Färöarna 2018/5: Skyfall och bortfall

Det stod klart redan tidigt på natten, dagen skulle bli blöt. Hällregn och orkanvindar, i byarna över 35 m/s på sina ställen borgade för en helt annan typ av dag än de vi haft hittills. Nu är det ju så på Färöarna att vädret skiftar och det är vad det är. På en utsatt plats i Atlanten får man ta det som det kommer och acceptera det som det är. Ingen, ens här, tycker självklart att spöregn och snålblåst är roligare än sol och en lätt bris, men här verkar man ha anammat det vi gärna snackar om, att det lönar sig inte att gnälla på vädret, inget blir bättre av det och inget förändras av det. Vår båttur från Vestmanna till exempel, den hade inte nödvändigtvis blivit bättre i sol och den blev inte säkert sämre för att det regnade, den blev bara annorlunda.

Vår värdinna bjöd på finfin frukost med nybakt och omelett och vi såg över dagens planer. Tanken var att vi på väg mot Gjógv, dagens mål, skulle stanna och bestiga öarnas högsta fjäll, Slættertindúr, 880 möh. Vindarna och och regnet satte definitivt stopp för det, mest för att underlaget av gräs och lera blir väldigt halt och om du ramlar iklädd regnställ blir hela fjällsidan som en enda stor rutschkana. Men också för att toppen skulle vara inhöljd i moln och dis och sikten skulle vara noll. Så bergtagna är vi inte, vi behöver inte bestiga en topp bara för att den "är där", då skulle man fan inte ha mycket annat att göra. Vi bestämde oss därför att det fick bli en del tid i bilen idag och lite scenic routes med nedslag i små byar vi passerade istället. Första stopp (om man inte räknar den titt från bilen i Kvivik på grunderna av långhus från vikingatiden med tillhörande skylt inklusive smiley(!)) blev Kollafjørdur där vi skrämde en flock gäss ner i ån och jag poserade så gott jag kunde framför en svartmålad kyrka för det kan väl bara betyda en sak? Vi tog oss över till Eysterøy via "den enda bron över Atlanten" och rundade dess södra udde i Strendur där bensinstationen flaggade på halv stång, kan det varit för att Löfven blev bortröstad som statsminister? Där vägen tog slut på västsidan av ön, i Seltrad, klev vi ur bilen i full mundering och besökte såväl kyrkogård som plantskola, troligen med skakande huvuden i misstro bak gardinerna på de hus vi passerade. Tillbaka i Strendur letade vi förgäves efter ett ullspinneri som skulle finnas där men det enda vi fann var vägar fulla av illa parkerade bilar av dem som skulle till begravningen, Löfven var nog inte inblandad i alla fall.

Jättarna och häxorna på Island var sedan länge avundsjuka på Färöarna och en dag bestämde sig Rising och Kellingin att slå ett rep runt fjället Eidiskollur och dra hem dem till Island. Det var dock drygt arbete och de båda skurkarna var så fokuserade på sitt uppdrag att de missade soluppgången och blev förvandlade till sten. Där står de kvar än idag och kan ses från en rastplats på vägen mellan Eidid och Gjógv, något vi givetvis såg till att göra. När man står där har man Slættertindur i ryggen och vårt val att låta henne vara idag framföll allt mer klokt sett till moln och det ihållande busvädret. Vägen tog oss runt berget och så fort en flock gäss motvilligt rest sig från vägbanan började vi likt serpentiner klättra uppåt i passet mellan topparna. Plötsligt for något i Lotti och hon föreslog att vi trots allt skulle stanna och ge oss upp på fjällsidan. Inte hela vägen till topps, men en bit i alla fall så vi kunde säga att vi varit där. Sagt och gjort, bilen parkerades och redan på väg över fårstängslet i leran förstod vi poängen med att inte göra några seriösa klättringar en dag som denna. Resenärer i bilarna på vägen nedanför skakade nog på huvudet när de såg de båda stollarna som kämpade uppåt men vi tog det lugnt och satsade på 500 meters höjd, då var vi i alla fall drygt halvvägs. Väl där betraktade vi den dimmiga utsikten och halkade sedan under kontrollerade former ner till bilen igen, klev in i dess skyddade miljö och serpentinade oss ner till åter en vägs ände och vårt mål för dagen.

Gjógv är ännu en by med bara ett tiotal bofasta året om, resten är sommarhus. Gjáargardur där vi bor är en sorts kombinerad konferensanläggning/hotell och det är en del folk här, bland annat ett svenskt mor/son-par som vi språkade med över middagen. De stänger i december och januari, då är tillgängligheten hit svår men i övrigt har de öppet och på sommaren är det alltid fullbelagt. Efter incheckning och lite våt klädvård tog vi en promenad ut mot klippkanter och fårhagar och givetvis den klyfta/ravin som gett byn sitt namn. En naturlig skreva in mot land som blivit en anläggningsplats för mindre båtar men som idag nog är mer en turistmagnet. Jag tror att man har lite musikframträdanden här andra delar av året och klippväggarna är ljussatta med skiftande färger. Tre italienare med mer kamerautrustning än vårt gemensamma bagage sprang runt och fotograferade allt ifrån regnvåt mossa till sig själva, inklusive det obligatoriska drönarfilmandet som ju ingen Youtubefilm med självaktning klarar sig utan. Utanför den stängda kyrkan fanns ytterligare en minneslund över byns till havet förlorade söner, på åkern plockade ett par upp de sista rotfrukterna för året ur sina planteringar  samtidigt som stormen piskade klipporna nedanför och italienarna packade in sig i sin hyrbil de ställt precis under skylten "Private Parking". Blåsten och regnet hade avtagit något och vi kunde konstatera att Färöarna är minst lika rikt på upplevelser även när det regnar åt flera håll samtidigt och bildörren blåser ur handen på dig. Det är bara lite annorlunda då.