Indien 31/1 - Stäng munnen!
"This is your wake up call, it's 4:30, good morning, sir!" Din mamma kan vara en god morgon. 4:30 är aptidigt, även om du kommer i säng runt 21. Finns väldigt lite gott med en morgon vid det dagset. Vi fick väl i oss lite melon, någon macka, kaffe och annat och stapplade som zombier ut till bussen in den fuktiga morgonluften. En kort bussresa till järnvägsstationen och i samlad tropp till vårt tåg. I entrén till centralen låg massor med folk och sov, rakt ner på stengolvet. Täcken över hela kroppen, men de föreföll kunna sova larmet omkring dem till trots. Vi fick veta att detta är vare sig hemlösa eller utslagna, det här är helt enkelt folk som ska resa, eller som kommit under natten. Det är inget konstigt med det och som regel får de ligga i fred, blir inte vare sig antastade eller bestulna. Vår guide hävdar att man i Indien generellt sett inte har några problem med att skilja på mitt och ditt. Undantag och rötägg finns, givetvis, och du ska vara försiktig med värdesäker som turist i alla storstäder, men ändå. Kanske sa hon det för att landet behöver fila på sitt rykte just nu, men i alla fall.
I Indien finns två tågklasser, 2:a klass och Shatabdi. Vi åkte det senare, express till Ajmer. Vi hade reserverade platser på 6:05-avgången och prick på minuten rullade det iväg. Det var en tämligen behaglig resa, om än lång. Vi fick te, frukost, kaffe, och lite kex löpande under hela resan så vi höll blodsockerhalten på en anständig nivå. Delar av sällskapet var lite försiktiga med drickandet, då man inte kunde lita på att toaletten "Western style" var ledig utan man fick använda sig av den Indiska kusinen, dvs två plattor och ett hål i golvet. Det funkar ju det också och när solen steg såg vi gott om folk som ogenerat satt på huk i fira naturen och uträttade morgonbehov, stora som små, när tåget passerade. Vad som var fascinerande var att se hur landskapet förändrades allt eftersom vi åkte västerut. Från stadsbebyggelse till mindre orter, till landsbygd. Bebyggelse blev odlad mark som sedan blev kargt sand landskap. Då och dök en by upp, alltid massor av mopeder/mc vid övergångarna, i några var morgonkommersen igång med frukt och grönt, i andra satt gubbarna och löste världsproblemen. Här och var såg man kvinnor som samlats vid vattenpumpen för morgonens påfyllning och kor och grisar strövade ganska fritt omkring. När dagen blev längre såg man herdar med sina gethjordar, någon bonde som hakade på en åkerplätt, tegelbruk och annan verksamhet. Jag vet, vi skummar bara landet på ytan, men det känns som om man under dessa timmar fick se väldigt mycket mer i alla fall.
Vi kom in i Ajmer strax före 13, bara fem minuter försenade. Där väntade vår bus-boy som hade arrangerat ett antal auto-rickshaws att transportera oss till bussen med. En liten trehjulig moped, med tvåsitsigt baksäte och hej vad det gick! Det tutades, trängdes, svängdes och krängdes. Rätt som det var såg vi inte några av våra kompisar, men då dök de upp i en rondell. Förarna hade säkert lite intern tävling om vem som skulle komma först och våran lyckades bra tyckte vi så vi gav honom lite dricks. Deras betalning inklusive dricks hanteras annars av en gemensam kassa, men vi ville ge honom lite extra. Väl på bussen stod han utanför, vinkade och log till oss och visade stolt upp sin dricks för sina kollegor som genast började kivas lite med honom om att han fått mer. Han var nog inte ensam om det och det var med glimten i ögat de gnabbades, det var tydligt. Det kändes fint att få varit upphov lite lite glada miner.
