Skottland -12, Ons 11/4

Resan har inte präglats av sena morgnar, så inte heller denna. En stund innan klockan ringde var vi igång, kokade kaffe på rummet och munhöggs och retade oss på högljudda grannar. Väl nere i restaurangen var det den vimsigaste hotellanställda sedan Basil Fawlty som serverade. Vi hade stött på henne innan, glad och snäll men när hon inte gick rakt in i stillastående bord så lyckades hon med konststycket att släpa fötterna i golvet samtidigt som hon klampade fram högljutt. En bedrift i sig. Regnet hängde i luften, men framåt dagen drog det bort och gav oss en blåsig, men solig dag. I receptionen när vi skulle checka ut fick H ragg med en tjej från London i basker och knallrött läppstift. Hur vi lyckades klämma in henne och hennes väska i vår redan överfulla A1 är en gåta, men vill man så kan man. Hon behövde lift till färjan och vi skulle ju dit, så varför inte.
I knappa två timmar satt vi sedan på färjan och njöt av de landskap som Islay på höger och Jura på vänster sida visade upp för oss. Lite vemodigt att lämna ön, men det finns anledningar att komma tillbaka, var så säker. Vår färd tog oss nu söderut på västsidan av halvön Kintyre och naturen valde att spela ännu ett skådespel för oss. Kraftiga västliga vindar piskade upp vågor i solskenet i bukterna allt eftersom vi tog oss nedåt på halvön och när vi svängde in över land för att närma oss Campbeltown så var det Green and Pleasant Land för hela slanten. Mycket vackert och inspirerande. Väl inne i staden (som på 1800-talet hyste 34 destillerier) letade vi efter viss besvär upp Cadenhead Whisky Shop, där vi skulle hämta ut biljetterna för Guldturen på Springbank. Vi hann med en hamburgare till lunch på en sunkig pub och klockan 14 stod vi i givakt för ännu en tur på ett destilleri.

Det som är lite speciellt med Springbank är, förutom att det är oberoende, det ägs inte av en stor företagsgrupp, att de gör allt själva, traditionellt och för mer eller mindre för hand. De mjältar allt sitt korn, vänder det för hand, maler, mashar, jäser, destillerar, tappar, lagrar och buteljerar. I produktione jobbar enbart sex personer, två på varje skift och de gör en del av processen åt gången, när de destillerar tex står allt det andra still. När vi var där var kvarnen igång, och man höll på att fylla en Wash tub. Vår guide var en underbar herre som alldeles tydligt älskade sitt jobb. Han pratade om varje steg i processen som om de vore goda vänner och han framhöll hur viktigt det var att hålla på traditionerna. Själv tyckte jag detta var roligt eftersom Springbank var den första "riktiga" single malt jag köpte. Jag köpte då en 21-årig och det fick vi veta idag är något väldigt speciellt, de kommer ut sällan och tar som regel slut på två veckor... Det skulle jag vetat då.
När turen var slut (och jag trampat ihjäl möss färdigt för idag) gick resten av gruppen för att smaka på Springbank, men jag och H fick en privat visning av det gamla Glengoyle-destilleriet. Här gjorde man whisky fram till 20-talet, men då lades det ner och lokala bönder köpte lokalerna och använde dem till att lagra kreatursfoder i. I början av 2000-talet köpte ägaren av Springbank tillbaka det och nu produceras whisky där igen, sedan 2004. Det får dock inte heta Glengoyle eftersom det är namnet på en blended nere från Lowlands, så den heter nu Kilkerran istället. Enbart en månad om året är detta destilleri igång, och då är det samma personal som annars jobbar på Springbank som gör jobbet. Det blir inte mycket och de kommer kosta, men kul att han vill hålla det vid liv! Vår guide hade hört att en av orsakerna till att satsa alla dessa pengar för denna blygsamma produktion kan ha varit att man måste finnas tre destillerier för att det ska kunna klassas som en region (tex Highland). I Campbeltown finns bara två, Springbank och Glenn Scotia så det fanns en risk att regionen skulle försvinna. med Kilkerran är det hotet undanröjt. Kul att få se detta.
Det var sedan dags för oss att få smaka. Vi fick en lite premium-tasting och fick förutom Springbank 10 och 15 år smaka på just Kilkerran, men också den trippeldestillerade Hazelburn och två olika versioner av Longrow, den av sorterna med mest torvkaraktär. Dels en 10-årig cask strength, dels en CV med blandade åldrar i. Till detta lite kex och tilltugg och det blev lite märkligt när vi satt där med damen som skulle hjälpa oss igenom detta. Vi hade köpt en Guldtur, men vi är ju inga konnosoirer på det sättet. Vi vet vad vi gillar, vi gör det inte mer komplicerat än så. Att då sitta och försöka beskriva vad man känner för dofter och smaker blir lite krystat och märkligt, men vi gjorde vad vi kunde och jag tror hon blev nöjd. Vi handlade i butiken i alla fall.

Vi drog oss nu till vårt hotell, Craigard House Hotel. Ett kanonfint ställe med en smällfet hund som sällskap till värdinnan. Vi tog med oss våra väskor upp på rummet och gjorde en första provisorisk invigning för att se hur vi låg till. Efter en kort debatt konstaterade vi att vi gjorde bäst i att köpa till ett bagage till och checka in ytterligare 15 kilo. Det kostar på att vara i Skottland, massor av presenter att ta med hem.

Före maten gick vi en lång promenad utmed kusten och bara njöt av att vara här. Får, hundar, gröna kullar, fiskebåtar med måsar i släptåg, kritvita fyrar längst ut på klippor, det ser ut precis som i broschyrerna. I morgon är vår sista hela dag på resan så vi kommer göra det bästa av den. Denna dag avslutade vi med en Arran Dark i salongen under tiden som vårt bord blev färdigt i restaurangen. Jag åt Haggis till förrätt och en Angusbiff till huvudrätt. Dessert var inte att tänka på, magen stod i fyra hörn. En dag kvar. Let's make it count.