Skottland -12, Må 9/4

Dagen började och slutade i regn. På morgonen tillsammans med påfåglar, vår sällskapssjuke indier och ett fuktigt hotellrum, på kvällen på färjan till Islay efter en dag full av upplevelser.

Vår första aktivitet denna annandag påsk var Castle Stalker, ett slott som figurerat i Monty Python and The Holy Graal och som lockade oss inte minst av den anledningen. Slottet tar bara emot gäster under några få veckor på året och då i små grupper så vi hade lite tur att det passade med vår resa. Vi hade lite svårt att hitta först, men efter ett telefonsamtal löste det hela sig i och med att ägaren själv dök upp och vi följde efter ner till båthuset. Slottet ligger mitt ute i vattnet och enda sättet att komma dit är över vattnet och med jämna mellanrum ställer tidvattnet till det, men idag gick det bra. Med oss på visningen var en skotsk familj, där både jag och H kände igen frun, vi tror oss ha sett henne förut någonstans. Dessutom ett par från Danmark och den kvinnliga hälften av detta var fullkomligt psykad av att det var ägaren själv som körde över oss och som skulle visa slottet.

Det blev en väldigt trevlig och udda upplevelse. Mannens familj äger slottet och tillbringar tid i det då och då och vi fick verkligen se allt inne i det. Han berättade historien om slottet, det kan vara så gammalt som från 1400-talet, men man vet att det i alla fall finns dokumenterat från 1500-talet. Stalker betyder jägare, eller falkenerare på Keltiska och man tror att det byggts åt dåvarande kungens kusin, som gillade att jaga och som på detta sätt kunde bo här och hålla koll på skottarna åt kungen. Någon gång på 1700-talet övergavs slottet och stod och förföll, tills vår guides far köpte det av en Stewart, och bestämde sig för att reparera det för att använda det som privat bostad. Vi fick hörs historier om byggnationen, saker de upptäckt och svårigheter de fick hantera. Mycket intressant och att det kröntes av ett besök högst upp där Kung Arthur i filmen smädas av franska soldater var grädden på moset. Ett mycket lyckat besök!

 

Regnet tog i mot slutet av besöket, men när vi drog oss söderut mot Oban sprack molntäcket upp lite och väl i staden sken solen för fulla muggar. Vi lokaliserade destilleriet och såg till att parkera bilen innan vi letade reda på ett ställe att äta lunch på, i hamnen. Det blev fish & chips för största gången denna resa samtidigt som skottarna på gatan passade på att njuta av vårsolen i t-shirt och glass. Vår gissning var att de liksom vi svenskar, är så svältfödda på sol så man tar varje chans man kan få. Vi som dessutom blivit lite blöta under båtfärden från Castle Stalker mådde gott av lite varm luft. Efter lunchen promenerade vi lite innan det blev dags att äntra Oban.

 

Denna tur blev också lite speciell, det var full produktion och vi kunde se i Still Safe hur man tydligt hade delat på Head och Body och nu i en strid ström samlade ihop det som skulle bli en miljon flaskor på ett år. Denna guide var inte lika pedagogisk som den på Talisker, men vi fick å andra sidan smaka på whisky ur ett elva år gammalt fat (Oban är annars 14 år) och fick också ett litet glas att ta hem som souvenir. Vi fick givetvis smaka även på den vanliga men vare sig jag eller H köpte något här.

 

Färden gick vidare söderut, nu mot färjeterminalen i Kennacraig. Det var dags att lämna fastlandet och ge sig ut på Islay. Till en början visade sig Highlands från sin bästa sida, sol, gröna kullar, vidsträckt landskap och glittrande vikar. Kurviga vägar förstärkte upplevelsen, men efter ett tag kom regnet tillbaka, men det kändes inte viktigt, vi hade ju bara resa kvar under dagen. Vi tog en kort fikapaus i Talbert då vi hade gott om tid tills färjan skulle gå och strax efter 18:00 rullade vi ombord. I detta läge fick vi också för första gången sedan vi reste fatt i internet och vi passade på i kön till färjan att koppla upp oss och kolla läget. Mail från Laphroaig visade att vår present till kompisar i Alingsås hade strulat, tydligen hade inte betalningen gått igenom. Jag blev lite nervös, speciellt som de inte hört av sig om hur deras dag på Laphroaig hade varit, men jag svarade på mailet och hoppades att jag skulle kunna göra rätt för mig under morgondagen och senare under kvällen fick jag bekräftat att det skulle fungera så jag antar att allt hade fungerat ändå.

 

Regnet tog i allt eftersom resan fortlöpte. Klockan hade passerat 20 när vi körde i land på Islay och styrde bilen mot Lochside Hotel i Bowmore. Vi blev väl mottagna och efter en efterlängtad middag slog vi oss ner i den synnerligen välsorterade (och prisbelönta) whiskybaren på hotellet. Vi avstod från 3000-kronorssorterna och testade bland annat en 18-årig Bunnahabhain som var lysande god. En "Black Art" från Bruchladdie var också högst drickbar, om än väldigt torr och med tydliga sherrytoner.

 

Framåt midnatt var vi i säng och skrivandes detta har grannen ovan slutat duscha så det låter inte längre som om regnet utanför leds genom vårt rum, å andra sidan snarkar H modell blåsbälg, så jag får väl avbryta nu för att försöka få mig några timmars sömn. I morgon väntar en stor dag. Jag ska äntligen få besöka Laphroaig. Stort, sa Bull.