Jag vet..

Det är dumt att väga sig varje vecka. Varannan är maxintervall. Skillnaden från en dag till en annan kan bero på så mycket och ett plus på vågen (som för mig idag) kan ju faktiskt sänka motivationen rejält. Jag vet också att styrketräning inte hjälper att få siffrorna på vågen att sjunka och ska vi vara ärliga är ju det den enda träning jag gjort de senaste två veckorna. Jag vet också att helgen i Köpenhamn var, låt oss säga, inte på den kalorisnåla sidan av livet och att stukningen av foten för snart två veckor sedan inte direkt gjort mig mer mobil. Jag vet också att saker som midjemått är ett bättre sätt att se om saker går åt rätt håll, men likväl, att det går åt "fel" håll på vågen är trist, det medges. Jag har insett att 5:2-metoden inte gör att jag "rasar" i vikt som många rubriker i kvälls- och veckopress basunerar ut. Som jag sagt förut, det här är ett långsiktigt projekt och det går åt rätt håll. Jag har hållit på i snart sex veckor och håller definitivt det tempo jag satt upp. Det finns en risk i att ha för bråttom, besvikelsen över när det inte fungerar, när man inte som "alla andra" blir klar på nolltid. Jag har varit med för länge för att bry mig om det, men som sagt, man är ju inte mer än människa.


I helgen bär det av till Italien. för första gången på fler år tar vi bilen ner. Tanken var först att flyga, att boka biljetter tidigt, men så blev jag ju uppsagd, det kom saker emellan och plötsligt var priserna helt annorlunda och inkomsten en annan. Tjänstebil ger dock möjligheten att för fyra personer göra resan hyfsat rimligt och även om jag inte har något emot att köra bil så finns det andra delar av familjen som inte uppskattar så många timmar i bil som det ju ändå blir. Avvägningen är svår, ska man käka mil så mycket som möjligt för att minimera tiden på vägen eller ska man ta raster ofta för att hålla sig fräsch och komma ur bilen? Vi gör någon sorts medelväg. Först åker vi till Torekov för att kunna utgå därifrån i svinottan första egentliga resedagen. Färja Rödby/Puttgarden är bokad för ankomst Tyskland 08:30 och sedan är tanken att vi ska ta oss till Milano. Cirka 125 mil. En lång dag, men inte omöjligt. Frukost på färjan, lunch i Fulda, fika i Schweiz, Milano vid 21:00. Typ. Fördelen med det är att vi har "bara" 70 mil kvar sedan och med en tidig start kan vi ligga i Medelhavet och guppa på eftermiddagen...


Jag har gjort misstaget att skryta om hur smart jag var som beställde alla motorvägsbiljetter för Österrike, Schweiz och Italien på nätet i förväg. Tji fick jag. De skulle anlänt förra veckan med marginal, men har inte kommit ännu. Ligger de inte i posten idag blir det till att köpa på plats. Det är naturligtvis inga problem, men jag hade sett fram emot att slippa det, samt att kunna köra i gräddfil i de italienska tullarna. Jag ser inte fram emot att behöva bråka med Tolltickets i efterhand för att få pengarna tillbaka vilket de har sagt att de kommer ge mig, så fort jag bara skickar tillbaka de oanvända biljetterna och dosan till dem. Men om det försvunnit med Deutsche Post, vad gör jag då? Ja fy fan.


Resan ska bli skön och är efterlängtad av många orsaker. Ni minns kanske hur jag hittade rätt med min terapi för ett tag sedan och mådde bra i det? Nu är det ju som så att livet och världen inte står still bara för att unge gunstig junker Klug kommit på något. Nej, den har mage att gå vidare och när den inte säger till i förväg blir jovialiske Jochen kvar i den bekväma hängmattan och vaknar för sent. Hemkomsten från Polen har varit en omställning och en prövning och min vana trogen har jag hanterat det uselt. Till slut tog jag tag i mig själv och travade iväg till min terapeut igen för en genomgång. Så stark var jag. På sedvanligt sätt skalade hon av det jag tog för sanning, öppnade den där lilla dörren i bakre delen av rummet och tände lampan. Återstår om fler ljuskällor behövs innan jag hittat rätt, men det känns som om jag har fått ledljus i alla fall. Avkoppling, böcker, promenader och samtal i pinjeskogen på Italiens västkust ser ut att bli nästa steg och jag ser fram emot det, inte fan kan jag fastna i en då[r]tid? Den må vara kortsiktigt bekväm, men den den är långsiktigt destruktiv.

Det ska finnas WiFi där vi bor, om så är fallet kommer jag kanske plåga er med uppdateringar om vad som händer. Om inte kommer det som en enda härlig klump när jag kommit hem. Ciao!

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Kungsleden dag för dag: 2 september - Jäkkvik till Luvtavrre

Kungsleden 2016: Att få ligga bra

Huvudstad 2014, Balkan, 29/4: Kvardröjande öststat