Bruce Springsteen på Ullevi - ett måste eller hellre Håkan Hellström?

Så var det dags då. Vi hade talat om det länge (eller om vi ska vara ärliga, det var mest Lotti), att man nog ska ha bockat av att ha sett Springsteen på Ullevi, även om det aldrig givetvis skulle kunna mäta sig med de legendariska spelningarna 1985. Det har ju pratats och tjatats om detta Ullevi... Nu skulle han komma dit igen på sin nuvarande turné och det var minst sagt stort tryck. För egen del var det inte jätteviktigt, vi hade redan sett honom 2005 på Scandinavium och den spelningen var allt annat än Ullevi. Det var bara Börje och hans gitarr som var ute och spelade efter "Devils & Dust", en skiva jag uppskattade mycket eftersom Nebraska är min absoluta favoritskiva med mannen i fråga. Det råa, avskalade och smärtfulla talar mycket mer till mig än storskrålande Sherry Darling, även om jag visst det kan uppskatta det också. Vi bestämde oss för att försöka, fick vi biljetter var det kul, om inte så hade vi ju ändå kryssat honom redan, eller hur? Ett par dagar före släppet var mina föräldrar och hälsade på och det visade sig att de också var intresserade så jag lovade att försöka få tag på fyra platser.

Att köpa biljetter på nätet i Ticketmasters kösystem är värt ett eget blogginlägg då det är helt värdelöst på många plan men efter lång tid vid datorn hade jag plåtar till både oss och mina föräldrar på den andra av vad som visade sig skulle bli tre konserter. Jag bokade bord på Kometen direkt och såg fram emot något som, om man skulle tro såväl förhandssnacket som alla rapporter om tidigare spelningar, skulle bli helt fantastiskt och olikt allt annat man någonsin hade sett. Och här vill jag ovanstående mening till trots kommentera lite kring biljetter och fans. Det fanns gott om rapporter om hardcore fans som när de efter långt köande och säkrade platser på den första konserten gick och ställde sig i kön igen för att köpa till nästa när det blev officiellt. Det fanns ett tak på max åtta biljetter per person har jag för mig men inget som knöt dessa biljetter till dig som person och inte heller något som begränsade att köpa till mer än en spelning. Med tanke på att det sålde slut så fort som det gjorde och rapporterna dels om alla som skulle gå samtliga tre gånger, dels om alla som inte fick biljetter alls känns det som att det inte hade varit några problem att få sålt dem ändå. Det är tydligt att Bruce har en lite speciell och väldigt hängiven kärna av fans och jag missunnar de inte en enda spelning men jag kommer lite senare till vad jag menar med detta.

Jag är också väl medveten om att jag kan ses som ett motsvarande fan när det gäller Pink Floyd. De resor jag gjort, fem The Wall-konserter med Roger Waters, två med David Gilmour i London förra året och ytterligare en senare i år. För att inte tala om den nästa vecka i Pompeji som är speciell på så många sätt. Alla dessa har också sålt slut snabbt som attan och jag har haft biljetter till flera av dem men begränsningarna har varit tuffare. ID-kontroller, lägre maxantal på biljetter och i Pompejis fall dessutom bara möjlighet att köpa till en av de båda konserterna som uppförs. Mycket av detta är givetvis för att stävja svartabörshandeln, men det ger samtidigt fler fans chansen att se sina idoler. Så, med risk för att kacka i eget glashus fortsätter jag...


Ni har säkert läst allt om hur det var så det här blir inte en recension av konserten som sådan, lista över vilka låtar som spelades och hur många ryggsäckar varje låt får i betyg. Det var en kanonkväll, regnet höll sig i stort sett borta, Springsteen spelade i tre och en halv timma och det var blandat hits med lite udda val och såväl föräldrar som hustru var nöjda, klappade takten och tjoade under hela kvällen. Vi hade sittplats även om inte alla på läktaren verkade ha begripit det. Nå, jag ska inte säga något, jag vet hur det är när "rätt" låt kommer, då måste man bara ställa sig upp. Det kan ju också vara som så att man velat ha plats på innerplan men inte lyckats, så vad gör man? Det är väl när man ALDRIG sätter sig ner, ens på de lugna balladerna som man får räkna med att folk runt omkring börjar rycka en i lärften för att man ska sätta sig ner. (speciellt om man mest verkar stå och facebooka...)

