Färöarna 2018/4: Halvtreds och havsbotten

Det myckna travandet upp och ner i branterna igår gjorde att mina ben nog hellre velat ha en säng som var längre än 1,85 och utan fotgavel som stack upp ovanför madrassen men man kan inte få allt. Himlen var blåsprängd trots skurar under natten och efter frukost passade vi på att ta ännu en promenad på ön innan det skulle bli dags att lämna den. Den delen vi varit på är den allra ytterst västra och det finns stora utrymmen österut att utforska. Vi hann bara med en dryg timmes upptäcksfärd men landskapet var generöst ändå och vi fick en fin vy bland annat över där vi gick igår.

När vi väntade på helikoptern kom en man fram till oss och började språka. Han berättade om sitt knutvirkeshus han byggt för 40 år sedan, hur tiderna förändrats ute på ön och på Färöarna i stort och hur han och hans fru kom ut till ön så ofta de kunde. Han var pensionär men hon jobbade fortsatt. En av hans bröder bodde fast här ute liksom ett syskonbarn som nu höll på att bygga ett stort nybygge för såväl eget boende som lite framtida café och service åt turisterna. Detta utöver de 200 får, två trålare och tre fiskebåtar han hade. Vi fick också bekräftat vilken tur vi  hade igår, han påstod att det var en av två riktiga sommardagar de haft där ute i år. Den värmebölja vi upplevt i Sverige hade inte nått dem, tvärtom hade skörden av hö blivit på tok för liten.

Helikoptern kom och jag höll i hatten. Turen vi fick tillbaka var något i hästväg. Solen sken och vi gick över såväl holmúr som själva Mykines och sen utmed kusten nästan bort till Vatnid innan vi gick ned för landning. Jag filmade mest hela tiden så det blev tyvärr inga foton att redovisa här mer än de från Lotti som inte satt vid fönstret. Ni får komma hem till oss och titta på det helt enkelt!

Idag var dagen då min livskamrat, min bästa vän, min älskade fru och min andra hälft fyllde jämnt. Födelsedagshälsningar hade börjat komma in via sms och telefon men för att verkligen få känna allas uppskattning gick vi in på flygplatsen och nyttjade deras Wi-Fi för att scanna av alla kanaler som fungerar som bursdagsuppvaktningar idag. Vi blev sittande en bra stund, min hustrus popularitet är ett bevis på hennes storhet som vän och medmänniska.

Bilen stod lyckligtvis kvar (vi hade inte lyckats komma på hur an skulle betala för parkeringen, vi tror i efterhand att de litade på ens godhet och att man skulle betala självmant i turistinformationen) så vi satte oss i bilen och styrde kosan mot Saksún, en avlägsen by som ligger där vägen tar slut. De stora öarna är sedan en tid tillbaka förbundna med hjälp av tunnlar under havet som kostar 100 kr per resa men som öppnat upp för mycket, givetvis. Planer finnas på fler som ska knyta ihop även de sydligaste öarna till den stora gruppen. Samma sak gäller här, det finns inga tullstationer, du går in och betalar i efterhand. Jag tror dock att det finns någon kameraövervakning eftersom det vi kör kommer dras från en deposition vi lagt på hyrbilen. Det blir ganska tyst i bilen när man kör i sådant här landskap men vi passerade folk som stod och fiskade, korpar som kalasade på ett fårkadaver, hästar i en trädgård, en trålare i ett fiskeläge, fler fiskodlingar och små kyrkor innan svängde av i Hválvik och tog den smala, enfiliga vägen mot vårt mål. Samarbete med såväl får som mötande trafik är ett måste här.

Saksún ligger längst in i en dalgång vilket gör den till ett veritabelt blåshål med havet utanför. Här bor tio personer, det finns ett litet (stängt) museum och en kyrka mitt ute på ett fält. Känslorna för turisterna är blandade här, tydligen finns en bonde som är lite "besvärlig", kanske är det han som satt upp alla "Keep out"-skyltar, men troligen är det bara för att inte vinterbetet för fåren ska trampas ner och sönder. Vi fann lä bakom ett litet skjul vid en parkeringsplats och tog fram vårt stormkök där vi tillredde en mycket smakfull pasta bolognese med efterföljande kopp nescafe. Vatten direkt ur forsen bredvid, precis som det ska vara. Fyllda av ny energi konsulterade vi tabellen för tidvatten innan vi gick ner mot ravinen och ut på sanddynerna i lågvatten och vidare mot havet. För många år sedan var här en naturlig hamn men en storm på 1600-talet drog in så mycket slam och sand att det därefter enbart är möjligt att komma in under högvatten och då med mindre båtar. Laxar kämpar också in här för att ta sig vidare uppströms ån till sjön ovanför. Vi gick hela vägen ut till havet och stod en stund och betraktade skådespelet med vågorna som slog mot sanden och sakta men säkert kröp närmre land. Vi gick tillbaka och var med god marginal vid bilen och körde mot Kvivik där vi skulle tillbringa natten hemma hos Súsanna, vår första erfarenhet av Airbnb minsann.

Vi fick ett rum på andra våningen i ett charmigt och robust hus där hon bodde tillsammans med sin yngste son som kommit hem från Island för att skriva sin Master i politisk administration. Efter att vi varit ute och ätit en födelsedagsmiddag i Vestmanna bjöds vi på kaffe och kaka vid hemkomst och satt och pratade till sent om Färöarna, Sverige, barn, mat, väder, vintrar, får och åter igen politik. Det är tydligt ett ämne som engagerar många här, det har givetvis med deras position och förhållande till Danmark att göra. De vill vara egna så långt det går men inser samtidigt att de drar nytta av att vara del av något större. Samtalen med Färöingarna och kontakten med det lokala livet här är minst lika fascinerande och minnesvärt som landskapen och naturupplevelserna. Sällan har en semester känts så "nära" som denna.