Kungsleden dag för dag: 24 augusti - Aktse mot Pårte (norr om Rittak)

12,5 km (+ 1,5 km till båten)
9:20 - 14:50

Strax före 4 vaknade jag av ett migränanfall bortom vad jag varit med om någon gång tidigare. Jag vaknade alltså av huvudvärken. Troligen var det triggat av strapatsen, solen och att jag inte åt som jag borde, men ändå. Det var omöjligt att somna om, så fort jag rörde mig dunkade huvudet och magen var i full katarr-mode. Jag vet att tabletter inte hjälper i dessa fall, men till slut gick jag upp ändå för ett desperat försök. Då hittade jag inte min sjukvårdsväska. Att röja runt då i en stuga full av folk var inget alternativ så jag drack lite vatten och gick och la mig igen.

Jag upptäckte att om jag la mig utanför sovsäcken så lindrade den svala luften något. Jag låg blick stilla och efter en stund somnade jag. Kort därefter vaknade jag av att jag var kall,  rörde på huvudet: tusen nålar. Vid 7 gav jag upp och gjorde gröt istället.

Båten gick 9, ca en km från Aktse, så jag köpte biljett och märke vid 8 och gick iväg. När jag höll på att ta på min ryggsäck började en göteborgare att tjôta om klockor och solcellsladdare och halvvägs till båten upptäckte jag att jag hade glömt mina stavar. På väg tillbaka mötte jag göteborgaren: "Ångra du daj?!" Nå, till hans försvar bjöd han på äppelslivovic i väntan på båten så... Också frukost, liksom.

Laitujaure låg spegelblank och glaciärgrön. De franska bergsgetterna tog roddbåten medan vi susade fram i solen med porten till Sarek vidöppen i morgonljuset. Vilken syn. Vi var nio i båten, en av dem var en tyska jag först stött på i Teusajaure. Hon skulle med båten då också men ställde sig på fel ställe, trots mina instruktioner. När vi andra åkte över stod hon och viftade - vi vinkade glatt tillbaka. En viss oro över att hon var sur på mig för detta kändes bekräftad när hon jobbade hårt för att komma med den första båten nu, på bekostnad av mig. Jag brydde mig inte, men som sagt, vi kom med båda två. På andra sidan hörde jag henne säga till en av de andra att hon skulle till Hemavan... Jag tog tid på mig så hon kom i väg före men tror du inte hon gick "vilse" och hittade leden precis före mig... Nu gick hon framför och pratade om att hon minsann gick ensam, att hon hade tung ryggsäck och fick rasta ofta och allt möjligt. Plötsligt frågade hon vad jag hette och då vi konverserat på engelska blev det lite märkligt när jag berättade. Hon hette Daniella, minsann. Efter ett tag gick jag dock om henne (jag tror hon inte ville ha mig bakom henne helt enkelt) och sen har vi gått om varandra växelvis. Jag tror hon kopplade att jag inte var på leden för att skaffa nya vänner.

Den "naturliga" etappen från Aktse är till Pårte, 20 km bort, men efter gårdagen fanns inte en chans att jag skulle påfresta mina ben så mycket. Till Kvikkjokk var det 36 så jag beslöt att dela den på 3x12 istället, konsulterandes kartan efter bra rastställen efter gårdagens miss. Första delen var inne i jättefin gammelurskog. Efter ett tag passerades gränsen till Sarek och sen började stigningen. Stenigt, brant och rakt upp på kalfjället. Riktigt, riktigt jobbigt. Jag blev genomsvett samtidigt som vinden friskade i och därmed kylde av lite. När det värsta var gjort tog jag lunch i lä av ett klippblock, men jag blev kall så det blev ingen långlunch direkt. Två stockholmare av elitsoldattyp som startade samtidigt med mig i Salto gick förbi och pustade. Väl uppe på fjället fick man dock som oftast sin belöning med vackra vyer och vidunderlig utsikt. Halvvägs till Pårte fanns en raststuga och där satt ett gäng men jag gick vidare. Jag hade siktat in mig på ett området kring en jokk med en bro och efter ett par km till var jag där. Jag gick över bron och ner utmed jokken och fann en bra tältplats. Bra Jochen, det blev som du tänkt dig!

Klockan 19 kröp jag in i tältet. Solen hade försvunnit bakom Favnoajuvve och blåsten var lite kylig. Jag hade ätit och i tältet är det varmt. I morse visade termometern i Aktse 4 grader...Det började soligt men mulnade på framåt dagen och blåste en del på fjället. Jag gissar på 10-12 grader. Det är fortfarande mycket folk på leden. Båttransporterna blir ju naturliga uppsamlingsheat, men ändå förvånande folktätt. Vi får se efter Kvikkjokk. Undrar hur det gått för danskarna och holländarna.

