Färöarna 2018/1: Liksteinur & Turrur Fiskur

"Velkommin heim"
Det är vad flygpersonalen inleder hälsningfrasen med på klingande färöiska efter att planet tagit mark på flygplatsen på Vágar på nordvästra delen av Färöarna. De dramatiska landskap vi sett exempel på under inflygningen gör det lätt att förstå att de cirka 50 000 invånarna är måna om det unika som är deras och understryker det genom att hälsa de inhemska passagerarna just hem. Ni må ha varit ute i den stora världen och rest men nu har ni äntligen kommit hem igen.

Hustrun fyller jämnt och vi flyr landet för att fira henne. Idéerna började med New York, Shanghai var på tapeten liksom Macau och Seychellerna men så dök idén upp om en vecka bland elementen och dit kanske inte alla andra åker och vips hade vi bestämt oss, Färöarna skulle det bli. Vi är sena på säsongen, det märkte vi på möjligheter att boka boenden och transporter och vi är beredda på ett ostadigt väderläge som kommer att få styra våra dagar mer än det schema vi gjort upp men det är lite av det vi faktiskt är ute efter också, att låta resmålet ta hand om oss, inte att vi ska diktera villkoren.

Färöiska flygbolaget Atlantic Airways flyger direkt från Köpenhamn så vi tog oss en elbilstripp dit tidigt på morgonen. Stormen Knud hotade i faggorna och det högg tag i bilen ordentligt på väg över bron, men det var aldrig någon fara. Övädret skulle komma in över Danmark senare under dagen så när vi efter lite bökig boarding lyfte var det inte skakigare än normalt och jag tror vi kom upp och över det hela och fick en lugn och fin flight på två timmar innan vi landade och gick till parkeringen och hämtade den bokade hyrbilen som stod och väntade på parkeringen, upplåst och med nycklarna i handskfacket.

Första natten skulle tillbringas på Gásadalgardur i Gásadalur och just på grund av säsongen var deras cafédel stängd så vi fick börja med att leta upp en liten butik i Sórvagur för proviantering för några dagar framåt. Lite frukost men även att ha med oss på vandringar som extra energi och lunch. (Vi avstod dock från den torkade fisken) I en annan butik nere vid färjeläget sålde de gas till vårt stormkök och för att vara lite påfyllda före den första vandringen tryckte vi i bilen på väg mot Gásadalur i oss lite kalla pannkakor och en chokladmuffin. Vår värdinna satt och väntade bara på att vi skulle komma och skulle sedan släppa av oss vid vandringsleden på sin väg hem så vi ville inte hålla kvar henne för länge. Vi betalade och inkvarterade oss så fort vi kunde, packade ner lite snacks och en vattenflaska och hoppade sedan tillsammans med värdinnan och hennes två hundar in i bilen. På vägen stannade hon och gick ut på en åker och matade några kalvar men det dröjde inte länge förrän vi var på andra sidan fjället och släpptes av bland får, gäss och ett fullständigt andlöst vackert landskap. 

Gásadalur (Gåsdalen) är just en dal mellan två fjäll och fram tills 1986 när helikoptertrafiken började trafikera dalen, var båt eller till fots enda sättet att ta sig dit eller därifrån. Havet utanför är vilt så en led mellan dalen och den närmsta byn Bøur blev den normala promenadstigen för de som behövde sälja sina varor från den bördiga dalen eller köpa förnödenheter. Leden går brant upp över fjälltoppen i sicksack och erbjuder helt fantastiska vyer, inte minst när man kommer upp på kammen ca 460 möh och ser ner i dalen framför sig. Brevbäraren gick denna väg tre gånger i veckan, sommar som vinter, och då var nog stigen mer upptrampad än vad den är numera, nu när mest turister troligen knatar där. 2006 byggdes en tunnel som förband dalen med resten av ön på ett helt annat sätt och även om det inte var så länge sedan tar naturen snabbt åter det som är dess eget, något som känns extra viktigt här på något sätt.

Ungefär halvvägs låg en stor flat sten med en skylt på, "Liksteinur". Det sägs att före 1873, när en begravningsplats anlades i dalen och de döda bars över fjället till kyrkan i Bøur, markerade detta en punkt då de som kånkade på kistan satte sig ner och vilade en stund. Så kan det säkert varit men jag tror mer de satte sig när de var trötta och att denna stens form gett den sitt namn mer än annat. Nedstigningen i dalen var brant och stundtals på löst grus och hala stenar men efter en och en halv timme var vi nere och väldigt nöjda. Molnen och regnet började dra in över fjällen men vi hade hunnit så vi fick sikt nog att njuta av det storslagna. 

Vid den lilla byn störtar också Färöarnas kanske mest fotograferade vattenfall, Múlafossur, ner i havet så vi promenerade ut till det och fotade det, även vi, innan vi  tog oss den sista biten tillbaka till vårt boende. Det är en liten stuga med fyra rum och gemensamt kök där. vi och ett par tjejer från Schweiz bor denna natt. De skulle fixa sin egen mat men vi tog det lata alternativet och tog bilen till Sórvagur där vi hittat en liten pizzeria. I snålblåst och regn tränade det lokala fotbollslaget utanför, folk kom in och hämtade pizza, en fredagkväll som vilken annan som helst helt enkelt. Tillbaka i Gásadalgardur blev den tidiga morgonen, det myckna resandet och den finfina bergbestigningen i kombination med all frisk luft och blåst tydlig och tröttheten kom över oss. Mörkret la sig ungefär samtidigt med oss, vår vecka här hade börjat.


























Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Kungsleden 2016: Jakten på tält

Tanzania 2018/1: På menyn - Fläsk och fisk

Viktigt meddelande! Byte av plattform och adress!