Den korta resan till Pushkar med vår buss gick över Ormberget. Åter igen började vi se apor och vår guide berättade att de där skulle man passa sig för. Enklaste sättet att vara försiktig var att inte visa tänderna. Gör man det kan de tolka det som en aggressiv handling och gå till anfall. Lotti knep ihop läpparna direkt i bussen. Pushkar är en helig stad, sjön som staden är byggd kring anses innehålla helande vatten och att bada i den renar både kropp och själ. Det är en av de fyra viktigaste målen för hinduiska pilgrimer och stan är full av tempel till alla tänkbara hinduiska gudar. Detta för med sig att staden/kommunen har vissa strikta regler. Till exempel får inte någon icke-vegetarisk mat serveras. I vissa speciella fall kan ägg och mjölk godkännas, men måste ansökas tillstånd om och tydligt deklareras. En annan sak som är förbjuden för försäljning är alkohol. Ingenstans kan du köpa öl, vin eller sprit. Med anledning av detta hade guiden ordnat med försäljning av öl ombord på bussen. Denna kunde man ta med sigill rummet och dricka där, men man fick under inga omständigheter dricka den i poolområdet eller lobbyn. Man skulle också ta med sig tomglaset därifrån, så att "spår" inte fanns. Ja jösses. För det första kan man ju undra hur viktig regeln är om man så lätt ser genom fingrarna, men det är säkert ett utslag av den turistbusiness som Pushkar flödar av och som vi fick se mer av senare på kvällen. Krimskrams i massor hos gatuförsäljare, mycket som man kände igen från andra delar av världen. Men för det andra: hur desperata är vi svenskar? Kan vi inte klara en dag utan alkohol när vi är på semester? Jag tänker inte desperation köpa öl bara för att kunna sitta ensam på hotellrummet fö er maten och sörpla. Det blir fler kvällar på resan. Vår bus boy sålde dock en hel del flaskor på bussen.
Vegetarisk lunchbuffé med ganska menlösa smaker väntade oss när vi kom till Jamal Palace Hotel. Nån av de mer gnälliga kvinnliga deltagarna tog lite ris och Mac & Cheese. Hon gillade inget annat sa hon. I Indien. Suck. Promenaden i den heliga staden efter lunchen inleddes med att Lotti matade en helig ko och vi fick en föreläsning om korna i Indien. Sen tog vi oss ner till sjön där Sofia berättade om stadens historia, sägnen om Brahma och sjön, om kastsystemet och lite annat intressant. Vår ensamseglande vän (han som inte ansåg sig vara utlänning vid inresan) hade börjat vandringen med att kliva upp på ett tempel med skorna på sig och gjorde nu samma sak på de nedre förbjudna stegen mot sjön. Inte lätt att veta, det medges, men han kör lite sitt eget race och springer omkring med sin kamera. Hade han lyssnat på guiden hade han inte behövt göra sig och gruppen till åtlöje. Vi blev underhållna av en grupp musikanter som sjöng en sång om en flicka som bara ville shoppa så att hon kunde göra sig snygg inför sin kille, men som ljög för sin mor om det. Säkert en sann historia från början.
Vi gick runt sjön, det var skor av vid ett par tillfällen men mycket tempel att titta på, mer kor och även några apor. Dessa var lite mer närgångna än tidigare. Lotti blev plötsligt knäpptyst och bet ihop för att inte riskera att visa minsta lilla emaljglans. Jag skrattade, vilken gjorde henne upprörd, men hon var ståndaktig, hon blottade inte gaddarna. En annan i gänget, mannen i ett par som vi tror är i vår ålder och som inte heller prioriterar att socialisera med andra, tog ett steg närmare en av aporna, jag tror för att ta ett kort, men han kom tydligt för nära, för apan gjorde ett utfall och väste till, med ett garnityr av tämligen vassa tänder som ja inte hade velat bråka med. Mannen skrattade sådär nervöst som bara en man kan när han vet att han gjort bort sig men desperat försöker få alla andra att tro att han gjorde allt med flit och bara garvar åt saken. Vi andra vet dock.
