Indien 1/2 - Flytande Mozarella
Ett par i sällskapet la vi märke till ganska tidigt. De verkar vara i vår ålder, mannen stor och lång, kvinnan ståtlig och smärt, med systemkamera i högsta hugg. De har från början varit väldigt tydliga med att de inte är vidare intresserade av sällskapsresan i resan. De satte sig redan dag ett längst bak i bussen och vid flera gemensamma måltider har de valt att sätta sig för sig själva, vid ett eget bord. De håller sig för sig själva vid rundvandringar och släntrar gärna efter. Jag har ju dragning åt samma håll, skönt att inte vara ensam i den känslan.
Efter en tämligen fattig frukost (tur att de hade färsk ananas) bar det iväg till en by på landsbygden, be mig inte uttala dess namn. Invånarna i byn var alla av st näst högsta kastet, och vår värd var av en fin familj i byn, förstod vi. Det tog ca 35 minuter att ta sig dit med buss och väl där så var det som att kliva in i en annan värld. Innan du ens börjar: jag vet. De ser turister varje vecka, resebyråerna tar hit folk med varje resa, byn gör business på detta, alla är vana vid det här och det exotiska du upplever är ett spel för gallerierna. Det må hända. Jag vet i alla fall att vi var i en by på landsbygden i Indien, jag såg barn i skolan, jag såg deras hus, deras kök,u hur de torkade kobajs till bränsle. Det fanns ingen anledning att tro att det jag såg inte var äkta. De må ha målat upp det lite för att göra det mer indiskt för de bleka nordborna, men va fan, inte springer det omkring så mycket älg i Sverige som turistnäringen mot Tyskland vill göra gällande heller?
Det berörde mig lite att träffa folket i byn. Barnen skrattade åt oss, men var samtidigt väldigt nyfikna. De satt på golvet och de visade med stolthet upp vad de kunde, både i ramsor och i skolkunskap. De gamla herrarna med sina vindbitna ansikten ville prata politik med vår hågade och visade upp sina barnbarn som de visste skulle växa upp till starka lejon. Flickorna vid vattenpumpen fnittrade åt oss när vi ville ta kort på dem där de pumpade iklädda sina vackra färgrika kläder. En rosenodlare ville gärna att vi gick ut i hennes fält och tittade men insisterade på att vi som välkomstgåva skulle smaka på buffelmjölken hon mjölkat på morgonen. Alla var inte helt begeistrade, men vi var några som drack. Vattnigt och syrligt, inte som man väntade sig, men inte odrickbart på något sätt. Alltså, här bor de. Med våra mått mätt spartansk så det inte liknar något. De är flera familjer i ett och samma hus. De eldar med kodynga, de har inget rinnande vatten och de har bara elektricitet på vissa tider på dygnet. Det fantastiska är att jag på sätt och vis kan avundas dem. De har vad de behöver. Vare sig mer eller mindre verkar det som. Ja visst, vi har mer bekvämligheter hemma i Sverige, men hur många av dem behövs egentligen. Jag säger inte att jag vill byta med dessa människor, inte alls, men infallsvinkeln, perspektivet blir annorlunda efter ett sådan här besök. Det behöver inte vara vare sig fel eller sämre bara för att det inte är som vi är vana vid. En tankeställare, på min ära.
Vi börjar kunna maten på det här hotellet nu. Lunchen liknade de tidigare två bufféerna vi ätit så det var med glädje vi såg fram emot barbecue i öknen med lägereldar och lokal underhållning. Öknen var väl att ta i, det var i utkanten av Tharöknen, långt ifrån densamma egentligen, men lite sådan känsla med sanddyn och så i alla fall. Allt för turisterna. Färden dit gick medelst kamelkärra, fyra personer plus förare per fordon, trångt och obekvämt bortom rimlighet. Lederna skrek och man var inte säker på att man skulle sitta kvar alla gånger över gupp och ojämnheter (för att inte tala om när han plötsligt satte djuret i trav), men det fick gå. Det var tydligt att folk skrattade åt oss dumma turister är vi åkte förbi, men de log och vinkade glatt i alla fall. Vi fick bjuda på detta. En bit in på resan stannade vi för att några av kärrorna kommit på efterkälken. Vi stod först i karavanen och vår förare tänkte passa på att uträtta ett trängande behov medan vi ändå stod still så han sprang iväg över sanddynerna och satte sig på huk. Det kanske inte var så klokt. En annan förare tänkte inte vänta så han körde om vår kärra vilket vår kamel såg som en signal att det var dags att dra så han följde efter. Där åkte vi iväg och vår förare satt bokstavligen med brallorna nere och såg på. Han verkade dock ta det ganska lugnt, även om han efter ett tag kom springande med byxorna mer eller mindre på halv stång och kom med lätthet ikapp oss och allt var frid och fröjd igen.
