[Oscoe I]

Oscoe lekte med tanken. Möjligheten hade öppnat sig som ett resultat av yttre omständigheter. Varför skulle han inte ta chansen? De senaste dryga 20 åren hade han gjort mer eller mindre samma sak, dag ut och dag in och han hade blivit bra på det. Kunder och kollegor förlitade sig på honom och var nöjda med hans insatser. Självklart hade världen förändrats runt omkring honom och hans insatser hade anpassats därefter, fattas bara annat, men i grund och botten var det samma sak. Han gav också intrycket av att trivas med det, eller gick han och knöt näven i fickan? För en utomstående var det omöjligt att vare sig se eller gissa sig till något sådant, så det ska vi låta bli att resonera kring i denna berättelse. Med lite tur kanske vi kommer tillbaka till det. Poängen var att Oscoe nu hade givits chansen att göra annat, agera annorlunda, kanske till och med bli annorlunda. Bättre? Sämre? Egalt. Annorlunda var ledordet. Drivkraften. Moroten. Allt kunde bli annorlunda.

Han steg in i salen på morgonen, smaken av kaffe blandat med tandkräm dröjde sig kvar i dolda fickor i munhålan. Att han aldrig lärde sig. Inte nog med att det var bortkastat kaffe, det kändes inte som om tänderna blev riktigt borstade heller. Det löddrade liksom inte på samma sätt. Idag ursäktade han sig dock med att han faktiskt hade haft bråttom. Som om han inte hade det jämt. I alla fall mer eller mindre. Gott om tid var inte direkt hans adelsmärke. Han kallade sig inte tidsoptimist (enligt 
Oscoe är det bara ett annat ord för slöa individer som vare sig lär sig av sina misstag eller som är intresserade av att faktiskt planera sina aktiviteter) men på något märkligt sätt hade det blivit mer och mer vanligt att han försjönk i något som fick tiden att gå lite, lite snabbare än vanligt. Det kunde vara en tidningsartikel, en tanke om hur långt våren kommit eller en spekulering kring vad som skulle utspela sig i livet samma eftermiddag. Tiden blev aldrig så knapp att han rakade sig i bilen eller sprang utför trappan samtidigt som han gav sig på en Double Windsor med ena armen halvvägs in i kavajärmen, men tillräckligt för att känslan av att inte riktigt ha hunnit med allt han skulle dröjde sig kvar en bit in på dagen. Det var inte så farligt idag som det hade varit till exempel i onsdags, men när han nu stod mellan de båda groteska dörrarna var det tillräckligt för att störa honom, på samma sätt som en liten irriterande kvarvarande bit av tvättrådet du försökte klippa bort nu sticker och river i nacken, speciellt om du vrider huvudet lite åt höger och bakåt samtidigt, nej inte så långt bak och inte så medvetet, du ska liksom låtsas att det inte finns... Fokus.



Han tvekade mitt i steget. Hur många gånger hade han klivit in här? Det gick inte att räkna längre. Det hade för länge sedan blivit en del av vardagen, av livet, av allt. Det hade gått så långt så att när han nu stod och verkligen betraktade omgivningen stämde den inte riktigt överens med hur han hade beskrivit den om han hade blivit ombedd. Hans minnesbild av något han upplevde var och vareviga dag korrelerade inte med den faktiska verkligheten. Hur hade det blivit så? När? Kakelplattorna i golvet var inte gröna egentligen, de var mera åt det blålila hållet. Stuckaturen i taket som han hade kunnat svära på var blankpolerade träsniderier föreföll i det nya ljuset för dagen mer som fuskmålad gips. Mest oroande var nog dock att ytan framför honom var större än han hade räknat med. Möbleringen i rummet var på ett ungefär rätt enligt hans inre ritning (ärligt talat, kan du redogöra för varenda pinal i ditt vardagsrum hemma, nu direkt, ur minnet?) men det föreföll utsträckt, i alla tre dimensioner. Hade inte bokhyllan en extra hylla? Var det inte ett fönster mer på söderväggen än vanligt, eller i alla fall ett extra spröjs? Dumheter, sånt händer ju inte. Alltså måste det vara hans intryck som förändrats, hans sätt att se på saker, eller snarare hans sätt att se på sig själv i förhållande till saker runt omkring som på något märkligt sätt skruvats till. Eller så var det bara den där förbannade tvättlappen i nacken.