Som sista sak på vandringen hände något märkligt. Vi blev inbjudna till en ceremoni, en hinduistisk (hinduisk?) sådan, som väl närmast kan liknas vid en sorts välsignelse. Vi satt i par om vi var gifta, singlar för sig vid sidan om. Vi fick ett fat per par med lite pulver, rosenblad, salt och ris och fick hålla fatet tillsammans och med slutna ögon upprepa en hel radda indiska böneord. Jag kände igen Guru, Brahma, Vishna och jag ger mig fan på att vi sa Boney M vid något tillfälle. När detta var gjort tog prästen som höll i det hela vatten från sjön och blandade ut i det röda pulvret. Med detta satte han sedan en prick i pannan på oss samtidigt som han sa något som säkert var väldigt vackert. Han följde upp det med att binda ett tyglande runt vår handled som för att befästa det lyckliga i respektive familj och förhållande, även detta ackompanjerat av en rituell ramsa. Det här kan ju tyckas vara lite fånigt, speciellt för en så ickereligiös person som jag, men det var något fint med att sitta där, jetlaggad, tillsammans med Lotti, på andra sidan jorden och ta del av något som i grund och botten handlar om omtanke, och på ett ställe som så många människor ser som en av de viktigaste platserna som finns. Det hela avslutades med att vi nu skulle föra fatet till pannan och sedan gå ner till vattnet och tänka på de vi har kära. De i livet som vi önskar framgång och välmåga, men också de som vi inte har med oss längre för att hjälpa dem att ha frid var de nu befinner sig. Tänk, det där högg tag i mig. Det stockades i halsen. Jag tänkte på våra fina barn, på mina föräldrar, alla mina fem syskon, ja alla de där som betyder något för mig. Självklart valsade mina mor- och farföräldrar upp, men även min kompis Kenneth som jag förlorade i slutet av förra året. Ja, jag blev tårögd, det hände något här. Vi hällde gemensamt ut fatets innehåll i sjön som en offring till gudarna och jag såg då att jag var långt ifrån den ende som blev berörd ikväll. Vår solokompis, tror han aspirerar på posten som ordförande i #resandeidioter, gjorde givetvis bort sig med skor igen, att inte lyssna på instruktioner och i allmänhet uppföra sig slarvigt. Men det fick passera denna gång.
I morgon vaknar i Pushkar en ung indier. Han är nygift, han har troligen alldeles nyss gått och lagt sig. Han är lite rastlös, fortfarande full av intryck från gårdagen. Han sätter sig ner och knäpper på datorn, han kan lika gärna fördriva tiden tills hans vackra fru vaknar med att titta på filmen från igår kväll som han beställde av ett speciellt produktionsbolag. Han ser hur han sitter på sin häst i sina fina vita kläder, han ser ljusbärarna som omringar hans följe, på väg mot att möte bruden. Han ser folk som dansar framför hästen i hans bröllops ära. Han trycker på paus. Han backar. Play igen. Vad. Är. Det där? In framför kameran valsar en snubbe. Blek som en helig ko, fånigt litet skägg jämfört med sikherna han känner, på tok för stor mage för att det ska vara hälsosamt och med en hårväxt på huvudet som kunde få vem som helst att fundera på att börja använda turban. Snubben tror nog han dansar, men han guppar mest omkring och försöker i bästa fall imitera dålig Bollywoodfilm. Den blonda skönheten som är med honom är det enda som får honom att inte ringa produktionsbolaget och be dem redigera filmen. Han går och väcker sin fru istället, han tänker börja första dagen i sitt gifta liv med ett gemensamt gott skratt.
I Indien finns två tågklasser, 2:a klass och Shatabdi. Vi åkte det senare, express till Ajmer. Vi hade reserverade platser på 6:05-avgången och prick på minuten rullade det iväg. Det var en tämligen behaglig resa, om än lång. Vi fick te, frukost, kaffe, och lite kex löpande under hela resan så vi höll blodsockerhalten på en anständig nivå. Delar av sällskapet var lite försiktiga med drickandet, då man inte kunde lita på att toaletten "Western style" var ledig utan man fick använda sig av den Indiska kusinen, dvs två plattor och ett hål i golvet. Det funkar ju det också och när solen steg såg vi gott om folk som ogenerat satt på huk i fira naturen och uträttade morgonbehov, stora som små, när tåget passerade. Vad som var fascinerande var att se hur landskapet förändrades allt eftersom vi åkte västerut. Från stadsbebyggelse till mindre orter, till landsbygd. Bebyggelse blev odlad mark som sedan blev kargt sand landskap. Då och dök en by upp, alltid massor av mopeder/mc vid övergångarna, i några var morgonkommersen igång med frukt och grönt, i andra satt gubbarna och löste världsproblemen. Här och var såg man kvinnor som samlats vid vattenpumpen för morgonens påfyllning och kor och grisar strövade ganska fritt omkring. När dagen blev längre såg man herdar med sina gethjordar, någon bonde som hakade på en åkerplätt, tegelbruk och annan verksamhet. Jag vet, vi skummar bara landet på ytan, men det känns som om man under dessa timmar fick se väldigt mycket mer i alla fall.
