Skottland -12, To 12/4

Ön Arran kallas för "Skottland i miniatyr" och innan whisky (eller w-h-eske) belades med skatt fanns på ön uppåt femtio olika destillerier och det som kom från Arran ansågs hålla generellt hög kvalitet. Ett efter ett lades de dock ner och i många år stod ön utan egen whisky. Tills 1995 då man beslöt sig för att starta ett nytt och det var dit vi skulle idag. Vi tog en härlig full breakfast i Campbeltown och körde sedan norrut på outsidern av Kintyre, en väg som troligen använt sedan medeltiden och nu bara asfalterats. Slingrig, smal, ojämn och upp och ner vinklade den sig genom ett landskap som skiftade mellan tät skog och vida vidder. Klippor och små byar, kullriga stenbroar över åar och ett och annat får som stod och tittade på. Den tog lite längre tid, men det var det värt.

Färjan över till Lochranza ("ranza" varandes det keltiska ordet för rönn) tog ca 30 minuter och skedde i strålande solsken. Vi hade bokat standardturen klockan 11:40 men bestämde oss efter kort diskussion att uppgradera oss till nästa nivå, så vi fick testa lite olika sorter. Arrans storsäljare är deras 10-åriga, men de har några andra, och för att kunna välja i shopen ville vi ha ett bra beslutsunderlag. Vår guide, Douglas, var kunnig och snabb som Ville Vessla. Vid det här laget kunde vi hyfsat bra hur saker och ting går till, men det var några nya saker som Douglas la till som gjorde även denna resa lärorik. När själva rundvandringen var över fick jag och H följa med in i tasting room, där Douglas tog hand om oss, berättade, svarade på frågor och lät oss smaka på olika sorter enligt våra egna önskemål. För egen del blev den den 10-åriga, 14 år, 12 år cask strength, deras lite rökiga specialare Machrie Moor samt lite smutt på single cask bourbon och sherry. De två sista var väldigt sträva och inte min sort, för egen del var faktiskt deras vanliga 10-åriga lagom fin. Söt i doften men inte i smaken, bitter i smaken, rönnbären dyker upp bak i munnen, och smaken dröjer kvar länge. En sådan blev det i affären, tillsammans med en specialare, en flaskhållare gjord av en bit av ett whiskyfat.

Med detta var vår whiskyresa slut, men vi hade fortfarande en transport kvar. Via Brodick skulle vi ta färja till Ardrossan, för vidare färd mot Edinburgh. Vi stannade till vid Arrans ölbryggeri och åt lunch, tog en promenad i Brodick i väntan på färjan och sen var det bara en tidsfråga innan bilen var återlämnad och vi var tillbaka på hotellet. Väl där väntade ett äventyr; det gällde nu att fördela packningen så att det dels låg säkert, dels inte översteg viktgränserna som Ryanair har. Lättare att än gjort och det blev en del pusslande, kombinerat med lite kläder och toalettartiklar som hamnade i bingen på hotellrummet, men vi tror vi har fått ihop det nu. Det återstår att se vid Ryans incheckningsdisk i morgon. Spänningen är olidlig.

 

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Kungsleden 2016: Jakten på tält

Tanzania 2018/1: På menyn - Fläsk och fisk

Viktigt meddelande! Byte av plattform och adress!