Indien 30/1 - Var är Bergkvist?
Vi landade i morse till 8-10 plusgrader. Flygplatsen förefaller vara jättestor, verkligen. Vi gick i evigheter på transportband innan vi kom fram till passkontrollen. Framför oss, tre pakistanier. De tog lite längre tid... En svensk i sällskapet hade bara fyllt i hälften och behövde hjälp, han förstod inte varför han skulle fylla i fälten avsedda för "foreginers". Ja jösses, #resandeidioter följer mig runt jordklotet. Väskorna kom strax efter oss och nu skulle vi bara hitta vår guide, Sofia. Både när vi klev av planet och vid bagagebandet stod guider från Albatros, men de var norrmän och danskar och sa att vår skulle stå i ankomsthallen. Vi fick vårt bagage som sagt, gick igenom tullen, men ingen Sofia. Vi gick till en "Meeting Point" - ingen Sofia. Vi dubbelkollade pappret, jodå, där stod att hon skulle vänta i ankomsthallen. Vi väntade tillsammans med han som missat att fylla i pappret. Inga andra var där. Till slut gick jag ut för att kolla. Ingen Sofia. Skulle gå in igen, men icke sa Nicke. Det fick man inte. Så där stod jag på utsidan och Lotti med väskor och en #resandeidiot på insidan. Då fick jag syn på en snubbe med en Albatros-skylt. Jag gick fram och frågade om han hade med Sverige att göra och jajamensan, det hade han. Men Sofia då? frågade jag. - Hon står där borta, var svaret. Det visade sig att extra säkerhet med anledning av nationaldagens firande gällde, så guiderna fick inte gå in i ankomsthallen. Man kan ju tycka att det hade varit smartare att ställa Sofia där med skylten då, men men. Vad vet jag?
Där stod också ett helt gäng till, alla utom två. Ett par Bergkvist saknades. Vi väntade, Sofia ringde Finnair, men det stod inte klart var detta par var. Efter ett tag gick alla vi andra till bussen, lämnade vårt bagage och när vi skulle gå in i bussen fick vi en blomsterkrans hängd runt halsen. En välkomsthälsning till Indien med gamla traditioner, tydligen. Det heter att alla besökare till Indien är gudar och gudinnor, vilket blir lite komplicerat för mig som ateist eftersom det rimligen borde innebära att jag inte existerar under denna vecka. Jag får se till att plåta mycket så jag kan se vad som hänt när jag kommer hem och finns igen.
Vi slutade vänta på Bergkvist och började färden mot hotellet. Folk som klängde på bussar, apor på murar, cyklar, massor med folk, män som pissade överallt, kvinnor som tömde slaskhinken vid vägkanten kantade vår väg och gav oss massor att titta på samtidigt som Sofia berättade, tipsade och guidade. Nästan framme ringde hennes telefon, Bergkvist hade fortfarande inte kommit. Mycket märkligt. Däremot var två väskor ohämtade på bagagebandet. Man undrar ju. Sofia berättade att ett par som hade anmält sig visste hon inte skulle komma. De hade nämligen missat de små detaljerna pass och visum. Det var dock inte Bergkvist.
Väl på Hotel Royal Plaza blev det frukost, prick i pannan och lite softa på rummet. Vi tittade in på det mycket fina spa som hotellet också huserade, men tiden räckte inte riktigt till, 11:20 stod vi i lobbyn, redo för sightseeing.
Vi började på ett Sikh-tempel. Skor och strumpor av, huvudduk på. Vi fick se den heliga boken, var den sov, musikerna som mer eller mindre 24/7 spelar och sjunger texter ur boken samt smaka på den heliga gröten. Därefter fick vi se matsalen där den gemensamma måltiden intas och vi fick till och med gå in i köket och vara med när den tillagades. Lotti kavlade bröd och jag vände dem på stekhällen, så gjorde vi vårt i den stora gemenskapen. Men visst är det märkligt? Ett gäng bestämmer sig för att leva ett bättre liv, vara snälla mot varandra, behandla alla lika, bjuda på mat till den som behöver och vara allmänt mysiga mot varandra. Varför kan man inte göra detta utan att blanda in religion? Varför måste en gud konstrueras för att hänga upp idéerna på? Vi vet ju alla vart det där leder, eller hur?
