In the court of the Crimson ProjeKCt
Kan inte riktigt säga när jag hörde talas om King Crimson första gången. det kan ha varit på gymnasiet, men å andra sidan fanns gott om pretton inom Fältbiologerna, så det är långt ifrån omöjligt att man någon natt i ett militärtält på Hunneberg eller i Molla bokskog druckit te och diskuterat Praktejderkryss till tonerna av Red eller In The Court Of The Crimson King. Tony Levin har alltid varit en favorit, men det ska erkännas att jag först och främst kopplat honom till Peter Gabriel och i periferin vetat att han även hade med KC att göra. Adrian Belew har funnit överallt, med Zappa, Bowie med flera. Och Crimson då.
Vi kom att tala om det hemma, jag och sonen. Han är väldigt insatt i progressiv rock och givetvis kände han till Levin och KC, även om han inte lyssnat på de senare ännu. Samtalet ledde till nyväckt intresse hos mig, jag plockade fram musiken och som av en händelse kom då nyheten att Robert Fripp bestämt sig för att väcka bandet till liv igen och ge sig ut på en turné. Det kändes ju intressant och ledde till fler sökningar och då visade sig att The Crimson ProjeKCt skulle ut på turné i Europa våren 2014. Närmaste spellokal var Oslo och det var lämpligt nog nära sonens födelsedag så presenten var given och bokades på stört.
Jag ska inte gå in på detalj vad TCP är, om intresse finns så vet ni nog redan, om inte spelar det inte någon större roll för vad jag är ute efter här, men i grunden är det två band, Stick Men och Adrian Belew Power Trio som åker tillsammans och spelar dels sina egna låtar, dels Crimson-musik. Det närmaste KC man kan komma helt enkelt med tre av musikanterna de facto från bandet i fråga och hela projektet välsignat av Fripp själv. Vi såg fram emot detta, båda två.
Torsdagen före konserten fick jag en lite positiv överraskning på jobbet, min nya tjänstebil som skulle komma veckan efter var redan klar och jag kunde hämta den! Detta innebar att bilresan till Oslo skulle ske i en splitter ny BMW 320d GT xDrive med massa tingel-tangel i. Automatik både högt och lågt som gjorde att sonen i vissa lägen förväntade sig att den skulle förvandlas till Optimus Prime. Nära, men inte riktigt. Strax före 14:00 spände vi fast oss och gav oss iväg. Konserten skulle börja kl 20 med insläpp 19. Vi räknade med tre timmars resa och ville ha tid för att hitta parkering, bankomat (minibank) och att få i oss någon mat innan vi ställde oss i kö. Det var onumrerade platser och vi ville inte hamna längst bak. De tre timmarna stämde. Vad vi inte räknat med var att vi skulle hitta gratis parkering precis utanför konsertlokalen och en bankomat några minuter därifrån inom tio minuter. Helt plötsligt hade vi två timmar att slå ihjäl i en inte allt för rolig del av den norska huvudstaden en söndag eftermiddag. Lyckligtvis var vi veliga när det gällde att hitta var vi skulle äta, så det tog en liten stund innan vi slank in på ett fik och köpte deras sista (halvtorra) smörgåsar och en kopp kaffe. Det var varmt och skönt där inne så vi satt kvar, värmde oss och passade på att kissa ordentligt.
Nu stängde de vid 18 så vi fick pallra oss till lokalen och ställa oss utanför. Vi var nästan först. En man kom förbi och frågade oss vilka "fyrar" det var som spelade ikväll, för det var väl ett norskt coverband? När vi berättade att det var the real deal så sken han upp! "Oj, då ska jag bara posta det här brevet så köper jag biljett sen!" Vilken söndag han fick! Att sonen skulle dra ner medelåldern hade vi gissat redan och av kön att döma skulle vi få rätt. Många av den äldre generationen stod först i kön och väl inne i lokalen förstod vi varför. Det fanns som en balkong ovanför golvet och där fanns bord att sitta vid. De kände säkert till detta och ville försäkra sig om att få dessa bord. Vad gjorde det oss? Vi skulle ju stå vid scenen och där var ingen än, bara vi!
