Färöarna 2018/3: Sulor och helpension

Så här var det: Vi ville ut till Mykines, den västligaste av öarna, känd framför allt för sina fågelkolonier och sitt utsatta läge. Det går bara att komma dit med båt eller helikopter och efter förste september går inte båtarna längre. Att finna boende därute är lurigt i vanliga fall, så här års än mer så. Lägg därtill att helikoptern går tre-fyra gånger i veckan och bara en tur per dag och det är inte tillåtet att boka tur och retur samma dag så du måste övernatta och ta nästa helikopter tillbaka. Man kan åka ut på söndag och tillbaka på måndag vilket ju passade bra då Lotti fyller år på måndagen men hur skulle vi lösa boende? Vandrarhemmet var nog öppet men omdömena på nätet gjorde inte att det lockade. Enter Magenta och Marita i Midvagur. Hon hade även ett hus på Mykines där man kunde bo och efter en del konversation trodde jag att vi var överens i alla fall. Om vädret tillät kunde vi bo andra natten på ön, annars fick vi bo kvar på Magenta.

Vi bokade detta tidigt så när det började närma sig hörde jag av mig för att stämma av läget men fick inget svar. Jag började tro att vi glömts bort eller i alla fall vårt speciella arrangemang så jag jagade ganska intensivt i någon vecka innan jag fick ett svar som inte egentligen lugnade mig men som sa att vi var välkomna och att resten var upp till universum. Så bra då. Dagen för vår ankomst fick vi ett livstecken i det att hon frågade när vi skulle komma men när vi väl dök upp var ingen som sagt där och vi trodde att vi skulle diskutera det hela men tji fick vi. Vi kände ju att vi behövde planera lite för packning och proviant och sånt men här stog vi handfallna. Halvt desperata chansade vi på att skicka ett sms och frågade om hon tänkte komma dit ikväll. Efter någon halvtimme fick vi svar att hon skulle på konsert med Uriah Heep i Torshavn men att det fanns gott om tid att prata vid frukost. Ok...

Nåväl, på morgonen kom alla våra farhågor på skam. Marita kom och hälsade på oss och berättade att inget sådant här gick att bestämma i förväg, det var så väderberoende. Det handlade inte så mycket om hur mycket det blåste som om från vilket håll. Vid fel riktning räckte det med kanske fem m/s för att helikoptern inte skulle lyfta. Helt hundra säkra på avgång kunde vi inte vara förrän på flygplatsen. Visst finns en risk att man inte kommer tillbaka av samma anledning men det löser man då. På vår fråga om vi får med oss nyckel eller så svarade hon med lätt förvåning att hon ju tänkte åka med. Hon skulle ta hand om oss och se till så vi fick mat. Vi hade tydligen bokat helpension med egen kock i det ögonblick vi bokade Mykineshuset. Allt detta var ju bra och verkade ju bli fint i sista änden, men det hade inte skadat att berätta upplägget och förutsättningarna tidigare.

Utanför Midvagur ligger Färöarnas största insjö och den liksom allt annat här är kantad av dramatisk natur, bland annat så störtar den i ett vattenfall ner i havet, den ligger nära klippkanten men på en mycket högre nivå. Vi hade ett par timmar innan vi behövde vara på flygplatsen så vi tog oss ut till sjön och började vandra längs med den. Till en början går leden över en torvmosse men det blir mer likt en gräshed längre fram. Vi kom fram till klippkanten men hann inte gå upp eller ut för att se fallet då vi var tvungna att vända för att inte missa helikoptern. Av den anledningen lägger jag in en turistbild nedan så ni får en bra bild av hur det ser ut.