Utanför bussen stod tiggarna på rad. En del ensamma, en del med små barn på armen. Alla ville ha lite, snälla, hjälp mig, ingen mat, ingen pappa... Väldigt tragiskt, det medges, men rådet från alla var att ignorera dem, hur hjärtskärande det än var. Den som var svårast att ignorera var tjejen som stod precis vid bussdörren. Max 20 år och ett helt söndertrasat ansikte. Inget höger öga, hela sidan bara ärrvävnad, ingen underläpp. Det var hemskt att se och jag såg att flera i bussen mådde fysiskt illa både av åsynen och av situationen. Våra indiska vänner sätt att utanför bussen bara låtsas som om hon inte fanns hjälpte till att vända bort blicken och gå och sätta sig. Bilden kommer dock hänga kvar ett tag tillsammans med ett visst mått av skuldkänsla.
Vegetarisk lunch i Old Delhi (inkl 650 ml Kingfisher öl för strax under 30:-) följdes av besök i Jama-moskén. Skor och strumpor av igen och Lotti fick på sig en städrock. Det var tydligen en ganska ny åtgärd sedan en kvinnlig turist nyligen gått in i moskén och visat pattarna. Kollektiv bestraffning. Fint och symmetrisk arkitektur, stora ytor och storslaget byggverk. En oas för många, inte bara Delhi-bor. Åter igen, synd att det ska till religion för att få folk att samlas och känna sig trygga.
På vägen till Jama hade vi fått känna på den intensiva trafiken med stockningar, trångt i filerna (?) och ett ständigt tutande. Nu fick vi känna på det IRL i och med att det bjöds på cykelriksha in i basarkvarteren i Old Delhi. Jösses... Här kom vi det hela verkligen på livet. Det ropades, hojtades, tutades och småkrockades hela tiden. Allt medan folk, andra kärror, mopeder, vagnar och människor försökte ta sig åt alla håll på en och samma gång. Samtidigt pågick kommers med precis allt du kan tänka dig. Mat, smycken, tyger, bildelar, kläder, rakstugor, ädelstenar mm mm. Vår stackars lille indier slet för att parera allt samtidigt som han skulle cykla runt oss och den tyngd jag drar med mig på dessa inte helt släta gator. Jag är väldigt glad att vi gjorde detta, dock, det gav en inblick i vardagen på ett sätt jag undrar om man gett sig in på att söka annars.
Genom gatumyllret kryssade vi oss tillbaka till hotellet där efter lite egentid en middag med buffé på hotellet väntade. Gott som attan, men nu var vi trötta. Få timmar på planet tog ut sin rätt och beskedet att vi skulle väckas 04:30 för tågresa mot Ajmar och Pushkar gjorde att vi var många som tog tidig kväll. En dag fylld av så mycket intryck, precis som jag hoppats.
Bergkvist? Ja, vi fick reda på att de tydligen aldrig gått ombord i Helsingfors. Fan vet vad som hände där, kanske körde de den typiskt svenska måste-shoppingen i TaxFree. Gott åt dem i så fall.
Där stod också ett helt gäng till, alla utom två. Ett par Bergkvist saknades. Vi väntade, Sofia ringde Finnair, men det stod inte klart var detta par var. Efter ett tag gick alla vi andra till bussen, lämnade vårt bagage och när vi skulle gå in i bussen fick vi en blomsterkrans hängd runt halsen. En välkomsthälsning till Indien med gamla traditioner, tydligen. Det heter att alla besökare till Indien är gudar och gudinnor, vilket blir lite komplicerat för mig som ateist eftersom det rimligen borde innebära att jag inte existerar under denna vecka. Jag får se till att plåta mycket så jag kan se vad som hänt när jag kommer hem och finns igen.
Vi slutade vänta på Bergkvist och började färden mot hotellet. Folk som klängde på bussar, apor på murar, cyklar, massor med folk, män som pissade överallt, kvinnor som tömde slaskhinken vid vägkanten kantade vår väg och gav oss massor att titta på samtidigt som Sofia berättade, tipsade och guidade. Nästan framme ringde hennes telefon, Bergkvist hade fortfarande inte kommit. Mycket märkligt. Däremot var två väskor ohämtade på bagagebandet. Man undrar ju. Sofia berättade att ett par som hade anmält sig visste hon inte skulle komma. De hade nämligen missat de små detaljerna pass och visum. Det var dock inte Bergkvist.
