Färöarna 2018/8: Biskopar och sjöborrar

Sydväst om Tórshavn ligger Kirkjubøur, en by i grund och botten från vikingatiden och historiskt sett en av de viktigaste på Färöarna. År 999 kristnades öarna och den katolska kyrkan slog sina klor även i denna fjärran utpost i Atlanten. I början av 1100-talet  blev det ett eget stift och på 1200-talet byggdes här i Kyrkjubøur en kyrka att agera som huvudsaklig katedral för hela Färöarna. Här fanns en prästskola och här regerade kyrkan med biskopar som tex den kände Erlendur (1269-1308) fram tills reformationen år 1538. Kyrkan från 1200-talet står kvar och är landets äldsta kyrka som fortfarande används. Det forna biskopspalatset står kvar till viss del och bebos av en privat familj, Patursson, som bor där i 17:e generationen. Huset anses vara ett av världens äldsta ännu bebodda trähus.

Att besöka Färöarna utan att besöka Kyrkjubøur är som att åka till London utan att se Big Ben så givetvis skulle vi dit. Det är en biltur på 10-15 minuter men vi var ju inte här för att åka bil, eller hur? Nej, på med de redan leriga kängorna (leriga sedan tidigt 80-tal för er som förstår vad jag menar) för det fanns givetvis en vandringsled mellan de båda samhällena. Säkert från början den väg man tog sig när man skulle iväg för att byta varor, träffa släkt eller annat. Yr.no hade förutspått regn klockan 13 och det var en tvåtimmarsvandring så vid 9 gav vi oss iväg, upp och över fjället. När man väl frustat sig upp för den första stigningen planade leden ut och bjöd på finfin utsikt över Hestfjørdur och öarna Sandoy, Hestur och Koltur. Enligt en folksägen bodde ett förälskat par på var sin av de båda senare nämnda öarna och då deras familjer inte tillät förhållandet simmade grabben till sin älskade när havsströmmarna låg åt söder för ett kärleksmöte i lönndom och sam sedan åter när strömmen vände. Flickans far kom dock på de unga tu och stod en gång och väntade på grabben när han kom i land. Med en yxa i högsta hugg hotade han att slå ihjäl ynglingen om han satte sin fot där igen. Pojken vände direkt och simmade tillbaka men strömmen tog honom och han sågs aldrig mer till igen. Det säg att efter detta uppstod en virvel i sundet mellan öarna, Grisanir, en havsvirvel som finns kvar än idag.

Efter ytterligare några kilometer utmed stenrösen på väldigt lättvandrat underlag började nerstigningen och inom kort såg vi den lilla byn över kanten framför oss. Stigen ledde oss ner till vägen där en buss kom körandes från Tórshavn fullastad med norrmän i olika åldrar. Vi klev åt sidan då vägen var smal och när vi kom fram till parkeringsplatsen hade vi 6,5 km under bältet på knappa två timmar. Där fanns en väntsal för bussen med toalett och det lite kalla fuktiga vädret gjorde sitt så vi stannade för ett taktiskt besök. Där fanns lite foldrar med information om de olika lämningarna i området så vi läste i en sådan och gav oss ut i historien. Vi mötte norrmännen på väg ut ur kyrkan så vi fick efter lite väntan möjlighet att besöka den själva. Lotti blev väldigt glad då hon Varit och känt på varje kyrkdörr hon hittat men alltid funnit dem låsta och reglade. Det var tydligt att det enda som nog var kvar från 1200-talet var grunden och väggarna (och gravstenen efter en biskop de hittat under koret vid utgrävningar). Vad vi förstod från texter och bilder på väggarna i vapenhuset så var det nuvarande utseendet dock gjort för att efterlikna så mycket som möjligt som kyrkan såg ut 1874. 

Ute i blåsten igen rundade vi biskopspalatset och såg den norska busshjorden inne i ruinerna av St Magnus katedral, en större kyrka som troligen påbörjades under Erlendurs tid. Nyare än den vi nyss kom ur alltså men bara en ruin. Vi såg att man trots privatboendet i timmerhuset kunde besöka Roykstugan och lite mer för en mindre frivillig avgift så vi tittade in där och kunde gå runt och fotografera lite innan våra nordiska grannar stormade in även här. De hade guide med sig och fick dessutom lite information från en av de boende i huset så vi tjuvlyssnade lite innan vi gick ut igen och besökte den nu övergivna katedralruinen. När vi gick runt den för att se på utsidan kom en svensk kille till oss och tydligen utstrålade vi något för han frågade om vi gått hit från Tórshavn. Det hade vi ju så vi gav lite tips och beskrev leden ihop med att det tagit oss knappt två timmar. Han tackade och gav sig av med sina två kompisar medan vi utforskade det sista som fanns att se innan vi tog en macklunch i väntsalen och påbörjade återvandringen till vår bil. Då slog det oss att vi missat att berätta den lilla detaljen när vi gav svenskarna tidsangivelsen då det nog från vår bil var ytterligare 20-30 minuter att gå in till stan. Med tanke på att klockan nu var 12 och att det prognostiserade regnet var en timma bort hoppades vi att de skulle vara snabbare än oss så vi slapp köra förbi dem på väg tillbaka...

13:15 förändrades vindstyrkan betydande, det blev jämngrått och himlen öppnade sig. Jävla tur att yr gissat fel så vi hann ta på oss regnmundering och stoppa kameran i skydd i en väska. Det blev inte mycket pratat de kommande kilometrarna, dels för att man var fullt fokuserad på att parera vind och regn som kom från olika håll hela tiden, dels för att det i den resonanslåda som en regnhuva blir slikt väder är det hart när omöjligt att höra vad den andre säger. Med jämna mellanrum vände jag mig om för att försäkra mig om att Lotti fortfarande var med och att hon inte blåst till havs och gett upphov till ännu en virvel i sundet. När vi kom tillbaka till bilen och sedermera till hotellet var vi både urblåsta och lätt fuktiga och gav oss själva en timmes softa hund på sängen innan det var dags att gå ner till hotellbaren och ta en kaffe/öl och ett bakverk eller två. Regnet kom Och gick, som det gör här, så vi gav oss ut på gatorna och utforskade staden. Vi kikade in i butiker, letade reda på ett köpcenter som vi avverkade på en kvart, tittade in i souveniraffärer och ullboutiqer. Kanske gick vi på helt fel ställen men utbudet var inte direkt gigantiskt.

Kvällens middag var bokad på Barbara Fish House och när vi kom dit fick vi veta att den ordinarie menyn var ersatt med en specialare som alla fick, Havets Frukter. Vi slängde en snabb blick på de åtta rätterna och satte oss till bords. Hummersoppa, sjöborre, räk- och svampsoppa, toast med inlagda musslor, grillade havskräftor, pilgrimsmussla, grapesorbet med vaniljsås och en chokladbakelse senare var vi galet nöjda och kunde konstatera att fisk på Färöarna är ett bra val. Ute i gränderna högg vinden tag i knutarna som för att få oss att stanna inne och inte åka hem i morgon men det fanns tyvärr ingen återvändo, sista natten på resan var kommen.