115 kilo besviken tüskättling
Så sitter jag här. Igen. Ta skydd, det här blir ännu ett självömkande inlägg om träning och mina tillkortakommanden i ämnet.
Teknik i form av appar, pulsmätare och gps var tveklöst det som fick mig att komma igång för några år sedan. Något som också hjälpte till var de olika former av träningsprogram som lätt blev tillgängliga, såväl med som utan live-coachning under träningen. Det kunde handla om att komma igång, att hålla formen, att bränna fett eller att målmedvetet träna inför ett specifikt event. Jag har gjort alla och det har varit en hjälp för mig, gett mig ett schema, en struktur att förhålla mig till. Målet har inte varit så viktigt, i alla fall inte när jag började. Eller rättare sagt, inte vad jag fattade själv.
Jag tror inte jag fullföljt något program. Jag har aldrig kommit i mål. Jag har inte orkat, jag har blivit sjuk, något annat har kommit emellan eller jag har helt enkelt tröttnat på skiten. I stort sett var gång har det skett när programmet växlat upp lite, gått in i en intensivare period. Och vad händer då? Jo, jag blir besviken på mig själv, bannar mig för att jag inte orkar, surar ihop och lägger av. Eller hittar ett nytt program och börjar om. Och nu sitter jag här. Igen.
Det är några saker som min kropp, min teknik, min kondition, min ambition tydligt inte är kompatibelt med sådana här program. Det ena är de pass då man uppmanas springa långsamt för att inte ta ut sig, att bygga kondition och styrka. Det andra är de pass med längre intervaller, då man ska orka hålla ett högre tempo längre tider. Det tredje är de pass då man ska hålla pulsen på en lägre nivå och inte gå upp över kanske 60 % av maxpuls. Det går helt enkelt inte. Jag springer i mitt tempo, som regel strax över 6:00/km och när jag tittar på kurvor efter ett pass är jag väldigt jämn i det avseendet. Ibland försöker jag springa långsammare, men efter ett tag matar jag på i vanliga lunken i alla fall. I kortare intervaller kan jag ta i och springa snabbare och ta ut mig, men längre intervaller blir en plåga. Snabbt klockar pulsen upp över tröskelvärden och det blir bara jobbigt. En uppförsbacke innebär som regel utan undantag att jag går uppåt 75-80 % direkt. att hålla nere pulsen funkar inte.
Jodå, jag vet, jag väger för mycket, så det är väl inte konstigt om kroppen och hjärta får jobba. 115 kg är i alla fall 10-15 för mycket för mig, och tro inte annat än att jag försöker hålla det i schack, men ingenting är gratis och när man efter två veckors träning med 4-5 pass var vecka och normal kosthållning lik förbannat inte märker något på kroppen, då är det lätt att tappa sugen. Och så sitter jag där. Igen.
Jag ska springa Göteborgsvarvet. Mitt ursprungsmål var att hålla igång, träna regelbundet och att bevisa för mig själv att jag därmed kunde bli bättre än de senaste årens lopp. Men när jag märkte att det nog var ganska enkelt att uppnå började jag grubbla på om jag inte kunde sätta ett lite tuffare mål? Andra runt omkring mig gjorde det och det fanns även de som uttryckte mitt egna mål som lite mesigt. "Klart du klarar 2 timmar". Så det grodde i mig och jag började väl undermedvetet tro att jag kunde det och satte igång träningsprogram för att nå det målet. Det är tre månader kvar till varvet nu, träningsprogrammen växlar upp och... Igen.
Ofta skriver jag i dessa inlägg att jag önskar kommentarer och/eller ystra tillrop. Det resulterar sällan i något (jag har ju inte så många läsare, ni kanske är 20 stycken, max) så denna gång gör jag inte det utan konstaterar torrt att jag måste sluta nu. Sluta med att ställa dessa krav på mig själv. För helvete, jag fyller snart 50, har kommit igång med löpning på allvar först de senaste 4-5 åren, vem tror jag att jag är? Det måste vara bättre att hålla igång utan någon sorts jämförelse. Se till att kroppen får röra på sig och inte att den måste piskas både före och efter ett pass både för att komma igång och för att den inte orkade hela vägen. Skit i tider på varvet, skit i pulszoner, skit i antal km i veckan. Jämn frekvens på aktiviteterna istället för prestationen på de individuella dito. Det låter ju självklart, eller hur?
Det finns en risk med en sådan omvändning av träningen, frågan är om jag är beredd att ta den. Utan dessa program, dessa mål, dessa behov av bekräftelse (och behov av nederlag?) kan det hända att jag börjar förhandla med mig själv. Att tre pass blir två, att löpning blir promenad, att denna vecka blir nästa vecka, att 115 kg blir 120. I sådant fall har jag ju inte heller gjort vad jag föresatt mig. Jag har misslyckats och svikit mig själv. Och vem vet, då kanske jag sitter där. Igen.
