Hur fort springer du en kilometer?
Två helger i rad nu har jag sprungit motionslopp. iForm-loppet och Kretsloppet. Det förra fem kilometer, det senare tio. iForm var kämpigt och jag flåsade i mål på 31:41, Kretsloppet kändes mycket bättre, 1:05:01. Knepigt, eller hur? Jag var ju snabbare per km helgen innan ändå kändes just det som en sämre prestation. Tro mig, det var mycket trevligare att som efter Kretsloppet känna sig nöjd.
I förberedelserna inför 17 maj 2014 har jag börjat gå på Löparkvällar. I tisdags var det fartlek och vi tog i så mycket vi kunde. Gruppen delades upp i en lite snabbare och en långsammare och vi kan väl lugnt säga att jag var långsammast i den långsamma. När träningen var över och vi satt och pustade och käkade banan blev det som alltid snack om träning, löpning och lopp. En tunn liten speta till tjej (som var bland de fyra snabbaste i vår långsamma grupp) ojade sig lite över sitt resultat på Tjejmilen för en dryg vecka sedan. Bara 46 minuter, men hon ursäktade sig med att hon varit sjuk och troligen sprungit med lite feber i kroppen. En annan snubbe berättade att från att ha varit bergsbestigare (modell Mont Blanc två gånger) börjat springa i augusti förra året och nu sprang Ultralopp, 24-timmars med mera. Han ursäktade sig dock och sa att det gick ju inte fort på dessa lopp, på ett sexmilslopp snittade han på 6 minuter per kilometer, alltså 10 km/h. (jmf min tid på Kretsloppet)
Det där fick mig att börja tänka lite. I försnacket till Kretsloppet stod vi ett gäng och de flesta baisse-ade sig själva genom liknande storys som ovan. "Jag är inte riktigt i form, kommer nog inte under 52" "Har haft lite ont i foten, blir svårt att klara mitt pers på 44" och så vidare. Efter loppet följdes det upp med "Jo, men det gick väl hyfsat, men..." eller "Jag hängde med ett tag men sen sprang Bosse ifrån mig, så det blev bara 47:20". Samma sak före iForm. Ingen skillnad mellan könen. Jag förstår att det är lite psykologisk krigföring med sig själv, man vill inte sätta för höga mål och göra sig själv besviken (kanske var det anledningen till min känsla efter iForm?) men när jag hört allt det där har jag hittills bara blivit trött. Här kämpar jag med att komma under timmen på milen och du klagar på 46 minuter? Du är skitsnabb, ju!
I tisdags kanske jag gick lite för långt i mina reaktioner för när tjejen beklagade sig kunde jag inte hålla mig utan sa, med så överdriven sarkasm jag kunde: "Usch, det tycker jag var urkasst, det hade jag inte kunnat med att berätta för någon om jag varit du." Hon tittade på mig, fortfarande osäker på om hon tog mig på allvar eller inte, men då sa en annan av de snabba killarna "Man kan ju aldrig jämföra sig med någon annan än sig själv. Man vet vad man klarar, och framför allt vad man inte klarar" Det där fastnade lite, det sista om vad man inte klarar. Jag inser att tjejen ju jämförde med sig själv, men tror ni inte att hon samtidigt ville både visa sig duktig för de som är långsammare än henne OCH ursäkta sig för de som är snabbare? "Jag kan bättre, så passa er", liksom? Handen på hjärtat, hur ofta hör ni någon efter en sådan situation säga, "Jag sprang på 1:10, jag är skitnöjd!" "45 minuter är inte dåligt, det är jag glad över"? Är det inte oftare "Jag tog mig runt i alla fall" som maximalt positiv feedback?
Jag kanske överdriver, jag kanske har lyssnat på fel personer, jag kanske är extra känslig. Självklart ska man pusha sig själv på de sätt man kan om man känner att man så behöver, men jag tror fler skulle må bra av att vara nöjd med det man presterar om alternativet är att inte prestera alls. Oavsett om jag förbättrar mig nästa år mot de tidigare på Varvet så kommer jag ha presterat mångfalt mycket bättre än de som inte sprungit alls. Varför ska jag då jämföra mig med de som springer under två timmar? Och som sagt, det är bra mycket roligare att gå på andra sidan mållinjen och skratta högt än hasa runt där muttrandes och gräma sig.