---

"Att beställa vanligt svart kaffe, hederligt jävla svenskt bryggkaffe, inget skum, inget chai, choko eller machiavelli, har blivit exotiskt", tänkte Oscoe när han artigt tackade nej till mjölk och tog sin på tok för stora kopp (mugg/hink) gjord i överdrivet tjockt lergods och gick ut och satte sig på de snirkliga utemöblerna utanför konditoriet. Kyrktornet på tomten bredvid reste sig som en olycksbådande fallos framför och över honom, men det var tillräckligt tidigt på förmiddagen för att guds pekfinger inte skulle kunna kasta någon form av skugga där han slog sig ner. Humöret var stabilt, vädret likaså och det såg ut att bli en helt ok dag. Inget för kommande generationer att minnas men väl en sån där skön dag som passerar utan malörer. "Man ska vara glad för det lilla." Inte så att vår hjälte hade överdrivet stora bekymmer och måste söka glädjeämnen oavsett hur små, men det fanns ju ingen anledning heller att bortse från de små godbitar som livet kastade till en då och då. Man är aldrig mer än ett telefonsamtal från katastrofen och då kan en tidigare positiv injektion vara livsavgörande.

Det samtal han fått i torsdags var dock långt ifrån katastrofen. Som vanligt de senaste två åren hade han såväl hållit ögonen öppna efter intressanta jobbannonser som prenumererat på diverse nyhetsbrev i samma genre. Han hade utvecklat en märklig förmåga att skumma över båda medier med blicken utan att egentligen läsa något men ändå lyckas hitta det som möjligen kunde passa hans egenskaper och ambitioner. Om man ska vara ärlig var det mer och mer sällan hans scanning faktiskt resulterade i någon träff och mer än en gång hade han övervägt att sluta leta, men det hade blivit en rutin/drog som han helt enkelt hade svårt att sluta med. För att rättfärdiga det fortsatta beteendet slängde han iväg en ansökan då och då, inte sällan utan att egentligen vare sig hoppas eller tro att han skulle vara intressant för mottagaren. Men Galleri Megasen hade blivit nyfikna tydligen. När de ringde fick han för sitt inre tänka efter vad det var för jobb han sökt. Vaktmästare? Inspicient? Receptionist? Det kom till honom samtidigt som personen som ringt honom sa det. (vad hade hon sagt att hon hette?) Assistent. Utställningsassistent. Lagom luddigt för att kunna passa in med vilken bakgrund som helst bara man beskrev sig själv på rätt sätt. Det hade han tydligen gjort för nu satt han här i solen och väntade på tjejen från den presumtiva arbetsgivaren (vad fan var det hon hette?) som skulle komma när som helst. Han föreställde sig att han lätt skulle kunna känna igen henne på håll. Färgglatt randiga kalasbyxor, kängor, en lite för gammal klänning till det och halsduk. Alltid halsduk. Stor (för stor) halsduk. Möjligen hatt. Väldigt lite smink. Så han spanade efter detta, och väntade.


