Indien 3/2 - Sir, nice beard, just like Ali Baba!
En sak jag glömde berätta i mitt inlägg igår: I palatset i Jaipur var vi inne i audienssalen som var smyckad med vackra mönster i formerna av blommor, fåglar, växter mm. Det var målade i rött, blått, grönt och guld. Färgerna som använts var pulver från krossade rubiner, safirer, smaragder och självklart äkta guld. Jag ska aldrig mer klaga på att färgen är dyr i målarbutiken hemma.
Idag gick reveljen kl 6:15 då vi skulle iväg till Amberfortet. En gammal befästning norr om staden där Maharadjan höll till och kontrollerade transportvägarna tills han 1727 bestämde sig för att bygga Jaipur där det ligger idag. Det blev på bästa turistsätt ritt på elefantrygg upptill fortet med tillhörande fotografering som man kunde köpa därefter. Jag vet, men va fan? Fortet var ett myller av gångar, prång, rum, salar, öppna platser, harem för hans tolv fruar, spegeltempel för att hålla demonerna borta, geometriska trädgårdar, förbindelser som fungerade som luftkonditionering när vinden från bergen låg på, korridorer med pärlemorbeströdda putsade väggar som var ljusa och fina trots att de var i sort sett utan fönster. Vi travade runt i dryga två timmar och jag ska inte trötta er med detta, men vad vi definitivt fick med oss var känslan av att Indien har en historia med så många förvecklingar, förändringar och inflytanden att Hapsburgarnas härjningar i Europa känns väldigt futtigt.
En vådlig jeepfärd från fortet förde oss till bussen och därefter var det dags för lunch. Tredje februari. Vi hade lunch utomhus i skjortärmarna. Vi skäms inte alls. Soppan vi började med var stark och god, men överlag har jag varit lite besviken över hur mesig maten varit. Jag vet att de är försiktiga med maten till oss européer, men jösses, vi kör ju starkare chili hemma än en del av de här rätterna. Bäst hittills har varit hotellet i Delhi, där kunde man bli lite överraskad. Vi får väl se vad resten av resan bjuder på.
Jaipur är känt för sina ädelstenar och dess hantering av dem till vackra smycken och andra praktverk, inte konstigt att kungen hade råd att måla taket med dem. På samma sätt som vi hade fått se hur mattillverkning gick till fick vi nu följa med till en smycketillverkare där vi fick en lektion i ädelstenar och halvädelstenar samt en liten förevisning i hur man slipar dem. Sen bjöd de på rom och sen skulle vi handla. Enkel affärsidé. Det är ju inte som så att man springer och köper ädelstenar var dag så det var ju omöjligt att avgöra nivån på priserna. De var säkert anpassade efter vilken turistgrupp som var där just då, det kan vi vara säkra på. Vi kan också vara säkra på att även om flera i gruppen handlade så var inte vår reskassa anpassad efter detta. Jag tog ett glas rom till.
Dagen rullade på och nu var det dags för Hawa Mahal, Vindarnas palats. Det är egentligen bara en fasad man tittar på, men den är lite speciell, då den är en yttre del av Månpalatsets mur som vätter ut mot gatan. Dels fungerar den som ventilation, men den är också fylld av burspråk med utsnidade fallerfönster bakom vilka framför allt hovets damer kunde sitta och ostört titta på det vanliga folket på gatan nedanför, eller möjligen någon procession. Det var skillnad på skit och pannkaka även i forna tiders Indien.
I Jaipur finns också ett observatorium. Det byggdes av Jantar Mantar på tidigt 1700-tal, strax efter stadens uppförande. Det är en fascinerande samling instrument, solur, saker som visar solens position på stjärnhimlen, polstjärnans exakta riktning med mera. Ett över 30 meter högt solur som enligt uppgift går rätt sånär som på två sekunder. Hur de nu kollar det. Det var kul att se det, men tveklöst hade man haft större behållning av det om man varit mer insatt i ämnet och därmed förstått mer vad alla instrumenten gjorde. Vi stannade dock inte överdrivet länge så det var precis lagom. Man kan hur som helst inte låta bli att fascineras av att man på den tiden kunde bygga de här grekerna med sådan ackuratess med tanke på att man cirka 100 år senare i Sverige inte kunde bygga hus med räta vinklar. I alla fall inte i Lilla Edet.
I de gamla basarerna i Pink City är nu inhyst ett myller av turistbutiker. Sjalar, sandaler, armband, krimskrams, instrument, statyetter, ja allt. Man blev påhoppad lite överallt, men vi skulle egentligen bara försöka hitta en kylskåpsmagnet till vår samling. Det var lättare sagt än gjort, det fanns inga alls. Istället blev vi påhoppad av en man som berömde mitt skägg, eller om det var mitt stora arsle, han gjorde en koppling till Ali Baba nämligen. Han hade koll på vilka vi reste med och vad vår guide hette (för det kan ju inte varit så att han lärt sig när de olika resebolagen brukade dyka upp) och gav sig inte förrän vi lovat att titta in i hans butik. Det skulle han inte gjort. När vi fick därifrån hade Lotti prutar skjortan av honom på en sjal och vi lämnade honom gråtande över sina fjorton barns framtid med er nöjt leende (läs konolialt flin) på läpparna.