Vi kom in i Ajmer strax före 13, bara fem minuter försenade. Där väntade vår bus-boy som hade arrangerat ett antal auto-rickshaws att transportera oss till bussen med. En liten trehjulig moped, med tvåsitsigt baksäte och hej vad det gick! Det tutades, trängdes, svängdes och krängdes. Rätt som det var såg vi inte några av våra kompisar, men då dök de upp i en rondell. Förarna hade säkert lite intern tävling om vem som skulle komma först och våran lyckades bra tyckte vi så vi gav honom lite dricks. Deras betalning inklusive dricks hanteras annars av en gemensam kassa, men vi ville ge honom lite extra. Väl på bussen stod han utanför, vinkade och log till oss och visade stolt upp sin dricks för sina kollegor som genast började kivas lite med honom om att han fått mer. Han var nog inte ensam om det och det var med glimten i ögat de gnabbades, det var tydligt. Det kändes fint att få varit upphov lite lite glada miner.
Den korta resan till Pushkar med vår buss gick över Ormberget. Åter igen började vi se apor och vår guide berättade att de där skulle man passa sig för. Enklaste sättet att vara försiktig var att inte visa tänderna. Gör man det kan de tolka det som en aggressiv handling och gå till anfall. Lotti knep ihop läpparna direkt i bussen. Pushkar är en helig stad, sjön som staden är byggd kring anses innehålla helande vatten och att bada i den renar både kropp och själ. Det är en av de fyra viktigaste målen för hinduiska pilgrimer och stan är full av tempel till alla tänkbara hinduiska gudar. Detta för med sig att staden/kommunen har vissa strikta regler. Till exempel får inte någon icke-vegetarisk mat serveras. I vissa speciella fall kan ägg och mjölk godkännas, men måste ansökas tillstånd om och tydligt deklareras. En annan sak som är förbjuden för försäljning är alkohol. Ingenstans kan du köpa öl, vin eller sprit. Med anledning av detta hade guiden ordnat med försäljning av öl ombord på bussen. Denna kunde man ta med sigill rummet och dricka där, men man fick under inga omständigheter dricka den i poolområdet eller lobbyn. Man skulle också ta med sig tomglaset därifrån, så att "spår" inte fanns. Ja jösses. För det första kan man ju undra hur viktig regeln är om man så lätt ser genom fingrarna, men det är säkert ett utslag av den turistbusiness som Pushkar flödar av och som vi fick se mer av senare på kvällen. Krimskrams i massor hos gatuförsäljare, mycket som man kände igen från andra delar av världen. Men för det andra: hur desperata är vi svenskar? Kan vi inte klara en dag utan alkohol när vi är på semester? Jag tänker inte desperation köpa öl bara för att kunna sitta ensam på hotellrummet fö er maten och sörpla. Det blir fler kvällar på resan. Vår bus boy sålde dock en hel del flaskor på bussen.
Vegetarisk lunchbuffé med ganska menlösa smaker väntade oss när vi kom till Jamal Palace Hotel. Nån av de mer gnälliga kvinnliga deltagarna tog lite ris och Mac & Cheese. Hon gillade inget annat sa hon. I Indien. Suck. Promenaden i den heliga staden efter lunchen inleddes med att Lotti matade en helig ko och vi fick en föreläsning om korna i Indien. Sen tog vi oss ner till sjön där Sofia berättade om stadens historia, sägnen om Brahma och sjön, om kastsystemet och lite annat intressant. Vår ensamseglande vän (han som inte ansåg sig vara utlänning vid inresan) hade börjat vandringen med att kliva upp på ett tempel med skorna på sig och gjorde nu samma sak på de nedre förbjudna stegen mot sjön. Inte lätt att veta, det medges, men han kör lite sitt eget race och springer omkring med sin kamera. Hade han lyssnat på guiden hade han inte behövt göra sig och gruppen till åtlöje. Vi blev underhållna av en grupp musikanter som sjöng en sång om en flicka som bara ville shoppa så att hon kunde göra sig snygg inför sin kille, men som ljög för sin mor om det. Säkert en sann historia från början.
