Storken har kommit!
I tisdags åkte jag och en projektledare till Warszawa för ett kundmöte. Mitt under ett pågående samtal i bilen lutar sig plötsligt min kollega sig fram och tittar upp i luften. Jag följer hennes exempel och ser två stora fåglar flyga över vägen. Storkar. Tror det var första gången jag såg dem i vilt tillstånd. Jag fick mig berättat att det enligt lite skrock ska betyda tur att se dem när de anlända på våren! Så om man tror på sådant var det en bra start på veckan.
Igångsättningsmotståndet efter resan i Skottland var massivt under måndagen. Flera gånger öppnade jag mailen, skummade igenom de 100-tals mail som kommit under frånvaron, sorterade lite, raderade något, och stängde igen. Upplevelserna på den skotska västkusten gjorde stort intryck och var avkopplande på många sätt. Skulle jag palla att komma igång att jobba denna vecka igen? Självklart gjorde jag det. När jag väl kom till kontoret på tisdagen kom verkligheten ikapp snabbt och det dröjde inte länge förrän man var i selen igen. Skönt på många sätt.
Våren har tveklöst kommit längre här. Inte bara sett till mängden grönt utan man märker det också på människorna och på värmen. Det är en stabilare värme på något sätt, inte den bräckliga som aprilväder hemma medför. Folk förefaller generellt mer avslappade, klädseln är lättare och det är fler ute, har till och med sett flera löpare! På tal om det så har löpträningen changerat fullständigt sedan strax innan vi åkte till Moskva. Efter den resan drabbades jag av en förkylning med halsont och eventuellt feber (mätte aldrig) som hängde i längre än jag önskade. När den väl gav med sig kom annat emellan och/eller skulle jag till Skottland. Vi var ambitiösa och haremen oss skor dit, men någon löprunda blev det aldrig. Och tro det eller ej, när jag kom från kiltarnas land fick jag ont i ryggen, gick som en fällkniv som skitit på sig och stånkade mer än James Fjong. Lite stressad, fan Varvet är 12/5 och jag har inte sprungit en meter på en månad? Dessutom, sedan två av svenskarna åkt hem är det inte lika naturligt att ge sig iväg på lunchen, och att springa utan att ha ätit känns inte helt bra. Så, på torsdagen gjorde jag smörgåsar att ha med till jobbet, men av olika anledningar blev det lunch i alla fall, så jag tog en macka strax innan jag gick hem, tvekade inte när jag klev innanför dörren, bytte om direkt och gav mig iväg. Jävlar, det var flåsigt, hög puls, tunga ben, ont i korsrygg, men jag fick det gjort. 5 km på strax under 30, ett tempo jag inte hade vågat hoppas på. Kan det ha varit storken?
Kort om jobbet: innan jag åkte på semester var det dags för mitt första personliga samtal. Personen ifråga hade den senaste tiden verkat, loj, ointresserad och verkade brista i engagemang. Jag försökte visa på viktigheten i skärpning men det tolkades helt fel och jag fick ett tämligen tycket och uppgivet svar. Efter samtalet var allt mycket bättre och vi redde ut allt. Jag tror och hoppas att det stärkte mina aktier som chef på avdelningen, då det tveklöst är svårt att komma in i den rollen. Inte så att jag är obekväm i den eller räds det, snarare att de inte haft någon sådan chef på länge så de har funnit andra vägar att lösa sina problem och få svar på sina frågor. Dessa fortsätter de att använda och jag får ett lite större motstånd. Jag sitter inte sysslolös för det, ett lika stort arbete går ut på att få kollegorna i Sverige att förstå hur saker fungerar här och hur det behöver bemötas. I och med svenskars hemfärd har en del projekt lämnats över till polsk projektledning och jag ler lite inombords när de sköter sitt jobb exemplariskt och därmed ställer krav på folk i Sverige som de inte är vana vid, eftersom det tidigare funnits ett svenskt filter här. Jag hoppas att dessa jobb ska ge mig möjlighet till att utveckla min roll här.
