Kungsleden dag för dag: 20 augusti - Kaitumjaure till 5-6 km efter Teusajaure

8-17
Bok & skylt ca 15. Suunto 20

Idag blev det regnbyxor på. Inte för att det regnade utan för att det hade regnat under kvällen och natten och markerna var blöta. Då tempen visade 10 klockan 7 och det faktiskt såg lite ljust ut på molnfronten med tydliga sprickor här och var bestämde jag mig för att köra shorts under och gå i t-shirt. Jag är ju ändå rätt varm av mig. Väderprognosen från stugvärden var "skurar" under dagen och ihållande regn i morgon eller övermorgon.

Idag ramlade jag. Ganska rejält också. Den sista biten mot Teusajaure är riktigt brant neråt. Alltså riktigt brant. Gårdagens regn hade gjort det blött och lerigt och trots försiktighet och stavar försvann plötsligt vänsterfoten under mig, jag tappade balansen och föll handlöst baklänges. Blev liggande som en sköldpadda i branten, gränslöst tacksam för att ha en ryggsäck som stötdämpare och att jag inte föll framåt, då hade det slutat illa. Nu pustade jag ut, reste på mig och gick vidare.

Jag startade tidigt och gick de nio kilometerna till Teusajaure utan paus. Jag vet inte varför, det bara rullade på. Jag stannade och njöt av utsikt och allt flera gånger givetvis men satte mig aldrig ner (om man inte räknar vurpan då) och tog av mig säck och skor. Det här är inte bra. Jag har trots egna bannor inte kunnat sluta tänka planerande på dessa kommande etapper. Delvis har det att göra med att det nu helt plötsligt finns en busstid att passa. Samtidigt vill jag ta min vilodag och komma fram til Saltoluokta för att hämta mitt paket. Av dessa orsaker har tider och alternativ snurrat runt i huvudet på mig. Hur långt ska jag gå? När måste jag börja? Hur fort ska jag gå? Ska jag skippa raster? Damen från Uppsala har ju hållit samma tempo och hennes plan är att ta 15-båten i Teusajaure och sedan gå minst 6 km till på väg mot Vakkotavare för att hinna med bussen 12:20. Det lät rimligt så jag hade väl motsvarande idé i huvudet. Då skulle jag vara i Salto söndag em och kan avgöra om jag tar vilodag där eller senare.

Jag vet inte riktigt varför jag kom iväg så tidigt, jag hade ju ingen brådska, båten går ju när den går. Vid 11 var jag framme, pratade med stugvärden och konstaterade att även här var märkena slut, tog mig sedan till stugan för att vila fötterna och äta lunch i väntan på båten. Efter kanske tio minuter kom Uppsala ikapp. Inne i stugan satt en stockholmare och två skåningar. Skåningarna, två kompisar via varandras fruar, hade varit ute i tre veckor nu, hade en vecka kvar och verkade fjällvandra med den inställning jag önskade att jag hade. De tog allt som det kom, rastade när de ville, gick sällan längre än 10 km/dag (vilket kan ha berott på att de bar med sig ALL mat för en månad, 36 kg) och slog läger där det passade, de behövde bara vatten. De hade börjat vid Riksgränsen och sedan zick-zackat sig söderut, inte nödvändigtvis på leder alltså utan mycket karta och kompass. Och då slog det mig att "felet" med Kungsleden är dess stugor, den bekvämlighet de medför och den automatiska inramning och indelning. Dessa etapper gör ju att du redan vid starten ser ditt mål, du vet vart du ska och hur du kommer att bo när du är klar för dagen.