---

De tänkte lämna honom. Oklart för hur länge, och han skulle inte bli helt isolerad, men de skulle lämna honom. Han förstod varför och han accepterade att de ville ta chansen, men de skulle, som sagt, lämna honom. Oscoe funderade en lång/kort stund. Han kände att det nog var meningen att han skulle säga ifrån, uttrycka sin oro, sin förväntade saknad, sin förståelse och i viss mån även sitt martyrskap. Och visst fanns allt det där, men bubblande, diskret som de första eruptionerna i hans julknäck, fanns något annat som ville fram men som han inte var säker på om det var socialt accepterat att han gav uttryck för. Vad skönt det skulle kunna bli! Nedbantat ansvar, större möjligheter till egenval, en helt ny del av vuxenvärlden låg framför honom att utforska och smaka på. Han kom på sig själv med att konstatera att han tidigare knappt tillåtit sig tro att den fanns. Jobbet på galleriet och dess uppgifter hade blivit hans liv, hans värld, hans identitet. Han gillade det och det uppfyllde honom, så det fanns ingen anledning till undersökande journalistik in på andra områden. Tills nu. Hans huvudsakliga arbetskamrat och kollega, Nora, skulle ta galleriet till en ny nivå sa hon. Hon skulle ta minst ett år på sig och åka runt i (huvudsakligen) Europa och skaffa inspiration och idéer till något nytt. Ett galleri kan vara så mycket mer än bara en utställningshall verkade vara hennes generella inställning. Det skulle locka mer, både vad gällde publik men också konstnärer, media, samhälle, politik. Oscoe var inte helt säker på att han förstod fullt ut vad Nora menade och vissa stunder fanns anledning att tro att hon inte visste själv heller, men nu hade hon bestämt sig.

Förra våren hade hon varit i England någonstans (Birmingham kanske? Nej, men nästan...) på en branschträff några dagar. Hon hade givetvis kollat med alla på Megasen om det var ok att hon åkte, hon levde i någon sorts villfarelse att galleriet var en oas av medbestämmande och demokrati, även om alla andra inte tvekade ett ögonblick över att det var hon som bestämde när det väl kom till kritan. Självklart ska du åka, samla ihop intryck och berätta för oss när du kommer hem, så spännande! Till Oscoe hade hon i förtroende (han var övertygad om att alla andra fått samma förtroende) berättat att hon i ett av samlingsrummen träffat på en branschkollega som påstod sig ha träffat henne förut. Hon kunde inte minnas detta men spelade med, vem vill få känslan av att inte ha gjort något intryck? Kollegan var full av idéer och sprudlade av kreativitet hänvisandes till deras förra möte och sakta men säkert sögs Nora in i landskapet som följde med detta. Något hade planterats, men i vardagens brist på möjlighet till näring och underhåll grodde det aldrig, i alla fall inte vad 
Oscoe kunde se. En bit in på hösten hände det dock något. Nora kom med lätta steg till jobbet och var tydligen uppspelt över något. Kollegan från England (Brixton?) hade hört av sig och en ny dialog hade satt igång. Nu fanns konkreta idéer, uppslag och tokiga infall. Man måste vara lite crazy för att vara först med något, eller hur? Jo för all del, men när idéerna var så abstrakta att de inte gick att ens vagt beskriva vad de skulle leda fram till, då började Oscoe, likt Nora hade gjort i den brittiska övärlden, att nicka och hålla med. Han trodde nog egentligen aldrig att det skulle bli något. Nu stod hon dock här, knappt två månader senare och klargjorde att det skulle bli av. Han föreställde sig att hennes väskor redan var packade (fan, de hade nog aldrig packats upp från [Belfast?] ens) och såg framför sig sin kollega som en ivrig liten byracka som inte ville något hellre än att gå ut och promenera i ösregnet. Nu skulle hon iväg och hon ville ha hans stöd i beslutet såväl som hans acceptans att ta hand om grejerna när hon var borta. Oscoe brottades en stund med sina kluvna tankar och beslöt till slut att vara sig själv närmast och säga ja. Det här kunde bli bra.

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Kungsleden dag för dag: 2 september - Jäkkvik till Luvtavrre

Kungsleden 2016: Att få ligga bra

Huvudstad 2014, Balkan, 29/4: Kvardröjande öststat