Väl på Hotel Royal Plaza blev det frukost, prick i pannan och lite softa på rummet. Vi tittade in på det mycket fina spa som hotellet också huserade, men tiden räckte inte riktigt till, 11:20 stod vi i lobbyn, redo för sightseeing.
Vi började på ett Sikh-tempel. Skor och strumpor av, huvudduk på. Vi fick se den heliga boken, var den sov, musikerna som mer eller mindre 24/7 spelar och sjunger texter ur boken samt smaka på den heliga gröten. Därefter fick vi se matsalen där den gemensamma måltiden intas och vi fick till och med gå in i köket och vara med när den tillagades. Lotti kavlade bröd och jag vände dem på stekhällen, så gjorde vi vårt i den stora gemenskapen. Men visst är det märkligt? Ett gäng bestämmer sig för att leva ett bättre liv, vara snälla mot varandra, behandla alla lika, bjuda på mat till den som behöver och vara allmänt mysiga mot varandra. Varför kan man inte göra detta utan att blanda in religion? Varför måste en gud konstrueras för att hänga upp idéerna på? Vi vet ju alla vart det där leder, eller hur?
Utanför bussen stod tiggarna på rad. En del ensamma, en del med små barn på armen. Alla ville ha lite, snälla, hjälp mig, ingen mat, ingen pappa... Väldigt tragiskt, det medges, men rådet från alla var att ignorera dem, hur hjärtskärande det än var. Den som var svårast att ignorera var tjejen som stod precis vid bussdörren. Max 20 år och ett helt söndertrasat ansikte. Inget höger öga, hela sidan bara ärrvävnad, ingen underläpp. Det var hemskt att se och jag såg att flera i bussen mådde fysiskt illa både av åsynen och av situationen. Våra indiska vänner sätt att utanför bussen bara låtsas som om hon inte fanns hjälpte till att vända bort blicken och gå och sätta sig. Bilden kommer dock hänga kvar ett tag tillsammans med ett visst mått av skuldkänsla.
Vegetarisk lunch i Old Delhi (inkl 650 ml Kingfisher öl för strax under 30:-) följdes av besök i Jama-moskén. Skor och strumpor av igen och Lotti fick på sig en städrock. Det var tydligen en ganska ny åtgärd sedan en kvinnlig turist nyligen gått in i moskén och visat pattarna. Kollektiv bestraffning. Fint och symmetrisk arkitektur, stora ytor och storslaget byggverk. En oas för många, inte bara Delhi-bor. Åter igen, synd att det ska till religion för att få folk att samlas och känna sig trygga.
På vägen till Jama hade vi fått känna på den intensiva trafiken med stockningar, trångt i filerna (?) och ett ständigt tutande. Nu fick vi känna på det IRL i och med att det bjöds på cykelriksha in i basarkvarteren i Old Delhi. Jösses... Här kom vi det hela verkligen på livet. Det ropades, hojtades, tutades och småkrockades hela tiden. Allt medan folk, andra kärror, mopeder, vagnar och människor försökte ta sig åt alla håll på en och samma gång. Samtidigt pågick kommers med precis allt du kan tänka dig. Mat, smycken, tyger, bildelar, kläder, rakstugor, ädelstenar mm mm. Vår stackars lille indier slet för att parera allt samtidigt som han skulle cykla runt oss och den tyngd jag drar med mig på dessa inte helt släta gator. Jag är väldigt glad att vi gjorde detta, dock, det gav en inblick i vardagen på ett sätt jag undrar om man gett sig in på att söka annars.
Genom gatumyllret kryssade vi oss tillbaka till hotellet där efter lite egentid en middag med buffé på hotellet väntade. Gott som attan, men nu var vi trötta. Få timmar på planet tog ut sin rätt och beskedet att vi skulle väckas 04:30 för tågresa mot Ajmar och Pushkar gjorde att vi var många som tog tidig kväll. En dag fylld av så mycket intryck, precis som jag hoppats.
Bergkvist? Ja, vi fick reda på att de tydligen aldrig gått ombord i Helsingfors. Fan vet vad som hände där, kanske körde de den typiskt svenska måste-shoppingen i TaxFree. Gott åt dem i så fall.
Kommentarer
Skicka en kommentar