Så vad handlar då detta inlägg om? Jo, två saker egentligen. Det ena är att jag undrar om inte Bruce S hamnat i ett läge där han är ett offer för myten om sig själv. Som sagt, tre och en halv timme konsert. Två dagar tidigare drygt fyra. Det här är ju något man hört, något som är likställt med Springsteen, han spelar lääänge, man får valuta för pengarna, han vet inte hur man slutar, det är party på scenen och så vidare, och så vidare. Men ni får ursäkta mig, det går inte att hålla jämn och hög nivå så länge. Rapporterna från spelningen innan var om en spretig låtlista och ojämnt tempo och det verkade till en början som att det kommit Springsteen till dels då han började annorlunda denna kväll och röjde ordentligt från start. Men. Jag hävdar att det är ofrånkomligt att hamna i svackor om du ska hålla på så länge. Dels av ren skär ork, dels för att du nog fastnar i någon sorts vinkelvolt efter ett tag när du ska välja vad du ska spela och därmed tappar formatet, likt en bångstyrig lerklump på en drejskiva som bara snurrar fortare och fortare... Bruce är långt ifrån den ende som byter spellista från kväll till annan, min favorit Tori Amos är en annan, Primus en tredje, bara för att nämna några jag känner till på rak arm, men jag undrar om han inte är den ende som kombinerar det med maratonlånga spelningar. Frågan är alltså om han inte "vågar" köra en normal konsert på kanske två timmar, att besvikelsen från fans skulle bli för stor? För egen del hade han lätt kunnat kapa denna kväll med en timma och därmed hållit en jämnare nivå hela konserten igenom. Från två timmar och framåt är det kanon, efter Because The Night stod alla upp för resten av kvällen men resan dit hade ett par onödiga farthinder. Nu är avslutningen sådan att man lätt glömmer de där perioderna när fler personer runt om på läktaren ägnade sig åt sina telefoner, men ändå; är en lång konsert ett självändamål? Är det värt riskerna?


Och då kommer vi in på den andra grejen det här handlar om. Jag är övertygad om att de riktiga fansen inte håller med om ovan, jag är beredd på en del mothugg i kommentarerna till detta inlägg. För jag är inte ett sådant fan. Jag känner till Bruce Springsteen, jag har lyssnat på det mesta av honom, villigt erkännande att fokus på det legat tidigare i katalogen än senare. Jag är väl medveten om hans storhet och fascinerad över hans förmåga, hans ork och hans ständiga slutsålda konserter här i Göteborg. Men jag kan inte allt utantill, jag vet inte hur han beter sig på scenen, känner inte till alla bakgrundshistorier till alla låtar, hans uppväxt, E Street Bands historia... Helt enkelt allt det där som jag kan bra mycket bättre när det handlar om Pink Floyd... Detta är inte den första konsert jag varit på där jag inte varit en av de mest kunniga, långt ifrån, men definitivt den där jag av denna anledning känn mig mest "utanför" i brist på ett bättre ord. Det är tydligt vilka runt omkring som varit här förr, man hör kommentarer om vilka konserter man varit på, jämförelser, vad man hoppas ska spelas, hur häftigt det var när han gjorde "det där". Alla vet liksom vad de har att vänta sig och är egentligen bara nyfikna på vilka variationer av det som kommer dyka upp ikväll.

Det finns ett hemligt språk bland de insatta. Som på given signal håller folk upp hemmagjorda skyltar med låtönskningar på. Bruce går pliktskyldigt runt och plockar ihop dem och väljer sedan några som han spelar till fansens förtjusning. Vi får aldrig veta om han tänkt spela dem ändå och bara hade tur att någon skrivit en skylt som passade, men det känns äkta. När Dancing In The Dark ljuder ut i sommarkvällen kommer andra skyltar upp, mer eller mindre intrikat fjäsk för att få komma upp på scenen och dansa. Alla verkar veta att det är så man ska göra och förväntar sig också denna procedur. Det i sin tur leder till att Springsteen måste spela den låten vareviga jävla kväll trots att den, om vi ska vara ärliga, är en rätt tjôtig och intetsägande melodi. Hur trött är han på den, egentligen? Hur less är han på alla önskeskyltar? Bland det hemliga språket finns också handrörelser. En där man vajar utsträckta armar från vänster till höger över huvudet och en där man håller armarna still men liksom vickar på händerna så att publikhavet ser ut som en oändlighet av darrande asplöv. Det tar ett tag innan jag fattar att detta är en Bruce-grej, återigen något som de flesta andra verkar veta om. När jag ser det först tror jag att de längst fram vid scenen försöker dra igång vågen på innerplan.


