Time

Nu var det ett tag sedan. Det har egentligen inte hänt så mycket. Eller ja, det har det ju, men inte så mycket att skriva om. Eller jo, en hel del vardagsbestyr som inte är så intressant i det stora hela. Eller tja, lite på det terapeutiska planet också men det är väl bara navelskåderi. Fast det är klart, jag har ju varit på fyra konserter inom två veckor varav tre med Roger Waters. I och för sig, jag har varit i Warszawa och vänt. Dessutom har väl foten blivit lite bättre. Å andra sidan finns väl inget intresse av att jag städade källaren att jag börjat simma regelbundet att jag bestämt mig för att skita i 5:2-fastan att jag lurat med Lotti att springa Göteborgsvarvet 2014 att livet är åter i rutin nu när äldsta sonen åkt tillbaka till Norrland och skolorna börjat att Italienresan blev jättebra att vi vandrade på Vesuvius att jag ska på ölprovning med dotter och måg att jag samma kväll ska se Fish på trägår'n att jag ska fira min födelsedag i Berlin att vi firat 24-årig bröllopsdag eller att jag blivit uppmuntrad av Bodil Malmsten att fortsätta skriva.

Eller?

Google-panorama av Vesuvius, därav dubbel puckel. Napoli i fonden.

Men vi kanske ska börja med film. Eller TV. Just när jag trodde att jag var på väg att komma ikapp mig själv när det gällde osedda avsnitt dök det upp några nya serier som jag antingen missat starten på eller som är på gång att börja som jag vill se om de är något att ha. Min TV-app visar på över 2 500 avsnitt att se. Härligt. Och mer kommer det alltså att bli när hösten börjar. Lägg därtill de böcker och podcasts jag vill läsa/lyssna på och jag kan nog bli ett mönsterfall för mediastress. Nej, jag känner mig egentligen inte speciellt stressad av detta. Jag gillar ju att se, läsa, lyssna så det blir liksom att ha en påse Twist liggande som aldrig tar slut utan ständigt innehåller såväl godisbitar man gillar att äta om och om igen som nya smakbekantskaper man med spänning ger sig in på. En och annan som man inte är sugen på just då finns också, men hur det är äter man ju alltid det som finns i påsen, eller hur? Jag tror på kraften att göra det man gillar. Inte bara, vissa saker måste göras även om det tar emot, men om man förnekar sig själv det man vet att man gillar, kanske bara för att Luther sitter på axeln och säger att du minsann borde göra något som är tråkigare men mer nödvändigt, då tror jag man lurar sig själv i längden. Det finns kraft att hämta i att unna sig. Mental näring kallade man det på Xtravaganza när jag gick där. Det är av den anledningen jag funderar starkt på att bli medlem i den lokala filmstudion här hemma. Möjligheten att regelbundet se kvalitetsfilm på bio för en rimlig slant tror jag kan ge kraft och inspiration. Jag kommer troligen göra det själv, men det finns kraft att hämta i det också.

På tal om Twist skiter jag alltså i 5:2 nu. Jag körde det i en dryg månad, men det får vara bra nu. Visst, det gav resultat, men inte på långa vägar som någon sorts mirakelkur. Vare sig gällande vikt eller övrigt välmående. Kort sagt, det var för jävla tråkigt i förhållande till det resultat det gav. Jag har kört en pulverkur i ett par månader en gång, det var fan inte heller roligt, men det gav sådana massiva resultat att det var värt vartenda magkurr. Det får vara bra med sånt där nu, jag kör på sunt förnuft, plus och minus, inkomster och utgifter istället. Det ska inte vara så svårt. (säger jag nu) Ni vet mitt långsiktiga mål, när vi nått det vet vi om jag var kaxig nu eller om jag faktiskt bet ihop och tog mig själv i kragen.

Nästa vecka bär det av till Berlin, jag och Lotti åker ner för att fira min födelsedag och samtidigt se Roger Waters The Wall Live på Olympiastadion. Det blir femte gången totalt jag ser showen och tredje gången sedan 17/8 på Ullevi. Däremellan hann jag se den i Warszawa samt att han ju uppförde sin opera Ca Ira på Götaplatsen 13/8. (Länkarna leder till minirecensioner jag fick upp på en engelsk webbsida) Är jag knasig? Säkert, men jag brinner för viss musik och vissa artister. De får mig att tänka efter, att rysa, att applådera och att gråta. Om de kan beröra mig på det viset fortsatt, då ser jag ingen anledning att bli som ett viljelöst Bruce Springsteen-fan som inte går och ser något annat än mastodontkonserter på Ullevi eller Kompisarenan och redan när man köper biljetten har bestämt sig för att det är det bästa någonsin. Det kan mycket väl vara både bra och det bästa, men när själva grundkonceptet baserar sig i en happening mer än det som ligger bakom det hela, artisteriet, konstnärskapet och musiken, då har man missat något. Om du frågar mig. Jag hoppas på en fin födelsedag, en fin sista konsert med Roger Waters, men jag kan ju aldrig veta. Det kanske blir en loj Pink modell Warszawa, vem vet.

Jag har tagit upp mina terapisamtal igen. Jag mår riktigt bra av dem och tänker inte skämmas för att ajg behöver dem. Har jag problem med magkatarren äter jag Novaluzid, när jag stukade foten ringde jag 1177. Det här är inte konstigare. Omställningen från självsamheten i Polen krävde mer av mig än jag var beredd på och saker och ting var inte så enkla som jag kanske hade väntat mig. Livet är inte detsamma som förr, det går vidare och om man inte fattar det är risken stor att man hamnar på efterkälken. Det tänker jag inte göra, jag är fast besluten på att ta tag i så mycket den här hösten/vintern så att jag kommer in i medelåldern som den självklara mogne tyskättling jag ska vara, bör vara, vill vara.

So you run and you run to catch up with the sun, but it's sinking,
Racing around to come up behind you again.
No one told you when to run, you missed the starting gun.