Ett tempel till skulle vi hinna med, ett som den rika familjen Birla låtit bygga i överdådig marmor och med Vishna och Laxmi som Sanctum Santorum. Man hade på ett sinnrikt sätt i arkitekturen fått in såväl hinduism, jaism och buddism i templet för att visa att de alla egentligen var del av samma familj. Även Jesus och en hel del grekiska filosofer fanns avbildade. Jag är ju inget stort fan av religion, det vet ni, men inställningen till gudarna här förefaller mycket mer avspänd än vad vi är vana vid i den kristna världen. Det finns ett gäng gudar, de har lite olika ansvarsområden, och de beter sig då och då i allra högsta grad mänskligt. De verkar inte jobba hårt på att belägga människan med synd och skuld, med gudomen som enda möjlighet till räddning, utan bjuder istället in de som vill, beroende på det dagliga behovet. Man offrar/donerar lite pengar och lovar att utfodra kanske 200 om bönen blir hörd. Fixar det sig så köper man lite fågelfrö vid något tempel och matar 200 duvor. Alla är nöjda och indiern ler lite och säger "No money, no miracle".
Nu var det slött och dävet i bussen efter en intensiv dag även om guiden påstod att det bara var vädret som fick oss att känna oss såhär. Det blev visserligen lite piggare stämning när besöket i en spritbutik annonserades innan vi till slut återvände till Mansingh Towers, vårt hotell. Jag och Lotti tog tillsammans med ett annat par en avstickare till en tyghandlare, då det var lite för stort och intensivt för att handla detta på samma ställe som vi köpte mattan. Efter lite provande och velande och smakråd och alldeles för många valmöjligheter föll beslutet på två tunikor samt en sjal i Kashmir- och Pashminaull. Nöjda drog vi oss mot rummet och senare till middagen.
Det är tydligt att gruppen nu är mer komfortabel i umgänget. Samtalen är djupare, längre och intensivare. En naturlig utveckling, givetvis, men det visar också att längden på resan är precis lagom. Vi har två dagar kvar plus hemresedagen och vi närmar oss slutet med Taj Mahal och Agra. Man börjar så smått fundera på packningen för hemresan, man börjar få svårt att hålla koll på exakt när vi gjorde vad och man behöver inte knyta livslånga band till nya kamrater om man inte vill. Själv fick jag fem nya kompisar sent på kvällen när mina uppsydda skjortor levererades, det ska bli trevligt att umgås med dem efter hemkomst.
Idag gick reveljen kl 6:15 då vi skulle iväg till Amberfortet. En gammal befästning norr om staden där Maharadjan höll till och kontrollerade transportvägarna tills han 1727 bestämde sig för att bygga Jaipur där det ligger idag. Det blev på bästa turistsätt ritt på elefantrygg upptill fortet med tillhörande fotografering som man kunde köpa därefter. Jag vet, men va fan? Fortet var ett myller av gångar, prång, rum, salar, öppna platser, harem för hans tolv fruar, spegeltempel för att hålla demonerna borta, geometriska trädgårdar, förbindelser som fungerade som luftkonditionering när vinden från bergen låg på, korridorer med pärlemorbeströdda putsade väggar som var ljusa och fina trots att de var i sort sett utan fönster. Vi travade runt i dryga två timmar och jag ska inte trötta er med detta, men vad vi definitivt fick med oss var känslan av att Indien har en historia med så många förvecklingar, förändringar och inflytanden att Hapsburgarnas härjningar i Europa känns väldigt futtigt.
En vådlig jeepfärd från fortet förde oss till bussen och därefter var det dags för lunch. Tredje februari. Vi hade lunch utomhus i skjortärmarna. Vi skäms inte alls. Soppan vi började med var stark och god, men överlag har jag varit lite besviken över hur mesig maten varit. Jag vet att de är försiktiga med maten till oss européer, men jösses, vi kör ju starkare chili hemma än en del av de här rätterna. Bäst hittills har varit hotellet i Delhi, där kunde man bli lite överraskad. Vi får väl se vad resten av resan bjuder på.
Jaipur är känt för sina ädelstenar och dess hantering av dem till vackra smycken och andra praktverk, inte konstigt att kungen hade råd att måla taket med dem. På samma sätt som vi hade fått se hur mattillverkning gick till fick vi nu följa med till en smycketillverkare där vi fick en lektion i ädelstenar och halvädelstenar samt en liten förevisning i hur man slipar dem. Sen bjöd de på rom och sen skulle vi handla. Enkel affärsidé. Det är ju inte som så att man springer och köper ädelstenar var dag så det var ju omöjligt att avgöra nivån på priserna. De var säkert anpassade efter vilken turistgrupp som var där just då, det kan vi vara säkra på. Vi kan också vara säkra på att även om flera i gruppen handlade så var inte vår reskassa anpassad efter detta. Jag tog ett glas rom till.