Teknik i form av appar, pulsmätare och gps var tveklöst det som fick mig att komma igång för några år sedan. Något som också hjälpte till var de olika former av träningsprogram som lätt blev tillgängliga, såväl med som utan live-coachning under träningen. Det kunde handla om att komma igång, att hålla formen, att bränna fett eller att målmedvetet träna inför ett specifikt event. Jag har gjort alla och det har varit en hjälp för mig, gett mig ett schema, en struktur att förhålla mig till. Målet har inte varit så viktigt, i alla fall inte när jag började. Eller rättare sagt, inte vad jag fattade själv.
Jag tror inte jag fullföljt något program. Jag har aldrig kommit i mål. Jag har inte orkat, jag har blivit sjuk, något annat har kommit emellan eller jag har helt enkelt tröttnat på skiten. I stort sett var gång har det skett när programmet växlat upp lite, gått in i en intensivare period. Och vad händer då? Jo, jag blir besviken på mig själv, bannar mig för att jag inte orkar, surar ihop och lägger av. Eller hittar ett nytt program och börjar om. Och nu sitter jag här. Igen.
Det är några saker som min kropp, min teknik, min kondition, min ambition tydligt inte är kompatibelt med sådana här program. Det ena är de pass då man uppmanas springa långsamt för att inte ta ut sig, att bygga kondition och styrka. Det andra är de pass med längre intervaller, då man ska orka hålla ett högre tempo längre tider. Det tredje är de pass då man ska hålla pulsen på en lägre nivå och inte gå upp över kanske 60 % av maxpuls. Det går helt enkelt inte. Jag springer i mitt tempo, som regel strax över 6:00/km och när jag tittar på kurvor efter ett pass är jag väldigt jämn i det avseendet. Ibland försöker jag springa långsammare, men efter ett tag matar jag på i vanliga lunken i alla fall. I kortare intervaller kan jag ta i och springa snabbare och ta ut mig, men längre intervaller blir en plåga. Snabbt klockar pulsen upp över tröskelvärden och det blir bara jobbigt. En uppförsbacke innebär som regel utan undantag att jag går uppåt 75-80 % direkt. att hålla nere pulsen funkar inte.
Jodå, jag vet, jag väger för mycket, så det är väl inte konstigt om kroppen och hjärta får jobba. 115 kg är i alla fall 10-15 för mycket för mig, och tro inte annat än att jag försöker hålla det i schack, men ingenting är gratis och när man efter två veckors träning med 4-5 pass var vecka och normal kosthållning lik förbannat inte märker något på kroppen, då är det lätt att tappa sugen. Och så sitter jag där. Igen.
Jag ska springa Göteborgsvarvet. Mitt ursprungsmål var att hålla igång, träna regelbundet och att bevisa för mig själv att jag därmed kunde bli bättre än de senaste årens lopp. Men när jag märkte att det nog var ganska enkelt att uppnå började jag grubbla på om jag inte kunde sätta ett lite tuffare mål? Andra runt omkring mig gjorde det och det fanns även de som uttryckte mitt egna mål som lite mesigt. "Klart du klarar 2 timmar". Så det grodde i mig och jag började väl undermedvetet tro att jag kunde det och satte igång träningsprogram för att nå det målet. Det är tre månader kvar till varvet nu, träningsprogrammen växlar upp och... Igen.
Ofta skriver jag i dessa inlägg att jag önskar kommentarer och/eller ystra tillrop. Det resulterar sällan i något (jag har ju inte så många läsare, ni kanske är 20 stycken, max) så denna gång gör jag inte det utan konstaterar torrt att jag måste sluta nu. Sluta med att ställa dessa krav på mig själv. För helvete, jag fyller snart 50, har kommit igång med löpning på allvar först de senaste 4-5 åren, vem tror jag att jag är? Det måste vara bättre att hålla igång utan någon sorts jämförelse. Se till att kroppen får röra på sig och inte att den måste piskas både före och efter ett pass både för att komma igång och för att den inte orkade hela vägen. Skit i tider på varvet, skit i pulszoner, skit i antal km i veckan. Jämn frekvens på aktiviteterna istället för prestationen på de individuella dito. Det låter ju självklart, eller hur?
Det finns en risk med en sådan omvändning av träningen, frågan är om jag är beredd att ta den. Utan dessa program, dessa mål, dessa behov av bekräftelse (och behov av nederlag?) kan det hända att jag börjar förhandla med mig själv. Att tre pass blir två, att löpning blir promenad, att denna vecka blir nästa vecka, att 115 kg blir 120. I sådant fall har jag ju inte heller gjort vad jag föresatt mig. Jag har misslyckats och svikit mig själv. Och vem vet, då kanske jag sitter där. Igen.
Kommentarer
Skicka en kommentar