Ordblind [1]
Känslan av att liksom vara inställd på fel frekvens hade blivit mer och mer tydligt. Det stämde inte lika bra i livet längre, det som varit självklarheter tidigare kändes nu som vaga drömbilder ur någon annans liv. Skilsmässan var givetvis den grundläggande boven i dramat, men han hade ju hoppats på att kunna gå vidare tämligen enkelt, han hade till och med räknat med det. När allt kom omkring var det ju han som initierat den. Det var han som tagit upp ämnet och föreslagit det onämnbara, det som de båda ändå var ganska överens om var oundvikligt. Det var omöjligt att säga vad som var fel, men det var inte rätt, så mycket var säkert. Skit samma, vatten under broarna, det där hade han lämnat bakom sig.
Nu stod han här, med tom blick och stirrade ut i ingenting. Han hade glömt varför han stannat upp och vänt lika snabbt som impulsen kom över honom. Han drog en djup suck och vred verkligheten på rätt köl igen och gick vidare. Asfalten under sulorna kändes ojämn, som om år av rotsystem bestämt sig för att till slut bryta igenom beläggningen av tjära och grus. Som om det någonsin skulle stoppa dem. Det kan ta tid och det kan ske smygande, men det händer alltid förr eller senare, det kan du vara lugn för. Han mindes en park i sin barndoms stad som han korsade på väg till skolan. Den asfalterade gångstigen gick mellan rhododendronbuskar som år efter år reste sig allt högre över honom där han febrilt kämpade för att kliva uppåt i såväl de lärande som de sociala klasserna på skolan. En dag angreps han inte bara ovanifrån. Rötterna under honom hade beslutat sig för att han var lovligt villebråd och nu skulle han fällas, till varje pris. Han kämpade och de lyckades väl aldrig riktigt, men dagen då han gick sitt sista botaniska gatlopp var likväl en befrielsens dag. Aldrig mer.
Han lämnade hemorten så fort han kunde. Han hade inget där som höll honom kvar, inget som hindrade honom från att starta om på nytt någon annan stans. Ingen som höll honom tillbaka. Det var bara han och det passade honom väldigt bra. Han visste vad han ville och han tänkte se till att det blev så. Och nu var han här, vilsen i pannkakan. Eller tja, vilsen var inte rätt. Han hade full koll på var han var, vad han gjorde, vart han ville och vad som krävdes för att komma dit. Det var bara det där som var lite off. Vad det nu var. Fast det visste han ju egentligen det också. Hans rationella hjärna ville bara inte acceptera det. Under småtimmarna när han sin vana trogen gick igenom strukturerade tankar för att falla i sömn, och i de arla morgonstunderna när ljuset började leta sig in mellan gardinerna i den där glipan som var lika svår att stänga som asfalten stoppade ogräs var det inte omöjligt att finna plausibla förklaringar, det mesta var enkelt att förstå när hjärnan gick på låga varv. Men lika idiotisk som en fullständigt logisk dröm är när du berättar den vid morgonfikat på jobbet, lika märkligt var det att förstå händelseförloppet med den där boken redan efter morgontoaletten och dess rutiner. Som om det var ansiktstvålen, rakhyveln och grävlingshåren som på något sätt var strömbrytaren till verkligheten. "Badrumsljus, lödder, varsågod, börja!" Han suckade för sig själv igen. Lite för högt att döma av hans medmänniskor i mänskligheten som stod och väntade på grönt ljus. Han bytte sucken mot ett inre leende och kände sig nöjd igen. Han var trots allt på rätt spår, han hade varit det hela tiden, men ingen - inte någon - gick igenom livet utan svackor, tvivel och sidospår. Han tröstade sig med vetskapen att en person som känner till begreppet schizofren inte drabbas av tillståndet ifråga, såg upp mot den ilsket röda gubben på andra sidan och tog ett resolut steg ut i gatan.
Kommentarer
Skicka en kommentar