Indien 4/2 - Hallåååå Akbar!
Vi lämnade Jaipur i gryningsljuset. Gubbar satt runt en liten eld på gatan, hundarna svassade omkring bland soporna, någon satt och mornade sig i den kyliga morgonluften, insvept i sina tyger, någon annan började brassa igång ugnen i det som skulle bli gatuköket där många köpte sig en Masala Chai eller ett bröd på väg till jobbet. Lite senare började skolbarnen i sina uniformer dyka upp längs vägarna, väntandes på skolbussen och ute på landsbygden kunde vi se kvinnor som köpte kryddor eller var på väg ut mot fälten i sina färggranna saronger, sjalar och slöjor. Vi hade startat tidigt på grund av att vi hade fått göra en omkastning i det tidigare distribuerade schemat. Väderprognosen spådde regn på tisdagen och för att inte behöva uppleva Taj Mahal under ett paraply bestämde vi oss för att klämma in det på måndagen och flytta besöket av Fortet i Agra till tisdagen istället. Smart tänkt av vår guide och vi hakade på.
Det har varit en del tidiga morgnar och det är givetvis lite jobbigt i längden. Vi har hört lite gnäll om det bland medresenärer, men jag tror inte det är så allvarligt. Alla förstår ju att det här är en upplevelseresa, inte en slappa- och solaresa och då får man ta lite väckningar runt 5:30. Nu handlade det alltså om att slippa morgontrafiken i tremiljonersstaden och komma ut mot Agra direkt på morgonen. Lotti försökte sova lite på bussen, men jag hade svårt att släppa blicken från omgivningarna vi passerade. Jag ville inte missa något. Jag ville se till att jag hade bilderna i mitt minne så mycket som jag kunde. Bränna fast dem där. Jag hade kunnat fotografera mer, jag hade kunnat filma vår framfärd, men det blir ju aldrig samma sak. Och för vem var det jag ville bevara det? Jag ville inte ha bilder att visa andra, jag ville komma ihåg. Komma ihåg den benige, brunbrände mannen som på sina taniga ben och i sin turban manade på sina getter på väg mot deras bete. Komma ihåg de överlastade kärrorna, vagnarna, cyklarna med allt från ved till äggkartonger. Komma ihåg korna som så sävligt lever i symbios med människorna och mycket väl vet sin plats. Komma ihåg kakorna av kodynga blandat med halm liggandes på tork utmed motorvägen och i formationer likt våra vedhögar på gårdarna. Komma ihåg när bussen blir omkörd på insidan av en mc med fem personer på, ingen med hjälm, tre vuxna och tvåbarnspappa, det minsta max två år, sittandes längst fram. Komma ihåg Indien.
I Agra levde och härskade Akbar, mogulen. Det var huvudstaden i hans rike och därifrån han utgick när han åkte för att medla med Maharadjan i Jaipur. Han hade tolv fruar (den förste och viktigaste en hinduistisk prinsessa) och var en nyckfull 26-åring. Han hade 1568 inte lyckats avla en tronarvinge trots alla sina chanser så han gick till en sufisk mystiker i Sikri och bad om råd. Denne lovade honom att om han bara fortsatte att tro, lämnade fruarna hemma och gav sig ut på fälttåg så skulle han så småningom få tre söner. I augusti 1569 föddes den förste av de tre och för att hedra sufin lät han dels bygga en ståtlig grav till honom,när han dog, dels satte han igång byggandet av staden Fatehpur Sikri som han ville skulle bli ny huvudstad. Han byggde och levde där i några år, det var överdådigt och fullt av palats. Han övergav dock staden så småningom och det är väl inte helt klarlagt varför. Idag står byggnaderna kvar som en spökstad i sandsten. Salarna, rummen, platsen och de öppna gårdarna står kvar som tysta vittnen till vad som hände under Akbars styre. Vi vet väldigt lite, då det är dåligt dokumenterat, med det grandiosa blandat med det kusligt övergivna känns tydligt när man är där.
Akbar gav sig senare västerut mot Lahore i nuvarande Pakistan och grundade ny huvudstad där istället, men vi körde in till Agra för att se Taj Mahal. Alltså, den är svår att beskriva. Ni har alla sett bilderna, så ni vet hur den ser ut, men ni vet ändå inte. Storslagenheten när man kliven in genom porten. Proportionerna, geometrin, symmetrin. Den är gigantisk men står långt borta och förefaller därför lagom. Först när du kommer fram till den inser du att de där små prickarna faktisk var människor. Marmor, halvädelstenar, inläggningar. Det är ett mausoleum värt namnet, inget snack om saken. Det var ju Shah Jahan som lät bygga detta till minne av sin hustru Mumtaz Mahal som dog när hon födde deras 14:e barn. Det sägs att Jahans skägg blev vitt över natten när detta hände. Fan tro't. En envis skröna låter göra gällande att Shah Jahan planerade för en svart replika av Taj på andra sidan floden för sig själv att ligga i när han dog, men till skillnad från Akbars bygge ovan finns här saker väldigt väl dokumenterat och tydligen fanns inga sådana planer. I alla fall inte nedtecknade. Inne unde kupolen ligger sarkofagerna i skumbelysning som gör att det är svårt att se de praktverk i marmor som finns där inne. Vår guide var dock kompis med en vakt så hon fick låna en ficklampa och det var enastående vackert att se dels färgerna, dels hur ljuset lekte i stenen. Någon klagade över att det var så dålig belysning, men Taj byggdes inte som en turistattraktion, utan till guds ära, det ska man väl inte glömma. På slutet fick vi tag på en vakt som visade oss kupolens förmåga till eko. Han vände sig mot väggen och ropade "Allaaaaaah" (eller möjligen Hallåååå) och det var ett mycket imponerande eko som svarade och dröjde sig kvar. 17 sekunders efterklang enligt uppgift. Inte dåligt för en gravkammare.
