Färöarna 2018/2: Stormfågel och Trollpacka

Natten förflöt inte helt utan avbrott då efterdyningarna av Knud resulterade i sporadiska stormbyar med tillhörande regnskurar som högg tag i husknuden och skakade om den lilla stugan. Vi sov dock på det stora hela både gott och länge och kom ner till de schweiziska tjejerna när de var redo att ge sig av. De hade en idé att gå samma led vi gjort igår fast åt andra hållet då de ändå skulle lämna byn idag och frågade oss vad vi trodde. De pekade på sitt bagage som innehöll en normal rullväska och då blev man ju lite skeptisk. Men vem är jag att ge två personer från ett alpland råd om vandring i bergen? Jag påpekade att det var brant och lösa stenar och att de låga molnen skulle förta utsikten en del men då kom en sista pust från Knud som inkluderade hagel och det fick dem att ge sig ut i naturen i alla fall utan bagaget, oklart vart dock.

Vi tog en lugn och fin frukost, läste på inför dagens äventyr och gjorde oss redo för en liten upptäcksfärd i den lilla byn. Här finns bara kanske 15 hus, så det är rätt snabbt gjort. När vi kom utanför huset såg vi våra kompisar på fjällsluttningen på andra sidan dalen, de hade inte tagit leden de talat om. Vi letade reda på den gamla kyrkogården, dess innehåll speglade byns storlek. Intill muren stod en av byns hundar som vi sett dagen innan och tuggade på något i gräset. Det tog en kort stund innan vi såg att det var ett kohuvud som stog på jyckens frukostmeny idag. Just nu smaskade hen på mulen och såg inte ut att vilja dela med sig så vi gick därifrån. Vi passerade ett gäng frigående höns och tog oss upp på samma fjällsida som vi sett tjejerna på tidigare. Det blåste rejält och man fick stundtals hålla i hatten. Väl ute på kanten mot havet fick man dock en belöning i form av lodräta klippor, ett skummande hav och mängder av stormfågel som seglandes på vindarna kämpade för att hitta landningsställen på de minimala avsatserna i  berget. Ett skådespel man kunde stå och se på länge. Solen gjorde tappra försök i fjärran och ute till havs låg Mykines och lockade, mer om det de kommande dagarna.

Vi fortsatte utmed klippkanten och ner mot vattenfallet igen men svängde tillbaka mot Gásadalgardur igen innan dess. Då såg vi våra huskamrater gåendes på vägen släpandes packning, uppenbart att de tänkte försöka lifta in till Sándavagúr, där de skulle tillbringa natten. Vi hade fortsatt gott om tid så vi packade våra grejer, dubbelkollade lite väder och sånt medan vi hade nät (inte fri roaming på Färöarna) och packade så småningom in oss i bilen. Vi såg tjejerna sittandes vid vägkanten i snålblåsten, ingen hade plockat upp dem och det hade nog gått närmare en timme nu sedan vi såg dem gå iväg så vi stannade givetvis och hjälpte dem. Sándavagúr låg ändå på vägen för oss och vi fick en trevlig pratstund med dem under tiden. De var från Zürich och hade egentligen velat åka till Island men det var lite meckigt så de valde det som låg närmast istället. De ångrade sig inte och det förstod vi. Vi berättade givetvis att vi varit i Schweiz och vandrat och påpekade att det var dyrt där och då fick vi veta att det även är dyrt för dom som bor där, på en nivå att de själva har svårt att ha råd att semestra i sitt eget land. Så märkligt.

Vi släppte av dem och styrde vår kosa mot Vestmanna där vi bokat en liten båttur ut i fjorden och utmed kustlinjen. Via en tunnel tog vi oss till den av öarna där detta låg och åter igen var vindrutan fylld av vykortsbilder. I väntan på båten åt vi en lunch bestånde av dagens fisk, toskur, och såg hur vind och regn avlöste varandra utanför. Vädret gjorde säkert sitt till att snabbt fylla sittplatserna inomhus på båten när vi väl gått ombord men man insåg snabbt att det var på däcket man skulle stå för att se och uppleva det hela ordentligt. Båtturen var marknadsförd lite som "bird watching" men vi är som sagt lite sent ute. Lunnefåglarna har lämnat ön så vi kunde bara se de små grottorna de brukar häcka i. Det fanns dock gott om trut och lira, inte minst nedanför laxfabriken där tillgången på mat skapar ett populärt ställe att samlas. Med cirka 1,5 miljoner laxar i odlingen i fjorden blir det givetvis lite slamsor över till fågellivet.

Färden tog oss utmed den klippiga kustlinjen, nedanför vattenfall, in i grottor och skrevor skapade av eoner av vågor som sakta men säkert ätit sig in i berget när de kastat sig mot stenväggarna som plötsligt står ivägen mitt ute i havet. Kaptenen manövrerade skutan med precision i de trånga utrymmena och man kände sig hyfsat liten där han körde genom naturens egen labyrint. Längst ut på turen reste sig en över 300 meter hög och spetsig klippformation upp ur havet. Den kallas Trollpackans Finger och är en mycket känd silhuett. För några år sedan tog sig tydligen ett par stollar dit med båt och spenderade två dagar på att ta sig upp till toppen. Väl där övernattade de en natt innan de klättrade ner igen. Man kan vara dum i huvudet på många olika sätt.

När vi kommit i land körde vi tillbaka till Vágar för att leta upp vårt boende för natten, Magenta Guesthouse. Vi hittade det lätt, det var ingen där men dörren stod öppen, en lapp till oss hälsade oss välkomna och hänvisade oss till vårt rum. I salongen stod en termos kaffe och hembakade småkakor och väntade på oss. Mycket charmigt och trevligt men lite störande mig, vän av ordning, inte minst då vi kände att vi ville prata med värdinnan om morgondagen eftersom hon är inblandad i huruvida vi kan komma ut till Mykines eller inte. Hon har en mañana-inställning som säkert är ok och befogad, den passar inte mig speciellt bra bara. Vi fick dock senare sms-kontakt under kvällen som lugnade mig. Något. Magenta är trivsamt inrett i gammal stil, ungefär som hemma hos min mormor vad gäller val av möbler och dekoration. Åter igen gemensamma badrum och toalett i hallen men vi har ett handfat på rummet i alla fall.

Lotti behövde fylla på sin stegräknare så vi gav oss ut och kryssade mellan regnskurarna i Midvagur. Åter igen fotbollsträning i busvädret, ännu en kyrkogård, denna gång med något som vi tolkade som en minneslund över söner från byn som drunkat till havs. "Tagen av Neptun" och liknande stod det på ett gäng stenar i en halvcirkel. Byn är liten så utbudet av mat var begränsat men vi fann vad vi behövde i en miljö där vi kunde reflektera över ännu en bra dag på semestern. När vi släntrade in på boendet satt en handfull danskar i salongen men vi drog oss tillbaka till vår Kong Christians Suite och förberedde oss för natten. Morgondagen är planerad men likväl ett oskrivet blad, det ska bli mycket spännande att se hur det utvecklar sig.