Det är också tydligt att detaljer saker på ledningsnivå som jag inte blir insatt i. Viktigt här att inse att jag Inte del av ledningen bara för att jag är svensk. Jag får säkert reda på det jag behöver veta. Jag hoppas bara att det inreser för mycket förändringar för fort, innan jag hunnit landa ordentligt. Å andra sidan, det där kan jag inte påverka utan får ta det som det kommer. Helt nytt och främmande för mig att acceptera att allt inte kan planeras och förberedas utan att helt enkelt hanteras där och då. Lite läskigt, men o så befriande när det väl är gjort. Prova själv!
Våren har tveklöst kommit längre här. Inte bara sett till mängden grönt utan man märker det också på människorna och på värmen. Det är en stabilare värme på något sätt, inte den bräckliga som aprilväder hemma medför. Folk förefaller generellt mer avslappade, klädseln är lättare och det är fler ute, har till och med sett flera löpare! På tal om det så har löpträningen changerat fullständigt sedan strax innan vi åkte till Moskva. Efter den resan drabbades jag av en förkylning med halsont och eventuellt feber (mätte aldrig) som hängde i längre än jag önskade. När den väl gav med sig kom annat emellan och/eller skulle jag till Skottland. Vi var ambitiösa och haremen oss skor dit, men någon löprunda blev det aldrig. Och tro det eller ej, när jag kom från kiltarnas land fick jag ont i ryggen, gick som en fällkniv som skitit på sig och stånkade mer än James Fjong. Lite stressad, fan Varvet är 12/5 och jag har inte sprungit en meter på en månad? Dessutom, sedan två av svenskarna åkt hem är det inte lika naturligt att ge sig iväg på lunchen, och att springa utan att ha ätit känns inte helt bra. Så, på torsdagen gjorde jag smörgåsar att ha med till jobbet, men av olika anledningar blev det lunch i alla fall, så jag tog en macka strax innan jag gick hem, tvekade inte när jag klev innanför dörren, bytte om direkt och gav mig iväg. Jävlar, det var flåsigt, hög puls, tunga ben, ont i korsrygg, men jag fick det gjort. 5 km på strax under 30, ett tempo jag inte hade vågat hoppas på. Kan det ha varit storken?
Kort om jobbet: innan jag åkte på semester var det dags för mitt första personliga samtal. Personen ifråga hade den senaste tiden verkat, loj, ointresserad och verkade brista i engagemang. Jag försökte visa på viktigheten i skärpning men det tolkades helt fel och jag fick ett tämligen tycket och uppgivet svar. Efter samtalet var allt mycket bättre och vi redde ut allt. Jag tror och hoppas att det stärkte mina aktier som chef på avdelningen, då det tveklöst är svårt att komma in i den rollen. Inte så att jag är obekväm i den eller räds det, snarare att de inte haft någon sådan chef på länge så de har funnit andra vägar att lösa sina problem och få svar på sina frågor. Dessa fortsätter de att använda och jag får ett lite större motstånd. Jag sitter inte sysslolös för det, ett lika stort arbete går ut på att få kollegorna i Sverige att förstå hur saker fungerar här och hur det behöver bemötas. I och med svenskars hemfärd har en del projekt lämnats över till polsk projektledning och jag ler lite inombords när de sköter sitt jobb exemplariskt och därmed ställer krav på folk i Sverige som de inte är vana vid, eftersom det tidigare funnits ett svenskt filter här. Jag hoppas att dessa jobb ska ge mig möjlighet till att utveckla min roll här.
Det är också tydligt att detaljer saker på ledningsnivå som jag inte blir insatt i. Viktigt här att inse att jag Inte del av ledningen bara för att jag är svensk. Jag får säkert reda på det jag behöver veta. Jag hoppas bara att det inreser för mycket förändringar för fort, innan jag hunnit landa ordentligt. Å andra sidan, det där kan jag inte påverka utan får ta det som det kommer. Helt nytt och främmande för mig att acceptera att allt inte kan planeras och förberedas utan att helt enkelt hanteras där och då. Lite läskigt, men o så befriande när det väl är gjort. Prova själv!
Kommentarer
Skicka en kommentar