I förberedelserna inför 17 maj 2014 har jag börjat gå på Löparkvällar. I tisdags var det fartlek och vi tog i så mycket vi kunde. Gruppen delades upp i en lite snabbare och en långsammare och vi kan väl lugnt säga att jag var långsammast i den långsamma. När träningen var över och vi satt och pustade och käkade banan blev det som alltid snack om träning, löpning och lopp. En tunn liten speta till tjej (som var bland de fyra snabbaste i vår långsamma grupp) ojade sig lite över sitt resultat på Tjejmilen för en dryg vecka sedan. Bara 46 minuter, men hon ursäktade sig med att hon varit sjuk och troligen sprungit med lite feber i kroppen. En annan snubbe berättade att från att ha varit bergsbestigare (modell Mont Blanc två gånger) börjat springa i augusti förra året och nu sprang Ultralopp, 24-timmars med mera. Han ursäktade sig dock och sa att det gick ju inte fort på dessa lopp, på ett sexmilslopp snittade han på 6 minuter per kilometer, alltså 10 km/h. (jmf min tid på Kretsloppet)
Det där fick mig att börja tänka lite. I försnacket till Kretsloppet stod vi ett gäng och de flesta baisse-ade sig själva genom liknande storys som ovan. "Jag är inte riktigt i form, kommer nog inte under 52" "Har haft lite ont i foten, blir svårt att klara mitt pers på 44" och så vidare. Efter loppet följdes det upp med "Jo, men det gick väl hyfsat, men..." eller "Jag hängde med ett tag men sen sprang Bosse ifrån mig, så det blev bara 47:20". Samma sak före iForm. Ingen skillnad mellan könen. Jag förstår att det är lite psykologisk krigföring med sig själv, man vill inte sätta för höga mål och göra sig själv besviken (kanske var det anledningen till min känsla efter iForm?) men när jag hört allt det där har jag hittills bara blivit trött. Här kämpar jag med att komma under timmen på milen och du klagar på 46 minuter? Du är skitsnabb, ju!
I tisdags kanske jag gick lite för långt i mina reaktioner för när tjejen beklagade sig kunde jag inte hålla mig utan sa, med så överdriven sarkasm jag kunde: "Usch, det tycker jag var urkasst, det hade jag inte kunnat med att berätta för någon om jag varit du." Hon tittade på mig, fortfarande osäker på om hon tog mig på allvar eller inte, men då sa en annan av de snabba killarna "Man kan ju aldrig jämföra sig med någon annan än sig själv. Man vet vad man klarar, och framför allt vad man inte klarar" Det där fastnade lite, det sista om vad man inte klarar. Jag inser att tjejen ju jämförde med sig själv, men tror ni inte att hon samtidigt ville både visa sig duktig för de som är långsammare än henne OCH ursäkta sig för de som är snabbare? "Jag kan bättre, så passa er", liksom? Handen på hjärtat, hur ofta hör ni någon efter en sådan situation säga, "Jag sprang på 1:10, jag är skitnöjd!" "45 minuter är inte dåligt, det är jag glad över"? Är det inte oftare "Jag tog mig runt i alla fall" som maximalt positiv feedback?
Jag kanske överdriver, jag kanske har lyssnat på fel personer, jag kanske är extra känslig. Självklart ska man pusha sig själv på de sätt man kan om man känner att man så behöver, men jag tror fler skulle må bra av att vara nöjd med det man presterar om alternativet är att inte prestera alls. Oavsett om jag förbättrar mig nästa år mot de tidigare på Varvet så kommer jag ha presterat mångfalt mycket bättre än de som inte sprungit alls. Varför ska jag då jämföra mig med de som springer under två timmar? Och som sagt, det är bra mycket roligare att gå på andra sidan mållinjen och skratta högt än hasa runt där muttrandes och gräma sig.
Kommentarer
Skicka en kommentar