Färöarna 2018/6: Systemkollaps och valfläsk

I natt sov vi lustigt nog på lakan för första gången under hela resan. Vi har upptäckt några egenheter här på Färöarna som skiljer sig från vad vi är vana vid och att istället för lakan ha ett sorts frottéliknande madrassöverdrag är en av dem. Det funkar ju men verkar inte vidare praktiskt. En annan sak är att toalettpappret tenderar att hängas åt andra hållet, dvs att den lösa delen hänger ner bakom rullen och inte över framför. Man märker hur van man är vid vissa grepp. Utöver det är det vanligt att duschar helt saknar draperi och att ytterdörrar går inåt. Det senare kan ju vara en säkerhetsfrågor för när det blåser mycket. Inget av detta är fel, bara annorlunda.

Annorlunda var också vädret idag. Det ihållande regnet verkade ha bytts mot sprucket molntäcke kombinerat med rejäla vindbyar. Efter ett fotbad inne på toaletten/badrummet och en finfin frukost packade vi in oss i bilen och tog oss via branta och slingriga serpentinvägar nedför berget för att därefter följa en fjord in i viken och ut igen. Smal, slingrig väg på yttersta kanten och som förare får man anstränga sig för att hålla ögonen på vägen då man gärna vill ta in så mycket som möjligt av det vackra landskapet runt om. Vägen tog slut i byn Elduvik där en vandring runt ett fjäll till en grannby och tillbaka var dagens uppgift. Vi ställde bilen nere vid den lilla hamnen och även det var uppehåll tog vi full mundering på, man vet ju aldrig. Man skulle alltså inte klättra över fjället utan gå på skrå vid foten av detsamma, ett tjugo-, trettiotal meter över hav och klippor. Stigen blev snabbt ganska smal och fortfarande väldigt lättvandrad men ju längre fram vi kom desto mer blev konsekvenserna efter gårdagens nederbörd tydliga. Stundtals rejält halt, strida bäckar att forcera och på sina ställen hade bitar av stigen helt enkelt eroderat bort. Lägg därtill att det inte var mycket mellan oss och havet nedanför vår vänstra sida och att det stadigt började blåsa mer och mer ju längre ut vi kom och beslutet att vända efter ungefär hälften var inte svårt att ta. Visst, det känns aldrig helt kul att "ge upp" men när det kommer till säkerhet finns ingen prestige eller några preststionskrav i min bok.

På väg tillbaka till byn kom en kraftig sidledes regnskur som inom kort vred upp till lovart och piskade oss rakt framifrån, ingen sydväst i världen hade hjälpt här, inte ens en nordost. Vi gick förbi vår bil och kompenserade våra förlorade steg med att titta runt i byn bland grästak och fårhudar som låg ute på tork (!). Havet frustande nedanför oss och det var när jag skulle fotografera det som jag insåg att min systemkamera hade dött. Den sista regnskuren hade blivit en för mycket och nu var den helt livlös. Inget hjälpte, det fick bli till att förlita sig på mobilkameran framöver. Det går ju, men det är inte samma sak. Jävla skit.

Natten skulle tillbringas i Klaksvik på ännu ett airbnb men vi hade fortsatt tid så vi körde i sakta mak utmed fjordar och genom tunnlar, fortsatt lika hänförda över vad som utspelade sig runt omkring oss. När vi efter en underhavstunnel kom fram till Klaksvik svängde vi upp på fjället Klakkur och parkerade utmed den grusväg som tydligen kallas kärleksstigen, dess totala brist på romantik till trots. Vi tog oss lite macklunch i bilen för att fylla på med energi innan vi började vandra kärleksstigen upp, mot toppen på Klakkur, en av halvöarna som omger staden. Fortsatt lerigt och blåsigt och motlut är ju inte min bästa vän, det vet ni som vandrat med mig tidigare, det var betydligt bredare än tidigare under dagen så det var bara att kämpa på. Efter någon timma stod vi högst upp, dryga 400 möh och spanade ut över de nordliga delarna av öriket. Det gör alltid något med en när man kommer upp på det viset och blir varse sin egen litenhet. Lite selfies och panoramabilder och så gav vi oss ner mot bilen igen. Vi hälsade på får i målbrottet och på vandrare vi kände igen från Gjógv. Vi tog en tur till ett snabbköp för att fylla på frukosten till i morgon och körde ner till hamnen för att se var färjan till Kalsoy avgick i morgon och letade sedan reda på vårt airbnb för natten. Kirsten, vår värdinna, tog hand om oss och visade runt oss i den nedre del av en sutterängvilla som blev vårt boende och där vi kunde komma och gå som det passade oss, med egen ingång. 

Vi fann oss tillrätta och började så smått planera för morgondagen då jag upptäckte ett fatalt misstag i min planering av denna resa, nämligen att kontrollera tidtabellen för färjan till Kalsoy, speciellt nu när den gått över till vintertabell. Som det var nu såg vi ingen möjlighet att komma dit om vi inte skulle vara där i över sju timmar. Så mycket finns inte att göra där och att liksom slösa bort vår tid på det sättet ligger inte för oss och vårt sätt att resa. Det ställde till det lite i den praktiskt planerande hjärnan hos mig och för att hjälpa den på traven tog vi en promenad ner till byn och gick för att äta på Friða Kaffihús. En helt jävla magisk lammburgare med potatis från Gásadalur och fermenterade rotfrukter tillsammans med två Einar Special senare var vi dock ganska trygga i beslutet att släppa Kalsoy denna gång och istället tillbringa dagen resande runt på öarna häromkring och bese så många småbyar som möjligt på vår väg till Tórshavn. Stärkta i det promenerade vi hemåt med ett upplyst Klaksvík i dalgången.

Det hade varit ännu en aktiv dag så vi var ganska trötta när vi kom tillbaka. Vi satt som bäst och funderade på att gå till sängs när Kirsten hörde av sig och frågade om vi ville komma upp på lite nattamat. Det tackade vi ja till och än en gång satt vi länge och pratade med Färinger om livet i stort och smått. Vi bjöds på torrfisk, insaltat valkött, torkat lamm och ta mig fan till och med saltat valspäck! Det sistnämnda skar hon tunna skivor av från en bit där valskinnet satt kvar. Till detta inhemsk öl och akvavit. För att uttrycka sig som en god vän till mig: "Din satans livsnjutare!!" (Färö har ingen valfångstnäring själva men ibland när fiskeflottan är ute och ser val nära kan de höra av sig till lokala fiskemyndigheten som då bestämmer om man ska driva dem mot land för fångst. Finns inget behov för den lokala marknaden låter man de vara, man fångar bara om man kan äta upp det själva). Den 15-årige sonen kom hem från en fotbollsmatch i Tórshavn, de hade vunnit med 2-1, han spelar högerback. Artigheten och gästfriheten här vet inga gränser verkar det som och kommer vara en stark konkurrent till vad som kommer vara det starkaste minne vi tar med oss hem härifrån. Bergen och naturen är fantastiska, människorna likaså.