Helikoptern skulle gå 12:25 och 30 minuter innan skulle man vara på plats och se en instruktionsfilm. Folk kom med matvaror, hundar och väskor och det såg ut att bli fullt. Vi såg inte till vår värdinna först men efter en stund kom hon körandes in på parkeringen och rusade till shuttlebussen med en dramaten och en påse och så kördes vi ut till plattan. Det visade sig senare att de hade ringt henne från flygplatsen och frågat om hon kunde komma lite tidigare, de ville gärna åka lite tidigare än tidtabell då en pilot som var ute på Mykines behövde in då han skulle flyga planet till Köpenhamn... Vilken härlig sammanhållning och samverkan då man kan se att just hon har bokat och så ringer man. En sorts granngemenskap som man inte ser så mycket av längre. Det var premiär för oss båda i helikopter och även om turen bara tog tio minuter var det väldigt speciellt att på så förhållandevis låg höjd se kustlinjen, klippor och djurliv. Riktigt häftigt. Vi landade på Mykines och när helikoptern åkte iväg igen for min hatt all världens väg av vinddraget. Lyckligtvis hamnade den inom räckhåll så vi kunde hämta den senare. Maritas hus på ön var inrett i samma stil som det i Midvagur och vi fick tilldelat ett litet rum på loftet samtidigt som hon ställde fram kaffe och smörgås till oss som lite lunch. Vi kom i samspråk om livet, barn, politik, världen av idag och hade det nästan lite för trevligt för vi ville ju ut och vandra på den yttre delen av ön, Mykinesholmúr, där fyren ligger och fågelkolonier fyller bergssidorna. 

Mykines, liksom många andra öar här, ger intrycket av att liksom ha vält över ända i havet. Gröna sluttningar ner åt ena sidan och löjligt höga klippor åt andra hållet. Det gör att när man går längs med ön går man som på skrå, och när man ska ta sig upp eller ner blir det riktigt brant. Vi började med en sådan brant uppför, ivrigt påhejade av fåren vi passerade. (Det finns 90 000 får på öarna, befolkningen är  50 000) När så vår vandring ut mot fyren började blev vi mållösa. Dels på grund av vädret. Det hade spruckit upp och än badade i sol. Marken gnistrande i grönt och vart man än vände sig var vyerna oändliga. I många fall är  det ju så att bilder på nätet och i turistbroschyrer är fixade med färger och dessutom tagna ur vinklar du som besökare aldrig kommer i närheten av men det vi såg framför oss här var banne mig precis som allt vi sett hemifrån. Helt otroligt. Vandringen var stundtals rejält brant och med bara ett tunt vajerräcke mellan oss och det skummande havet något hundratal meter nedanför. Vi passerade alla de hålor där Lunnefåglarna häckar under sommaren men nu var de inte kvar längre. En bro 30 meter över havet förbinder den yttre holmen med storön så det är mycket upp och ner, se höjdkuvan från min Suunto nedan. Längst ut vid fyren hade Havssulor ockuperat några stenpelare och tack vare öns topografi och vindriktningen kunde vi sitta i skjortärmarna och ta en liten paus med medhavda mackor och vatten. Vi upprepade gång på gång vilken tur vi haft och ville egentligen inte vända tillbaka igen. Allt har dock sitt slut så vi lämnade stormfåglarna och de treåriga måsarna där de seglade upp över klippkanten på uppåtvindarna och tog oss tillbaka till den lilla byn igen.

Byn består av kanske 25 hus, det bor mellan 8-10 bofasta året om här. Det finns en liten post, en kyrka, ett missionshus, mer behövs inte. Alla hjälper varandra, man håller ihop. Vi satte oss att njuta av solen så länge den var uppe på en liten sten intill ån som rinner genom byn. Folk gick förbi med sina hundar, på bergssidorna flyttade en fårfarmare en skock till ny betesmark och tiden föreföll stå still. Vi steg så småningom upp och ner gick till det lilla huset där vi bodde. Marita var inte där, vi tog en kopp kaffe och löste lite korsord. Man gick tydligt ner i  varv och jag påbörjade denna text. Efter en stund kom vår värdinna tillbaka och trollade fram lax, potatis och öl och där satt vi i en 150 år gammal stuga på Färöarna och försökte smälta ännu en fantastisk dag. Att påstår att vi kröp ner under bolstren med ett leende på läpparna är minst sagt en underdrift.