Barbecue under stjärnorna visade sig bli matmässigt mer eller mindre bli ytterligare en variant på de tidigare bufféerna, men vi lät oss väl smaka ändå. Ett litet gäng musikanter satt på en matta och spelade ormtjusarmusik samtidigt som tre tjejer omväxlande dansade för oss. En snubbe slukade och sprutade eld och det var allmänt trevligt, även om maten kanske inte var den mest exalterande. Jag log lite för mig själv över hela situationen, här sitter vi, ett gäng européer, vallade som en skock får och upplever något vi tycker verkar vara väldigt indiskt. Det finns ett mått av pinsamhet i det hela, jag menar, samlar vi ihop tyskar och dansar schottis framför dem medan de äter smörgåsbord och får dem att tro att så här roar sig alla svenskar varje helg? Det kanske förekommer, men jag har aldrig hört talas om det. Man kan väl dock inte gräva ner sig i detta utan bara acceptera att detta är den resa vi köpt och om vi nu sitter här och har trevligt så kan det ju faktiskt räcka med det. Så verkade det dock inte vara för alla i sällskapet...
Vårt bord hade formen av ett liggande, spegelvänt "L". Folk hade fyllt på på hela den långa delen och när jag Lotti kom till bords hamnade vi nära vinkeln. Vi satte oss där och väntade väl att se fyra som var kvar skulle fylla på bredvid oss, men så skedde inte. De fyllde på bordet från andra hållet istället vilket självklart skapade ett glapp mellan dem och oss andra. Inte mig emot, då hamnade jag ju ensam på kanten och behövde bara bry mig om Lotti vid min sida. Det skapade ju dock två grupper vilket jag tror vår guide såg, för hennes indiske följeslagare slog sig ner bredvid de fyra och konverserade om ditt och datt. Tänk vad tråkigt han fått om ha satt sig bredvid mig.
Det har varit ännu en fantastisk dag men intryck i mängder för alla sinnen. Bara en sådan sak som min och Lottis morgonpromenad ut i ett villaområde där alla hälsade vänligt samtidigt som de vaktade lite getter, sopade trappan, skickade iväg barnen till skolan, borstade tänderna på gatan, stod och kliade sin kokropp mot en trädstam eller bara helt enkelt satt på trappan och tjatade med grannfrun. Vi är gäster i ett fascinerande land och jag gillart. Som sådan gäst kan jag ju kanske ha synpunkter på de vinberusade medsvenskar som i skrivande stund från lobbyn skrålar "Fritiof och Carmencita" samt "Du Gamla Du Fria" så det ekar i hela hotellet. Man undrar hur länge de kommer tillåtas hålla på. Fan vet om jag inte föredragit trummorna och fyrverkerierna från gårdagens bröllop istället.
Efter en tämligen fattig frukost (tur att de hade färsk ananas) bar det iväg till en by på landsbygden, be mig inte uttala dess namn. Invånarna i byn var alla av st näst högsta kastet, och vår värd var av en fin familj i byn, förstod vi. Det tog ca 35 minuter att ta sig dit med buss och väl där så var det som att kliva in i en annan värld. Innan du ens börjar: jag vet. De ser turister varje vecka, resebyråerna tar hit folk med varje resa, byn gör business på detta, alla är vana vid det här och det exotiska du upplever är ett spel för gallerierna. Det må hända. Jag vet i alla fall att vi var i en by på landsbygden i Indien, jag såg barn i skolan, jag såg deras hus, deras kök,u hur de torkade kobajs till bränsle. Det fanns ingen anledning att tro att det jag såg inte var äkta. De må ha målat upp det lite för att göra det mer indiskt för de bleka nordborna, men va fan, inte springer det omkring så mycket älg i Sverige som turistnäringen mot Tyskland vill göra gällande heller?
Det berörde mig lite att träffa folket i byn. Barnen skrattade åt oss, men var samtidigt väldigt nyfikna. De satt på golvet och de visade med stolthet upp vad de kunde, både i ramsor och i skolkunskap. De gamla herrarna med sina vindbitna ansikten ville prata politik med vår hågade och visade upp sina barnbarn som de visste skulle växa upp till starka lejon. Flickorna vid vattenpumpen fnittrade åt oss när vi ville ta kort på dem där de pumpade iklädda sina vackra färgrika kläder. En rosenodlare ville gärna att vi gick ut i hennes fält och tittade men insisterade på att vi som välkomstgåva skulle smaka på buffelmjölken hon mjölkat på morgonen. Alla var inte helt begeistrade, men vi var några som drack. Vattnigt och syrligt, inte som man väntade sig, men inte odrickbart på något sätt. Alltså, här bor de. Med våra mått mätt spartansk så det inte liknar något. De är flera familjer i ett och samma hus. De eldar med kodynga, de har inget rinnande vatten och de har bara elektricitet på vissa tider på dygnet. Det fantastiska är att jag på sätt och vis kan avundas dem. De har vad de behöver. Vare sig mer eller mindre verkar det som. Ja visst, vi har mer bekvämligheter hemma i Sverige, men hur många av dem behövs egentligen. Jag säger inte att jag vill byta med dessa människor, inte alls, men infallsvinkeln, perspektivet blir annorlunda efter ett sådan här besök. Det behöver inte vara vare sig fel eller sämre bara för att det inte är som vi är vana vid. En tankeställare, på min ära.
