pie, Haddock & Chips och lät oss väl smaka.
När vi kom fram till vårt B&B, Caledonian House (efter att först försökt bryta oss in på ett hotell med förvillande likt namn, nattportieren undrade nog vad vi höll på med när vi lyfte på dörrmattan när han stog där inne) var klockan närmre 21:30. I ett rum med fyra bäddar, ett eget badrum stort som en balsal och med en härligt brittisk fuktig kylighet i luft och lakan kröp vi så småningom till sängs. H läste en godnattsaga om luftpuppor, misslyckade författare och hämndlystna kvinnliga mördare och innan vi visste ordet av var den första dagen på vårt äventyr slut.
Kommentarer
Skicka en kommentar