Dagen rullade på och nu var det dags för Hawa Mahal, Vindarnas palats. Det är egentligen bara en fasad man tittar på, men den är lite speciell, då den är en yttre del av Månpalatsets mur som vätter ut mot gatan. Dels fungerar den som ventilation, men den är också fylld av burspråk med utsnidade fallerfönster bakom vilka framför allt hovets damer kunde sitta och ostört titta på det vanliga folket på gatan nedanför, eller möjligen någon procession. Det var skillnad på skit och pannkaka även i forna tiders Indien.
I Jaipur finns också ett observatorium. Det byggdes av Jantar Mantar på tidigt 1700-tal, strax efter stadens uppförande. Det är en fascinerande samling instrument, solur, saker som visar solens position på stjärnhimlen, polstjärnans exakta riktning med mera. Ett över 30 meter högt solur som enligt uppgift går rätt sånär som på två sekunder. Hur de nu kollar det. Det var kul att se det, men tveklöst hade man haft större behållning av det om man varit mer insatt i ämnet och därmed förstått mer vad alla instrumenten gjorde. Vi stannade dock inte överdrivet länge så det var precis lagom. Man kan hur som helst inte låta bli att fascineras av att man på den tiden kunde bygga de här grekerna med sådan ackuratess med tanke på att man cirka 100 år senare i Sverige inte kunde bygga hus med räta vinklar. I alla fall inte i Lilla Edet.
I de gamla basarerna i Pink City är nu inhyst ett myller av turistbutiker. Sjalar, sandaler, armband, krimskrams, instrument, statyetter, ja allt. Man blev påhoppad lite överallt, men vi skulle egentligen bara försöka hitta en kylskåpsmagnet till vår samling. Det var lättare sagt än gjort, det fanns inga alls. Istället blev vi påhoppad av en man som berömde mitt skägg, eller om det var mitt stora arsle, han gjorde en koppling till Ali Baba nämligen. Han hade koll på vilka vi reste med och vad vår guide hette (för det kan ju inte varit så att han lärt sig när de olika resebolagen brukade dyka upp) och gav sig inte förrän vi lovat att titta in i hans butik. Det skulle han inte gjort. När vi fick därifrån hade Lotti prutar skjortan av honom på en sjal och vi lämnade honom gråtande över sina fjorton barns framtid med er nöjt leende (läs konolialt flin) på läpparna.
Ett tempel till skulle vi hinna med, ett som den rika familjen Birla låtit bygga i överdådig marmor och med Vishna och Laxmi som Sanctum Santorum. Man hade på ett sinnrikt sätt i arkitekturen fått in såväl hinduism, jaism och buddism i templet för att visa att de alla egentligen var del av samma familj. Även Jesus och en hel del grekiska filosofer fanns avbildade. Jag är ju inget stort fan av religion, det vet ni, men inställningen till gudarna här förefaller mycket mer avspänd än vad vi är vana vid i den kristna världen. Det finns ett gäng gudar, de har lite olika ansvarsområden, och de beter sig då och då i allra högsta grad mänskligt. De verkar inte jobba hårt på att belägga människan med synd och skuld, med gudomen som enda möjlighet till räddning, utan bjuder istället in de som vill, beroende på det dagliga behovet. Man offrar/donerar lite pengar och lovar att utfodra kanske 200 om bönen blir hörd. Fixar det sig så köper man lite fågelfrö vid något tempel och matar 200 duvor. Alla är nöjda och indiern ler lite och säger "No money, no miracle".
Nu var det slött och dävet i bussen efter en intensiv dag även om guiden påstod att det bara var vädret som fick oss att känna oss såhär. Det blev visserligen lite piggare stämning när besöket i en spritbutik annonserades innan vi till slut återvände till Mansingh Towers, vårt hotell. Jag och Lotti tog tillsammans med ett annat par en avstickare till en tyghandlare, då det var lite för stort och intensivt för att handla detta på samma ställe som vi köpte mattan. Efter lite provande och velande och smakråd och alldeles för många valmöjligheter föll beslutet på två tunikor samt en sjal i Kashmir- och Pashminaull. Nöjda drog vi oss mot rummet och senare till middagen.
Det är tydligt att gruppen nu är mer komfortabel i umgänget. Samtalen är djupare, längre och intensivare. En naturlig utveckling, givetvis, men det visar också att längden på resan är precis lagom. Vi har två dagar kvar plus hemresedagen och vi närmar oss slutet med Taj Mahal och Agra. Man börjar så smått fundera på packningen för hemresan, man börjar få svårt att hålla koll på exakt när vi gjorde vad och man behöver inte knyta livslånga band till nya kamrater om man inte vill. Själv fick jag fem nya kompisar sent på kvällen när mina uppsydda skjortor levererades, det ska bli trevligt att umgås med dem efter hemkomst.
 |
| Amberfortet |
Kommentarer
Skicka en kommentar