Kungsleden dag för dag: 15 augusti - Abisko till Abiskojaure

13 km enligt bok, 18 enligt Suunto...
3:52 = ca 3,5 km/h

Jag sov gott, men inte länge. Vaknade med huvudet fullt av tankar, idéer och grejer jag inte fick glömma. Hade lust att posta lite på twitter och instagram men valde att inte göra det. Telefonen skulle stängas av senare, lika bra att dra strecket nu.

Det blev en stadig frukost samtidigt som fler lyckönskningar på vägen ramlade in. Jag blev lite rörd över vad alla verkar bry sig, hur de uppskattar och respekterar mina val och mitt arbete inför det här. Själv fylldes jag av en känsla som inte gick att beskriva. Det var en kombination av tomhet, förväntan, rädsla, engagemang, nervositet och fullständigt lugn. Jag har aldrig varit med om liknande. Jag ville iväg med en gång samtidigt som jag ville vänta en dag till. Jag dubbelkollade allt engång till, slängde sedan upp säcken på ryggen och lämnade rummet.

Jag kom ner till receptionen för att checka ut. Jag fick låna deras våg (som FC-deltagarna lyckats paja fästet på) och tog av mig säcken igen. Jag mätte upp till 22-23 kg (den var svår att hålla still) och jag var lite förvånad. Jag trodde det skulle vara mer när nu gas och vatten och allt var i. Jag undrar vad jag glömt... Receptionisten log och sa att det var lugnt. Någon tidigare i veckan hade gett sig av med över 35 kilo på ryggen... Kanske han jag såg i Kiruna.

Upp med säcken igen och iväg. Under järnvägen. Tog vänster och insåg att jag gick fel. Bra start. Tillbaka och till porten vid ledens början. Selfie med tummen upp, och så av med säcken igen för att sätta igång SPOT-sändaren. Sms till Lotti, publicera ett sista blogginlägg och så sätta igång klockan. Märks det att jag var uppjagad? Sen satte jag den ena foten framför den andra och var iväg. Jösses, nu hade jag börjat.Det var roligt att gå på sträckan där vi gick förra året. Jag kände igen mig, platser där vi fikat, broar och annat. Inte utan att man ville dela med sig, men nu var jag ensam.

Det var inte mycket folk, jag mötte bara en handfull de första timmarna och lika många passerade mig när jag pausade. Pauser ja. Första efter cirka 1:15, andra vid 2:45. Slarv alltså. Borde pausat tidigare, tog inte heller av skorna. Det här måste jag sköta bättre framöver. Det stod snart klart att minklocka inte hade koll på antalet kilometer, troligen hade den fått spatt i början, inte ovanligt. Skyltar och böcker har sagt 13 km till Absikojaure så jag går på det och efter knappa fem timmar komm jag fram. Det var alltså mer eller mindre mitt på dagen så jag hade kunnat fortsätta lite, men jag ska gå i många dagar, det finns ingen anledning att slita ut sig den första. Jag bestämde mig för att tälta här, tog en varma koppen som lunch och slog upp tältet, åter igen där jag och Lotti tältade förra året.

Rent instinktivt vill jag höra av mig till någon, dela allt detta och sprida glädjen. Men det kan man ju inte. Lustigt hur det där verkar ha blivit en naturlig del av ens vardag, något man bara gör. Jag undrar hur lång tid det tar innan jag slutat tänka på detta. Ett par dagar? En vecka? Inte alls? Samma sak gäller med tankebanor. Jag funderar, planerar och resonerar precis som vanligt. Vad ska jag göra när? I vilken ordning? Har jag förberett det? Får allt plats? Detta vill jag komma ifrån. Jag vill att dagen bara ska flyta på, att inget är krångligt, att det här livet blir norm.

Framåt 17-tiden började fler anlända till stugan. Flera av dem sådana jag kände igen från både flyg, buss & Abisko. Lustigt. Hur långsamt har de gått, eller när startade de? Nå, alla är olika, det syns på stil, packning och utrustning. Tveklöst kommer diversiteten öka under veckorna som följer. Och ja, min pratglade tyske kompis var här när jag kom, turligt nog fanns andra tyskar för honom att underhålla.

Bastun är igång, men jag tvekar. Det kommer bli fler tillfällen och idag vill jag nog bara skriva i denna bok i kvällssolen, göra mig lite mat och krypa ner i tältet. Jag har 22 kilometer framför mig till Alesjaure, jag gissar att det kommer ta åtta timmar inkl pauser. Jag bör komma iväg vid 8. Se där, nu planerar jag igen.

Vädret har varit perfekt. 12-14 grader, växlande moln och då och då en liten vindpust. I stort sett myggfritt. Klart väder och solvarmt efter 14-tiden. Det är kristallklart och alla detaljer på Kieron står ut. Man känner sig liten och man vet att jag ska passera det i morgon. Ett tufft pass att starta dagen med. I fjärran ligger pudersnö på Adnetjårros toppar och glaciärer. Vädret ska enligt prognos hålla i sig ett par-tre dagar. Vi får väl se.

Myggskala:
0: Denna dag, inte ett liv
1: Några enstaka kryp, inget att skriva hem om
2: Myggmedel nödvändigt, men inget besvär
3: Myggmedel hjälper fortfarande, men mängden irriterar
4: Mygghatt på, nu är det rejält
5: Seriöst?

Idag: 1

Naturobservationer:
- Hörde fjällvråk (jamande läte)
- Några omogna hjortron
- Korpar över Abiskojaure
- Småfågel och någon måsfågel jag inte kunde arta

Steg: 30 212
Lärdom: Byt om utanför tältet
Läggdags: 20:00

PS. På kvällen pratade jag med en holländska som vandrat Kungsleden och runt omkring de senaste fem åren. När hon kommit till Abisko skulle hon ta sig till Jäckvik för att vandra norrut och se Sarek från det hållet så vi kanske möts. Hon hade hört att man skymtat järv strax utanför Alesjaure och att det vid sidan om leden i höjd med Tjäktjastugan fanns två fjällrävsfamiljer. Bäst att hålla ögonen öppna då!

Det gäller att ladda!

Nu kör vi!


Ditåt!

Nya spänger

Snart framme vid Abiskojaurestugorna

Känd tältplats

Kieron, din djävul...

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Kungsleden dag för dag: 2 september - Jäkkvik till Luvtavrre

Kungsleden 2016: Att få ligga bra

Huvudstad 2014, Balkan, 29/4: Kvardröjande öststat