Skottland -12, Ti 10/4

Ärligt talat, jag vet inte var jag ska börja när jag ska berätta om denna dag. Låt mig bara kallt konstatera att om jag hade varit tvungen att åka hem i morgon så hade det varit ok, dagen idag var fulländad. Makalös. Fantastisk. Den levde upp till alla förväntningar jag någonsin haft på denna resa.

Lyhördheten i rummet till trots så sov vi bra och med en Full Breakfast i magen gav vi oss iväg över Islays torvmossar för en guidad tur på Lagavulin. Det här är hjärtat i det jag kallar whisky och Marjory som guidade oss runt tog väl hand om oss och lät oss känns oss varmt välkomna in i deras värld. När vi kom ner till deras Pot Stills kom det rysningar över mig som gjorde att jag knappt kunde hålla tillbaka upphetsningen över att faktiskt vara på plats. Vår tur avslutades med en Warehouse Demonstration, där Ian, som jobbat på Lagavulin sedan han var 15 och snart var redo för pension berättade om lagret, olika fat, whisky i allmänhet och Lagavulin i synnerhet. Vi fick i tur och ordning smaka på: destillat direkt ur fabriken samma morgon, 12 år, 15 år, 19 år och det äldsta fatet på Lagavulin, 46 år. Hällt på fat 1966, en bra årgång. Smakpaletten var bred, inget snack om den saken, och jag tror vi alla var överens om att 19-åringen var den bästa. Jag tog tillfället i akt att dra upp den ur fatet själv faktiskt, mycket spännande. Den gamla var kul att ha smakat, men den visade bara att whisky har en ålder efter vilken den inte blir bättre, bara äldre. Ian var ett original, inget snack om den saken, och han gjorde denna demonstration till en speciell upplevelse. Två timmar hade snabbt försvunnit och det var dags att åka tillbaka någon kilometer, till Laphroaig...

Väderprognosen för dagen hade talat om regn för den mesta delen, men när vi klev ur bilen på denna helgedom sken solen. Kunde vi ha sådan tur? Väl inne i Visitors Centre anmälde vi oss hos Bryony som skulle ta hand om oss under eftermiddagen. Hon bjöd oss på en dram 18-årig Laffe och det kändes som om detta kunde bli bra... Det var jag och H och fyra kanadensare som bokat samma tur, fem kanadensare om man räknade Glenn. Vi satte oss i en minibuss och blev körda ut till en damm strax utanför destilleriet där Laphroaig tar sitt vatten för att göra sin whisky. Solen sken, vattnet porlade och Bryony packade upp en lunch bestående av smörgåsar, ägg, kex, marmelad, shortbread och ost. Och whisky. Vi fick dela på tre olika sorter, sällsynta sådana som hon hittat på hyllan och totalt blev det fyra drams där på sluttningen vid källan till allt detta fantastiska. Jag tog tillfället i akt och blandade lite vatten i två av sorterna. Jag brukar inte göra det, men om det ska blandas med något vatten så är det detta, eller hur?

Efter ett antal skratt och sköna historier bröt vi taffeln och tog oss tillbaka till bilen. Vi blev nu körda ut till torvmossen där vi fick prova på att bryta torv själva. Underbart. Laphroaig bryter all sin torv för hand fortfarande och med tanke på att de gör av med 1,5 ton om dagen när de torkar kornet så förstår man att det är en del att pyssla med. Det var hårt jobb och vi belönades med ett par drams Quarter Cask där på mossen, det var vi förtjänta av.

 

Det bar av tillbaka till destilleriet igen och nu var det dags för en rundvandring i lokalerna (efter att vi fått en liten dram, givetvis). Sådana hade vi ju gjort tidigare, och det förstod Bryony, så vi fick oss lite extra till livs. Vi fick gå kring bland kornet där det låg och torkade på golvet, vi smakade på mashen, vi fick skyffla torv på brasan som torkar kornet, vi fick gå upp bland de sju Pot Stills och faktiskt smaka på det som flödade genom Spirit Safe och sist men inte minst, vi fick gå runt bland kornet, i torvröken ovanpå torvbrasan. Det kan ha varit det häftigaste jag varit med om, I kid you not. Jag höll på att bli inlåst där, men det finns värre ställen att bli bortglömd på, tro mig.

Vi hade nu varit igång i fyra timmar och nu var det dags för vår premium tasting. In i ett rum med Chesterfieldsoffor och där stod uppdukat framför oss: den vanliga 10-åringen, den speciella 25-åringen, Cairdeas från 2008 års tappning och den 30-åriga Cairdeas, som på vårt hotell kostade löjliga summor och som Bryony själv sa kostade cirka 500 pund per flaska, om man fick tag i den... Vi satt där och bara njöt av situationen och kände oss värda varenda sekund av denna upplevelse. Löjligt, måhända, men så var det. Självklart avslutades det hela i butiken och visst köpte man med sig lite hem. Kanske hade de 16 drams man satt i sig sedan 10:30 något att göra med att man var villig shoppare, men det var värt det. Då jag är en förhållandevis tidig FoL fanns dessutom mitt namn i en av de böcker de hade stående framme, så vi letade upp mig och jag signerade det bladet som ett tecken på att jag varit här. Fantastiskt.

Vi tråcklade oss tillbaka till hotellrummet, softade där en stund, tog sedan en promenad runt Bowmore innan vi slog oss ner på vårt hotell och åt middag. När den sjunkit undan konstaterade vi att trots att klockan bara var 21 var vi färdiga för dagen. Vi orkade helt enkelt inte sitta och dricka mer i baren, och någonstans ville vi väl att den här dagen skulle vara destilleriernas. H däckade mer eller mindre, jag kämpade för att hålla mig vaken så jag kunde få nerplitat detta. Som sagt, skulle det vara hemfärd i morgon skulle det vara ok. Bättre än så här blir det inte.