Färöarna 2018/7: Hakkebøf och Guds Lamm

När vi skulle sätta oss att äta frukost kom ett meddelande från Kirsten. Hundra grindvalar var på väg in i en bukt en kvart från Klaksvík, ville vi se dem fick vi åka nu! Vi resonerade kort och samtidigt som vi kom fram till att vi inte kan hinna med allt kom ett meddelande till, valfångsten var avblåst denna gång. Lika bra då, men synd ändå på något sätt. Vår resa idag skulle dock ta oss åt andra hållet i och med att vi skulle skippa Kalsoy. Vi började med att köra till Kunoy och dit kom man på en "bro" som bestod av stenar som blivit över vid tunnelbygget och som man slängt i vattnet och asfalterat ovanpå. Tunnlarna här är lite annorlunda de också. Många är enkelfiliga och när du kör in i dem blir du varse om du har eller ska lämna företräde vid möte inne i tunneln, att köra två bilar i bredd går inte. Cirka var hundrade meter är det uthugget en liten ficka som fungerar som mötesplats där den som kommer från det hållet vackert får svänga in i och vänta tills mötet är klart. Det blir lite trixigt vid möte av lastbil eller om man blir många bilar på rad, men det är ett system som alldeles tydligt fungerar och sånt fascinerar mig. Att sedan tunneln därmed blir smal och låg är en annan femma, det är bara en vanesak, även om det känns instängt till en början.

På Kunoy hittade vi märkligt nog en liten skogsdunge. Märkligt eftersom det egentligen inte finns någon skogsvegetation på öarna. Här hade dock samhället planterat en blandskog och anlagt en liten promenadstig i den. Mitt i låg ett gigantiskt klippblock man kunde repa sig upp på men vi nöjde oss med att sitta på bänken under det. Nere i byn med samma namn som ön ställde vi bilen och gick så långt ut vi kunde innan ett fårstängsel sa stopp. Vi hade Kalsoy på andra sidan så jag gjorde vad jag kunde för att fotografera och kanske lyckas fånga sälkvinnan som står staty där på bild med mitt teleobjektiv. Morgonkaffet gjorde sig påmint så vi gick på den offentliga toaletten inhyst i ett öppet men tomt kommunhus innan vi for iväg genom den smala tunneln igen.

Nästa stopp var Vidoy och samhället Vidareidi. Efter ytterligare en utslängd stenbro kom vi in i en betydligt modernare tunnel, dubbelfiligt och halogenljus minsann! Det bleknade dock av vad som slog emot oss när vi kom ut på andra sidan. Den yttersta udden på Fugloy med sin sexhundra meter lodräta klippa rakt ner i havet på ena sidan, Svinoy flankerande den, och på andra sidan tornade sig Villingadalsfjall upp som en vägg bakom byn, en mjuk, följsam 841 meter hög vägg, åter igen sådär som om det hela höll på att välta. Vi hade hört om en liten matstuga här som serverade svårt färöiska rätter men den var som väntat stängd för säsongen. Vi åkte ner till kyrkan och stod och såg på havets frustande en stund innan vi åkte så långt norrut i byn vi kunde komma och ställde bilen. Två vallhundar höll koll på oss när vi gav oss ut på sagda fjäll men istället för att gå upp för det följde vi det på skrå. Vi hade nämligen fått syn på toppen av Kalsoy, bortanför Kunoy, och med kikare och teleobjektiv skulle vi kunna fånga det mytomspunna fyrtornet på bild. Det blev en fin tur, solen sken och fåren bräkte och sceneriet runt omkring oss, inte bara ut mot Kalsoy, slog oss åter igen med häpnad. Att titta ner på byn i dalgången mellan Villingadalsfjall och Malinsfjall, ja jösses. Att det bara kan vara så här? Vid bilen var det lite mindre blåsigt så vi drog igång stormköket än en gång och tillagade denna gång hakkebøf med løg og saus. En kopp kaffe på det och man undrar lite i vilken miljö du åt din torsdagslunch?

På andra sidan sundet, på Bordoy, kunde man se en liten by, Múli, och vägen dit var markerad på kartan som"scenic". För all del, utsikten var fin där man körde utmed kanten, men vägen i sig var i miserabelt skick, full av hål, lösa kanter och trasig beläggning. Oklart om det var grus eller asfalt stundtals. När vi kom fram till byn stod det klart varför vägen inte underhålls längre, byn är övergiven sedan 1992. Här bodde mellan 15 och 25 personer när det begav sig, 1970 var det den sista byn på Färöarna som fick elektricitet och gjordes tillgänglig via vägnätet först 1988. Fyra år senare var den alltså tom och öde. Fullt förståeligt men samtidigt tragiskt för ett samhälle som finns omnämnt i skrifter från mitten av 1300-talet. Så länge det moderna samhället höll sig på avstånd levde byn kvar, nu är den en kuriositet för turister och raststugor för fårfarmare.

Det började bli dags att dra sig mot Tórshavn för våra sista två nätter före hemfärd men innan dess ville jag hinna med ett besök på Föroya Björg, ölbryggeriet i Klaksvík. De har en butik där de säljer öl, men jag var ute efter glas. De har sin första whiskybatch ute nästa år och de hade mycket riktigt glas till det. Inte Glencairne, men ändå. Det fanns också en liten vit fläck på kartan kvar att besöka, den sydligaste halvön på Eysteroy. Vi körde igenom Runavik och ner förbi Toftir innan vi tog ett motsols varv tillbaka över Nes. Intressant att notera var att landskapet här var lika vackert men inte alls så dramatiskt. På den sceniska rutten på väg tillbaka påminde det om svenskt kalfjäll, överlag var det ett mycket mer böljande, kullrigt landskap. 

Så fort vi svängt söderut mot Tórshavn blev det mer trafik på vägarna. Innan vi visste ordet av var det filbyten och trafikljus, trottoarer och stadsbussar. Vi hittade vårt hotell och slog oss ner i någon timma innan det var dags för middag på Áarstova, en restaurang flera rekommenderat oss att pröva. Menyn var fast, man valde bara om den skulle vara tre- eller femrätters och med eller utan vinpaket. Tre utan blev vårt val och efter en rökt hälleflundra med galet gräddig hollandaise fick vi in en lammskank som legat och kokat 10-12 timmar i ljust och mörkt färsköl. Benen ramlade loss från köttet och skanken var så stor att den räckte till tre portioner. Var. Det sägs att här serveras den bästa lammsteken i världen. Jag betvivlar inte det men får nog åka tillbaka med min dotter, lammexpert, för att säkerställa det. Vi rumlade hem i mörkret med känslan av att det stora äventyret var slut nu. Vi hade dock ett ess kvar i rockärmen för morgondagen.

PS. Kameran kom igång igen efter en natt i ett badrum med golvvärme.