Idag har jag tänkt på och saknat Lotti extra mycket. Vad gör hon därhemma? Går hon och funderar på hur jag har det, kollar på kartan och jämför med planen? Kanske inte varje dag men då och då. Tänk ändå att hon låtit mig göra detta. Att själv få åka iväg, lämna hem och bestyr till henne såsom att ta hand om målaren, betala mina räkningar, skicka in milrapport till jobbet med mera. Hon kunde sagt stopp så många gånger. Jag hoppas hon saknar mig lite också... Man ser flera par av bröder, kompisar, far/son som jag gissar är ute en vecka, och det är ju en sak. Här pratar vi om minst en månad. Jag har det väldigt bra och jag jobbar på att bli bättre på att uppskatta det.

Först de senaste två dagarna har de där domningarna i stortån dykt upp. De kom snabbare i fjol. Jag undrar om det har med vana att göra eller att det är för att jag det senaste inte sköljt fötterna på kvällen. Vi får se. Jag får hålla ett öga på dem, domningar kan ju bero på dålig cirkulation och jag vill ju inte att de ska svartna och falla av...

Dagens lärdom: Liiite planering skadar inte
Myggindex: 0 (däremot en del envetna flugor)
Steg: 205 356 (Känns inte rätt)
Naturobservationer:
Älgspår
Mycket ren, en kvartett sjukt nära tältet på kvällen
En död lämmel
En hackspett som frenetiskt gav dig på ett träd behängt med skägglav
Daniella som gick framför mig någon kilometer?

PS. Naturobservationer av udda slag är inte lätt på leden. Det babblas nämligen på tok för mycket. Jag raljerar ibland om att tjejer verkar vara fysiskt oförmögna att inte kackla om de är en grupp om två eller fler som går tillsammans, men jag kan konstatera att gubbar är likadana och det är oavsett nationalitet. De franska bergsgetterna såväl som det österrikiska far/dotter-paret. Och det verkar vara om vardagliga ting, ungar, skolan, jobbet, teknik; inte om det man upplever nu, det som händer just här. Och med den ljudnivån i skogen är det lätt för vildlivet att dra sig undan i god tid.

Morgon i Aktse, Skierfe i fjärran

Beslöjad Skierfe vaktar porten till Sarek

Nammatj?

Frukost med göteborgare före överfart.

Ja jösses...

Lämnar skogen...

...för lunch på fjället

Man ska vända sig om då och då och blicka bakåt.

Scoutar tältplats

Found it!

Rätt nöjd med den

Färgerna blir tydligare

Där uppe går leden. Här nere bor jag.

Besök på kvällskvisten

Kommentarer

  1. Några frågor så här långt i den spännande skildringen.
    Hur lång tid tog det ungefär att resa respektive riva tältet?
    Varför vill man stanna så ofta som 1 gång i timmen för att lufta fötterna. Är det för att du var ute så länge med så tung packning eller hade du gjort det även om det hade varit några få dagar med dagsetapper?
    Vänjer man sig vid alla kg på ryggen?

    -Jimmy

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tältet satte jag upp på 10-15 minuter, kortare att riva. Att få hela lägerplatsen på plats med madrass, sovsäck, kök och stuvat undan, kanske en halvtimma. Att riva det varierade väldigt på väder och lust.

      Jag hade satt som mål att stanna en gång i timmen ungefär för att pausa, för att inte bara mala på. Dels för att passa på att njuta men också för att inte riskera att slita ut mig. Att ta av sig skorna och knyta om dem var mest ett förebyggande beteende och det var långt ifrån alltid jag gjorde det. Man kan säga att jag satte målet högt men anpassade det sedan efter vad jag kände att min kropp behövde.

      Man vänjer sig absolut. Jag gick med 22-23 kg fullpackad och min Lundhags har ett bärsystem som avlastar kanonfint. Visst kände man av det och visst var det dagar då man liksom fick "hysta" upp den på axlarna men det berodde nog mer på allmänt trött kropp än på ryggsäcken. Det blev också tydligt när man fyllt på efter depåer att man dagen innan haft ett par kilo mindre.

      Vad gäller vikt i ryggsäcken är ju a och o att packa den så likt skarpt läge som möjligt innan man reser och ge sig ut hemma på en längre dagstur. Då känner man hur vikten fördelas och hur man behöver justera remmar och spännen för att det ska fungera så bra som möjligt.

      Radera
    2. Tack för det, väldigt kul att läsa och se bilderna.

      Radera

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Kungsleden dag för dag: 2 september - Jäkkvik till Luvtavrre

Kungsleden 2016: Att få ligga bra

Huvudstad 2014, Balkan, 29/4: Kvardröjande öststat