Tröttheten kryper över mig och jag måste checka in oss på planet hemåt nu, så jag ber om ursäkt om det inte blev så uppsluppet idag. Vi bor inatt på Jaypee Palace Hotel i Agra, ett tokstort ställe som är kanonfint. I morgon blir det fort och återfärd till Delhi. En dag kvar, sedan hem.
Det har varit en del tidiga morgnar och det är givetvis lite jobbigt i längden. Vi har hört lite gnäll om det bland medresenärer, men jag tror inte det är så allvarligt. Alla förstår ju att det här är en upplevelseresa, inte en slappa- och solaresa och då får man ta lite väckningar runt 5:30. Nu handlade det alltså om att slippa morgontrafiken i tremiljonersstaden och komma ut mot Agra direkt på morgonen. Lotti försökte sova lite på bussen, men jag hade svårt att släppa blicken från omgivningarna vi passerade. Jag ville inte missa något. Jag ville se till att jag hade bilderna i mitt minne så mycket som jag kunde. Bränna fast dem där. Jag hade kunnat fotografera mer, jag hade kunnat filma vår framfärd, men det blir ju aldrig samma sak. Och för vem var det jag ville bevara det? Jag ville inte ha bilder att visa andra, jag ville komma ihåg. Komma ihåg den benige, brunbrände mannen som på sina taniga ben och i sin turban manade på sina getter på väg mot deras bete. Komma ihåg de överlastade kärrorna, vagnarna, cyklarna med allt från ved till äggkartonger. Komma ihåg korna som så sävligt lever i symbios med människorna och mycket väl vet sin plats. Komma ihåg kakorna av kodynga blandat med halm liggandes på tork utmed motorvägen och i formationer likt våra vedhögar på gårdarna. Komma ihåg när bussen blir omkörd på insidan av en mc med fem personer på, ingen med hjälm, tre vuxna och tvåbarnspappa, det minsta max två år, sittandes längst fram. Komma ihåg Indien.
I Agra levde och härskade Akbar, mogulen. Det var huvudstaden i hans rike och därifrån han utgick när han åkte för att medla med Maharadjan i Jaipur. Han hade tolv fruar (den förste och viktigaste en hinduistisk prinsessa) och var en nyckfull 26-åring. Han hade 1568 inte lyckats avla en tronarvinge trots alla sina chanser så han gick till en sufisk mystiker i Sikri och bad om råd. Denne lovade honom att om han bara fortsatte att tro, lämnade fruarna hemma och gav sig ut på fälttåg så skulle han så småningom få tre söner. I augusti 1569 föddes den förste av de tre och för att hedra sufin lät han dels bygga en ståtlig grav till honom,när han dog, dels satte han igång byggandet av staden Fatehpur Sikri som han ville skulle bli ny huvudstad. Han byggde och levde där i några år, det var överdådigt och fullt av palats. Han övergav dock staden så småningom och det är väl inte helt klarlagt varför. Idag står byggnaderna kvar som en spökstad i sandsten. Salarna, rummen, platsen och de öppna gårdarna står kvar som tysta vittnen till vad som hände under Akbars styre. Vi vet väldigt lite, då det är dåligt dokumenterat, med det grandiosa blandat med det kusligt övergivna känns tydligt när man är där.
Akbar gav sig senare västerut mot Lahore i nuvarande Pakistan och grundade ny huvudstad där istället, men vi körde in till Agra för att se Taj Mahal. Alltså, den är svår att beskriva. Ni har alla sett bilderna, så ni vet hur den ser ut, men ni vet ändå inte. Storslagenheten när man kliven in genom porten. Proportionerna, geometrin, symmetrin. Den är gigantisk men står långt borta och förefaller därför lagom. Först när du kommer fram till den inser du att de där små prickarna faktisk var människor. Marmor, halvädelstenar, inläggningar. Det är ett mausoleum värt namnet, inget snack om saken. Det var ju Shah Jahan som lät bygga detta till minne av sin hustru Mumtaz Mahal som dog när hon födde deras 14:e barn. Det sägs att Jahans skägg blev vitt över natten när detta hände. Fan tro't. En envis skröna låter göra gällande att Shah Jahan planerade för en svart replika av Taj på andra sidan floden för sig själv att ligga i när han dog, men till skillnad från Akbars bygge ovan finns här saker väldigt väl dokumenterat och tydligen fanns inga sådana planer. I alla fall inte nedtecknade. Inne unde kupolen ligger sarkofagerna i skumbelysning som gör att det är svårt att se de praktverk i marmor som finns där inne. Vår guide var dock kompis med en vakt så hon fick låna en ficklampa och det var enastående vackert att se dels färgerna, dels hur ljuset lekte i stenen. Någon klagade över att det var så dålig belysning, men Taj byggdes inte som en turistattraktion, utan till guds ära, det ska man väl inte glömma. På slutet fick vi tag på en vakt som visade oss kupolens förmåga till eko. Han vände sig mot väggen och ropade "Allaaaaaah" (eller möjligen Hallåååå) och det var ett mycket imponerande eko som svarade och dröjde sig kvar. 17 sekunders efterklang enligt uppgift. Inte dåligt för en gravkammare.
Tröttheten kryper över mig och jag måste checka in oss på planet hemåt nu, så jag ber om ursäkt om det inte blev så uppsluppet idag. Vi bor inatt på Jaypee Palace Hotel i Agra, ett tokstort ställe som är kanonfint. I morgon blir det fort och återfärd till Delhi. En dag kvar, sedan hem.
Kommentarer
Skicka en kommentar