När vi går ifrån Ullevi är klockan mycket och det är som vanligt ett lämmeltåg ner mot Heden. Jag ger verbalt uttryck för det jag skriver här till Lotti och jag märker tydligt hur folk runtomkring mig lyssnar, blickarna är inte nådiga och de viskande kommentarerna till andras sällskap är visserligen inte hörbara, men tonen är tydlig, så här säger man inte, så här tycker man inte. Jag har outat mig själv som icke värdig, det är tydligt. Jag är inte förvånad, när det kom låtar under konserten som inte var av den direkta listtypen utbytte folk blickar sinsemellan för att säkerställa vilka som var riktiga fans och inte, vilka som på något sjukt sätt hade där att göra. Och det är nu jag börjar tänka på Håkan Hellström. Jag har inget till övers för honom och den "musik" han framför. Som så många andra förstår jag inte hur han har kunnat bli så stor på så bristande musikalisk förmåga. Det hade för mig varit mer logiskt om han slagit som poet eller författare av annan art, men som musikartist ser jag inte vad det är andra ser, jag begriper inte helt enkelt. Han är ju kass, han kan ju inte sjunga? Då spelar det ingen roll att han "skriver så bra texter".

Lokalpressen har slagit på stora trumman både när det gäller Kråkan Skrällström och Börje Sprängsten och gjort gigantisk affär av att den förre slagit publikrekord och antytt att den senare skulle vilja slå det, som om han bryr sig... Jag skulle aldrig i livet få för mig att köpa biljetter att se Hellström, inte ens bara för att "ha gjort det". Men av ovanstående anledning har man liksom inte kunnat undgå att få en inblick i den hysteri som denna hemmason för med sig. Såväl i tidningar som i bekantskapskrets och på arbetsplats finns folk som var där och som avgudar honom. Och det är något som får mig att tro att om jag gått till Ullevi när han spelade så hade jag inte haft samma känsla av utanförskap som jag hade på Springsteen. Något säger mig att Håkans publik är mycket mer inkluderande, mer omfamnande, mindre inskränkta. Kanske är det där storheten i honom ligger, en bred och öppen famn som välkomnar alla och som inte bryr sig om du köper sittplats längst bak bara för att vara där, du är lika välkommen ändå. Du behöver inte kunna allt, vi är glada för att du kom. Jag har givetvis inga belägg för detta, jag var ju inte där, kanske var det lika många skyltar, interna handslag och sneda blickar, men jag vet inte vad det är som får mig att tro att så inte är fallet. Bekräfta eller rätta mig gärna.


OK, nu backar vi. Tro inte att det här förstörde min kväll. Icke sa Nicke. Jag har varit med tillräckligt länge för att kunna fokusera och göra kvällen till min egen, att njuta av mina egna godbitar och inte i stunden hänga upp mig på saker runtomkring och låta dem förstöra för mig. Det jag noterar ovan är resultatet av tankar och diskussioner efteråt. Jag är kanonglad att jag var på Ullevi, att han spelade fler av de låtar jag gillar, att jag fick uppleva en sån där lång spelning och framför allt att jag fick uppleva den med mina föräldrar, eller som jag kallade dem på Instagram, den riktiga rock 'n' roll-generationen. Att se mamma stå och jazza och klappa händerna till Born in the U.S.A. eller pappa leendes taktfast stöta käppen mot betonggolvet i bänkraden när Working on the Highway vibrerade i densamma, det slår det mesta. Jag kommer inte jaga biljetter nästa gång Springsteen kommer till Ullevi, men då inte för något av det jag beskrivit här utan för att Scandinavium 2005 helt enkelt var bättre. Jag är därmed nöjd, Bruce behöver mig inte mer.

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Kungsleden 2016: Att få ligga bra

Kungsleden 2016: Jakten på tält

Huvudstad 2014, Balkan, 29/4: Kvardröjande öststat