Vi språkade en del, de skulle också med båten, tänkte ta sig till Salto och tillbringa sista veckan med det som bas och göra dagsturer. Sträckan Kvikkjokk - Ammarnäs lockade som aldrig tidigare. Inga stugor, färre folk och ingen att hålla jämna steg med (tüzken hade kommit till Kaitumjaure under kvällen och trots "We will see us!" så såg jag inte röken av honom i Teusajaure. Märkligt, kort sträcka och han åt frukost när jag gick). Båten gick 15:00 innehållande förutom mig: Uppsala och de två skåningarna. De gick iväg först, därefter Uppsala och sedan jag tätt följd av en Gröna Bandare som med hjälp av två andra herrar rott tre gånger över sjön. De pratade om att vara i Vakkotavare ikväll (15-16 km) så de la på en rem. Själv kämpade jag på. Kraftigt motlut i minst 4 km, de första i tät björkskog, de följande på fjället. Suunto har ju visat sig inte vara maximalt pålitlig så jag hade lite svårt att bedöma hur långt jag gått. Jag började på allvar fundera på att gå hela kvällen och slå läger så nära Vakkotavara som möjligt, allt bara för bussjävelns skull.

När jag kom till en djup ravin med ett vad hade skåningarna slagit läger. Vi hade nog gått 5-6 km. De vinkade och föreslog att jag också skulle slå upp mitt tält. Jag tvekade. Borde jag inte gå längre? Kan jag slå läger här, med dem? Blir inte det lite nära? Jag svängde in och pratade lite med dem. De var nöjda för idag och här fanns vatten. De hade inget som helst emot att jag tog en plats här också. Beslutet fattades och jag tog av mig säcken.

Känslan var omedelbar och magisk. Det var ju såhär det var meningen! En bra plats, oavhängigt av antalet vandrade kilometer, mer eftersom det passar. Jag har ingen egentlig koll på hur långt jag har kvar till bussen men så fort jag stannat spelade det ingen roll. Jag vaknar i morgon och går iväg. Hinner jag med bussen är det bra, annars får jag stanna en natt där och dagen därpå får bli min vilodag. Lugnet var totalt.

Jag slog upp tältet och gjorde mig lite mat. Moln gled över, det skvätte lite, men ingen fara. Det blev lite kyligt när solen försvann men det gjorde inte mycket. Efter maten gick jag en vända på fjällsidan och hittade ett renhorn. Kvällssolen kom tillbaka och jag stod länge och samspråkade med min skånska tältgranne innan det blev dags att krypa till kojs. Flugor, mygg och knott svärmade runt oss men inget kunde förstöra min bild av livet just nu. Jag tackade dem för att de fått mig på rätt spår, kröp in i tältet och då kom första regnskuren. Precis lagom. Väderprognoserna vi får är inte mycket att hänga i julgranen. De ger en hint, men tidsaspekten verkar vara fel. Det blir vad det blir lik förbannat.

Dagens lärdom: Även om stenen verkar torr är det inte säkert att sulan på din känga är det...
Myggindex: 2
Steg: 199 816
Läggdags: 20:00 (Nu 21:20)
Naturupplevelser:
En ljungpipare syntes ett tiotal meter bort
Färgerna på fjällsidan i kvällsol!
Ett renhorn
Älgspår vid Kaitumjaure
En spyboll?

PS. Strax efter att jag stannat kom Uppsala ikapp (jag hade gått förbi henne när hon tog av ett lager kläder). Hon pratade lite med skåningarna och jag tyckte mig höra ett skämtsamt "ger ni upp redan?". Givetvis inget ont i det, men min reflektion var att det jag gjort var allt annat än just det.
Det blev inte heller "skurar". Det kom en skur när vi satt i stugan och väntade på båten. Återstår att se vad det blir i morgon.

Efter Kaitumjaure 
Över fjället...



...in i tystnaden


Vid Teusajaure

Mina skånska vänner på väg över sjön

Efter nästa krön finns alltid ett till

Klar för dagen. Bra tältplats.

Kvällssolen leker med fjällsidan



Strax före läggdags

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Kungsleden dag för dag: 2 september - Jäkkvik till Luvtavrre

Kungsleden 2016: Att få ligga bra

Huvudstad 2014, Balkan, 29/4: Kvardröjande öststat