Vi gick runt sjön, det var skor av vid ett par tillfällen men mycket tempel att titta på, mer kor och även några apor. Dessa var lite mer närgångna än tidigare. Lotti blev plötsligt knäpptyst och bet ihop för att inte riskera att visa minsta lilla emaljglans. Jag skrattade, vilken gjorde henne upprörd, men hon var ståndaktig, hon blottade inte gaddarna. En annan i gänget, mannen i ett par som vi tror är i vår ålder och som inte heller prioriterar att socialisera med andra, tog ett steg närmare en av aporna, jag tror för att ta ett kort, men han kom tydligt för nära, för apan gjorde ett utfall och väste till, med ett garnityr av tämligen vassa tänder som ja inte hade velat bråka med. Mannen skrattade sådär nervöst som bara en man kan när han vet att han gjort bort sig men desperat försöker få alla andra att tro att han gjorde allt med flit och bara garvar åt saken. Vi andra vet dock.
Som sista sak på vandringen hände något märkligt. Vi blev inbjudna till en ceremoni, en hinduistisk (hinduisk?) sådan, som väl närmast kan liknas vid en sorts välsignelse. Vi satt i par om vi var gifta, singlar för sig vid sidan om. Vi fick ett fat per par med lite pulver, rosenblad, salt och ris och fick hålla fatet tillsammans och med slutna ögon upprepa en hel radda indiska böneord. Jag kände igen Guru, Brahma, Vishna och jag ger mig fan på att vi sa Boney M vid något tillfälle. När detta var gjort tog prästen som höll i det hela vatten från sjön och blandade ut i det röda pulvret. Med detta satte han sedan en prick i pannan på oss samtidigt som han sa något som säkert var väldigt vackert. Han följde upp det med att binda ett tyglande runt vår handled som för att befästa det lyckliga i respektive familj och förhållande, även detta ackompanjerat av en rituell ramsa. Det här kan ju tyckas vara lite fånigt, speciellt för en så ickereligiös person som jag, men det var något fint med att sitta där, jetlaggad, tillsammans med Lotti, på andra sidan jorden och ta del av något som i grund och botten handlar om omtanke, och på ett ställe som så många människor ser som en av de viktigaste platserna som finns. Det hela avslutades med att vi nu skulle föra fatet till pannan och sedan gå ner till vattnet och tänka på de vi har kära. De i livet som vi önskar framgång och välmåga, men också de som vi inte har med oss längre för att hjälpa dem att ha frid var de nu befinner sig. Tänk, det där högg tag i mig. Det stockades i halsen. Jag tänkte på våra fina barn, på mina föräldrar, alla mina fem syskon, ja alla de där som betyder något för mig. Självklart valsade mina mor- och farföräldrar upp, men även min kompis Kenneth som jag förlorade i slutet av förra året. Ja, jag blev tårögd, det hände något här. Vi hällde gemensamt ut fatets innehåll i sjön som en offring till gudarna och jag såg då att jag var långt ifrån den ende som blev berörd ikväll. Vår solokompis, tror han aspirerar på posten som ordförande i #resandeidioter, gjorde givetvis bort sig med skor igen, att inte lyssna på instruktioner och i allmänhet uppföra sig slarvigt. Men det fick passera denna gång.
I morgon vaknar i Pushkar en ung indier. Han är nygift, han har troligen alldeles nyss gått och lagt sig. Han är lite rastlös, fortfarande full av intryck från gårdagen. Han sätter sig ner och knäpper på datorn, han kan lika gärna fördriva tiden tills hans vackra fru vaknar med att titta på filmen från igår kväll som han beställde av ett speciellt produktionsbolag. Han ser hur han sitter på sin häst i sina fina vita kläder, han ser ljusbärarna som omringar hans följe, på väg mot att möte bruden. Han ser folk som dansar framför hästen i hans bröllops ära. Han trycker på paus. Han backar. Play igen. Vad. Är. Det där? In framför kameran valsar en snubbe. Blek som en helig ko, fånigt litet skägg jämfört med sikherna han känner, på tok för stor mage för att det ska vara hälsosamt och med en hårväxt på huvudet som kunde få vem som helst att fundera på att börja använda turban. Snubben tror nog han dansar, men han guppar mest omkring och försöker i bästa fall imitera dålig Bollywoodfilm. Den blonda skönheten som är med honom är det enda som får honom att inte ringa produktionsbolaget och be dem redigera filmen. Han går och väcker sin fru istället, han tänker börja första dagen i sitt gifta liv med ett gemensamt gott skratt.
Kommentarer
Skicka en kommentar