Vi börjar kunna maten på det här hotellet nu. Lunchen liknade de tidigare två bufféerna vi ätit så det var med glädje vi såg fram emot barbecue i öknen med lägereldar och lokal underhållning. Öknen var väl att ta i, det var i utkanten av Tharöknen, långt ifrån densamma egentligen, men lite sådan känsla med sanddyn och så i alla fall. Allt för turisterna. Färden dit gick medelst kamelkärra, fyra personer plus förare per fordon, trångt och obekvämt bortom rimlighet. Lederna skrek och man var inte säker på att man skulle sitta kvar alla gånger över gupp och ojämnheter (för att inte tala om när han plötsligt satte djuret i trav), men det fick gå. Det var tydligt att folk skrattade åt oss dumma turister är vi åkte förbi, men de log och vinkade glatt i alla fall. Vi fick bjuda på detta. En bit in på resan stannade vi för att några av kärrorna kommit på efterkälken. Vi stod först i karavanen och vår förare tänkte passa på att uträtta ett trängande behov medan vi ändå stod still så han sprang iväg över sanddynerna och satte sig på huk. Det kanske inte var så klokt. En annan förare tänkte inte vänta så han körde om vår kärra vilket vår kamel såg som en signal att det var dags att dra så han följde efter. Där åkte vi iväg och vår förare satt bokstavligen med brallorna nere och såg på. Han verkade dock ta det ganska lugnt, även om han efter ett tag kom springande med byxorna mer eller mindre på halv stång och kom med lätthet ikapp oss och allt var frid och fröjd igen.
Barbecue under stjärnorna visade sig bli matmässigt mer eller mindre bli ytterligare en variant på de tidigare bufféerna, men vi lät oss väl smaka ändå. Ett litet gäng musikanter satt på en matta och spelade ormtjusarmusik samtidigt som tre tjejer omväxlande dansade för oss. En snubbe slukade och sprutade eld och det var allmänt trevligt, även om maten kanske inte var den mest exalterande. Jag log lite för mig själv över hela situationen, här sitter vi, ett gäng européer, vallade som en skock får och upplever något vi tycker verkar vara väldigt indiskt. Det finns ett mått av pinsamhet i det hela, jag menar, samlar vi ihop tyskar och dansar schottis framför dem medan de äter smörgåsbord och får dem att tro att så här roar sig alla svenskar varje helg? Det kanske förekommer, men jag har aldrig hört talas om det. Man kan väl dock inte gräva ner sig i detta utan bara acceptera att detta är den resa vi köpt och om vi nu sitter här och har trevligt så kan det ju faktiskt räcka med det. Så verkade det dock inte vara för alla i sällskapet...
Vårt bord hade formen av ett liggande, spegelvänt "L". Folk hade fyllt på på hela den långa delen och när jag Lotti kom till bords hamnade vi nära vinkeln. Vi satte oss där och väntade väl att se fyra som var kvar skulle fylla på bredvid oss, men så skedde inte. De fyllde på bordet från andra hållet istället vilket självklart skapade ett glapp mellan dem och oss andra. Inte mig emot, då hamnade jag ju ensam på kanten och behövde bara bry mig om Lotti vid min sida. Det skapade ju dock två grupper vilket jag tror vår guide såg, för hennes indiske följeslagare slog sig ner bredvid de fyra och konverserade om ditt och datt. Tänk vad tråkigt han fått om ha satt sig bredvid mig.
Det har varit ännu en fantastisk dag men intryck i mängder för alla sinnen. Bara en sådan sak som min och Lottis morgonpromenad ut i ett villaområde där alla hälsade vänligt samtidigt som de vaktade lite getter, sopade trappan, skickade iväg barnen till skolan, borstade tänderna på gatan, stod och kliade sin kokropp mot en trädstam eller bara helt enkelt satt på trappan och tjatade med grannfrun. Vi är gäster i ett fascinerande land och jag gillart. Som sådan gäst kan jag ju kanske ha synpunkter på de vinberusade medsvenskar som i skrivande stund från lobbyn skrålar "Fritiof och Carmencita" samt "Du Gamla Du Fria" så det ekar i hela hotellet. Man undrar hur länge de kommer tillåtas hålla på. Fan vet om jag inte föredragit trummorna och fyrverkerierna från gårdagens bröllop istället.
 |
| Fler än jag som ville fotografera den stolte mannen |
Kommentarer
Skicka en kommentar