På lägenhetsfronten inget nytt

Fast det är inte riktigt sant. Det är nu bokat en visning på tisdag nästa vecka. Men vi skulle gått denna veckan. Och veckan innan. Och veckan innan... Så man vet aldrig, men det borde fungera denna gång. Har fått beskrivet för mig att det är en tvåa, men inte med separat kök utan att köket och vardagsrummet liksom går ihop. Öppen planlösning, typ. Inredd och klar, får väl kompletteras med tv, internet och lite pyssel, men det är ju mindre problem. Börjar ledsna lite på att bo på hotell nu. Visst, det är praktiskt och bekvämt, men det är ju aldrig hemma. Allt ska med fram och tillbaka, man ser sig själv i speglar överallt och man bor liksom inte in sig. Ikväll orkade jag inte gå till restaurangen i hotellet en gång till. Man är nästan alltid ensam där, servitören vet vad man vill ha och menyn börjar kännas igen... Det är god och bra mat, men jag kan den nu, liksom. Visst, jag skulle kunna ge mig ut på byn och äta, men jag kommer inte för mig. När man kommit hem från jobbet har man liksom, eller hur?


Var ute en liten runda och sprang igår igen. Kortare denna gång, allt enligt programmet. Känns lite märkligt, man vill ju öka, men jag skyndar långsamt. Det kändes riktigt skönt, sista biten hade jag det där lätta sköna flytet då man känner att man skulle kunna springa riktigt långt. Sen var där folk i vägen igen och jag kom ur rytmen... Man är lite udda om man springer, det är uppenbart. Tror jag har sett Max två andra ute i löpardojor. Det är helt enkelt inte en motionsform som är vanlig här. Kanske är den mer utbredd i större städer. Vid ett tillfälle igår hörde jag några grabbar på andra sidan gatan ropa "Go Go Go!!!" åt mig, och inte på ett uppmuntrande sätt direkt. Jag skiter i det, men lite fånig känner man ju sig. Ungefär som det här med reflexvästen. Jag är inte ensam om att använda väst, å nej. Mest vägarbetare har jag sett, men även en kille i rullstol...


Denna uppdatering skrivs på iPad (därav inga bilder). Min dator gick nämligen sönder idag. Den är fem veckor gammal. Den vägrade helt enkelt starta. Efter några turer med supporten hemma i Sverige fick jag skicka hem den och hoppas den är klar att hämta på måndag när jag ska ner igen. Jag har ju inte fulls schema ännu, men dagen blev ju inte kortare utan dator direkt. Det finns ett wifi, men räckvidden där jag sitter är begränsad, så det var en hel del kontaktsvårigheter idag. Börjar dock få mer och mer kontakt med folk runt omkring mig. Förde samtal med W idag vilket var intressant eftersom hån inte talar engelska och jag inte polska, men det funkade. Även J har jag börjat föra dialog med, liksom AT och receptionisten. Vi börjar helt enkelt bli bekväma med varandra. Även MTS och jag förde en diskussion om min kommande polska mobiltelefon som är på gång nu äntligen. Mina kollegors engelska är knackig, men så länge det inte är viktigt med fina detaljer så tror jag på att kommunicera utan tolk. Tror helt enkelt vi lär känna varandra bättre då också. VD är här denna vecka, men man ser inte mycket av honom. Synd, jag hade velat sitta ner med honom lite grand, men han är svår att fånga.


En tvåveckorsperiod börjar närma sig slutet nu. Det känns att jag inte varit hemma, längtar efter dem nu. Kanske beror det också en del på att jag nu börjar känna på jobbet ordentligt. Sakta men säkert börjar fler, på alla nivåer i organisationen att bete sig som att smekmånaden är över för Jochen nu. Dags att sätta honom i arbete, att få honom att visa resultat. En månad har gått, vad har han för idéer om hur saker kan göras annorlunda? I och med det har den där atom Hanks-känslan krupit sig på denna veckan. "Tänk om de snart upptäcker att jag bara är en bluff? Att jag egentligen inte kan det här? Har jag lovat för mycket eller har de haft för höga förväntningar?" Det är löjligt lätt att fastna i negativa tankespiraler kring detta, så enklast är väl helt enkelt att kavla upp ärmarna och börja leverera.