I eftertankens kranka blekhet

Med facit i hand var nog träningsuppehållet jag fick för mig att göra 18-25/11 riktigt jävla dumt. Man tycker ju att jag borde känna mig själv bättre. Men icke. Före uppehållet hade jag hållit igång ordentligt, med ordentlig tyngd med början i september. Jag sprang mellan 3 och 7 mil i veckan, 4-5 löppass och med jämna mellanrum styrketräning och/eller simning ovanpå detta. Och det gick bra! Jag hade inte ont, jag resonerade inte med mig själv, jag bara gjorde det. Det flöt på och jag var duktig. Men så kom den där måndagen 18/11. Dagen innan hade jag sprungit 22,5 km, längsta sträckan hittills och jag var ganska urlakad. Jag tillät mig själv återhämtning och tänkte gå på det igen på tisdagen. Men när tisdagen kom fanns inte viljan där. Ingen gnista, inget sug... Jag fattade inte. Så jag konsulterade folk i min närhet och alla tyckte att jag inte skulle underskatta ett uppehåll i träningen. "Det mår kroppen bra av och du kommer komma tillbaka extra taggad." Det fanns gott om logik i det, så jag bestämde mig för att utöka återhämtningen och belöna mig själv i en vecka till.

 Jodå, taggad är jag. Jag har dock fallit in i det där att vara väldigt duktig på att hitta ursäkter till att inte stanna till på gymmet på vägen hem. Och visst har det regnat väldigt mycket? Då vill man ju ogärna ut och springa. Resultatet är att sedan uppehållet har jag inte haft en enda vecka då jag sprungit över 2 mil. 18 km är max. Visst, det finns gott om folk som inte ens gör det, men vart tog min geist vägen? Det värsta är att det också påverkat mitt energiintag och då menar jag inte på ett bra sätt. Mina regler för vad jag skulle äta när har ruckats på i samma takt som träningsinsatsen minskat. Inte direkt win-win, eller hur? Och som lite extra grädde på moset (pun intended) slog en förkylning ner som en våt handduk i tisdags kväll och har nu i snart en vecka hållit en fast hand om såväl bihålor som näsa och hals. Det har varit lite feber, huvudvärk och hosta, men allra värst - halsont. Och det vet man ju, halsont = träningsförbud. Det lär inte bli några 6-7 mil före jul...

På nyårsafton är det Sylvesterloppet som gäller. Hade haft en förhoppning om att vara i toppform tills dess, men i den här takten ska jag vara glad om jag återhämtat mig över huvud taget. Nåväl. Det blir vad det blir. Det är väl det där att jag inte är världsbäst på att hantera när förväntningar jag ställt upp på mig själv inte infrias. Jag är min värste kritiker, det är det ingen som helst tvekan om.

2013 drar mot sitt slut och jag har väl för avsikt att i ett separat inlägg sammanfatta året lite, men det hade jag förra året om 2012 också, men det gick ju så där... Det har hur som helst varit ett händelserikt år, så det finns ju att skriva om. 2014 ser ut att bli väl så händelserikt, men vi kan väl hoppas att överraskningarna håller sig i en mer positiv anda än vad några av dem gjorde i år. Redan nu är tre konserter bokade på vårkanten, i Stockholm, Oslo och Köpenhamn. Vårens storstadsresa går till Balkan och till sommaren tar yngste sonen studenten. Vårens Filmstudio är bokad och det är ju inte utan att man hoppas att vi klämmer in ett par Nerdcamp också. Vad vi hittar på till sommaren står ännu höljt i dunkel, men att det blir någon vandringsresa är väl en lågoddsare. Det faller sig även så att jag och min vackra hustru har varit gifta i 25 år när vi når augusti (Silverbröllop, fattar ni?) så någon form av firande av det ska vi nog få till också. London står högt upp på just den planeringslistan just nu. Även jobbmässigt kommer det hända grejer. Vindspelet utvecklas och det kommer märkas tydligt under 2014. Jag hade tur som kom med det tåget, tveklöst så!

Jag har också på allvar dragit igång ett litterärt projekt. Ni har sett mina små försök till både berättelser och prosa här på bloggen, men det här är något helt annat. Det här är en riktig historia som skall berättats. Jag kommer återkomma till detta när jag är längre fram i projektet, men där är jag inte ännu, så håll ut, ha tålamod.

Och så ska jag ju fira Norges Nationaldag på mitt eget lilla vis. Om jag blir frisk tills dess, vill säga.

God Jul på er, sköningar!