Tröja och cd inhandlades, jackorna in i garderoben och sedan var det bara att vänta. det kom mer och mer folk men det blev aldrig riktigt trångt eller stökigt. Max tio minuter försenade klev Marcus Reuter från Stick Men på scenen och började spela, han följdes av Pat Mastelotto och sedan resten av gänget och så var vi igång. Vi fick närmre tre timmars helt ljuvligt fantastisk konsertupplevelse där de olika uppsättningarna varierades samtidigt som det improviserades, spelades Crimson eller egna låtar men hela tiden med en intensitet och ett kunnande som gjorde att man gungade, klappade, blundade, nickade, skrattade och njöt om vartannat. Det var uppenbart att de sex personerna på scen hade roligt tillsammans. De älskade det de gjorde och de trivs tillsammans. De ler mot varandra, skrattar mot publiken, söker ögonkontakt med oss (och lyckas!) och då uppstår något magiskt, ett samspel, en symbios. Vi är inte bara en publik som står och ser på och applåderar mellan låtarna. Vi är med, vi är en del av hela kvällen, av deras upplevelse lika mycket som de av vår. De sliter och kämpar för att vi ska trivas och när de märker att vi gör det så smittas de och de mår ännu bättre och ger mer. Och så håller det på. Och jag och sonen blir varmare och varmare och gladare och gladare. Må detta aldrig ta slut.
Vissa versioner av låtar är så starka och så bra så man bara gapar och skakar på huvudet. Open Pt 2 med Stick Men och Indiscipline med hela gänget är exempel på det. Belew kommer in ensam för extranummer och kör lite allsång med låt från KC:s debutskiva till allas jubel och sen spelar han så intensivt att en sträng går av. De andra spelar lite improviserat medan han går och byter den och sen är de igång igen med en avslutning som tar andan ur oss. När det är färdigt är vi inte säkra på att vi fattar vad vi varit med om. Jag är inte säker på att jag fattat det än.
Vi lullade ut i Oslokvällen, köpte vatten i närbutiken och satte oss i bilen. Rutorna immade igen av vår kroppsvärme och vi startade upp Optimus för att ge oss av hemåt. Tre nya skivor i stereon och adrenalinet pumpande gav att ingen risk fanns för att vi skulle somna vid ratten. Kaffe och macka vid en rastplats utanför Strömstad gav lite frisk luft och strax före 02:00 la jag mig ner i min säng i hemmet med det där härliga post-konsert-tjutet i öronen. Hade hustrun varit vaken hade hon nog undrat varför jag låg och småfnissade för mig själv där i mörkret.
Vi kom att tala om det hemma, jag och sonen. Han är väldigt insatt i progressiv rock och givetvis kände han till Levin och KC, även om han inte lyssnat på de senare ännu. Samtalet ledde till nyväckt intresse hos mig, jag plockade fram musiken och som av en händelse kom då nyheten att Robert Fripp bestämt sig för att väcka bandet till liv igen och ge sig ut på en turné. Det kändes ju intressant och ledde till fler sökningar och då visade sig att The Crimson ProjeKCt skulle ut på turné i Europa våren 2014. Närmaste spellokal var Oslo och det var lämpligt nog nära sonens födelsedag så presenten var given och bokades på stört.
Jag ska inte gå in på detalj vad TCP är, om intresse finns så vet ni nog redan, om inte spelar det inte någon större roll för vad jag är ute efter här, men i grunden är det två band, Stick Men och Adrian Belew Power Trio som åker tillsammans och spelar dels sina egna låtar, dels Crimson-musik. Det närmaste KC man kan komma helt enkelt med tre av musikanterna de facto från bandet i fråga och hela projektet välsignat av Fripp själv. Vi såg fram emot detta, båda två.
Torsdagen före konserten fick jag en lite positiv överraskning på jobbet, min nya tjänstebil som skulle komma veckan efter var redan klar och jag kunde hämta den! Detta innebar att bilresan till Oslo skulle ske i en splitter ny BMW 320d GT xDrive med massa tingel-tangel i. Automatik både högt och lågt som gjorde att sonen i vissa lägen förväntade sig att den skulle förvandlas till Optimus Prime. Nära, men inte riktigt. Strax före 14:00 spände vi fast oss och gav oss iväg. Konserten skulle börja kl 20 med insläpp 19. Vi räknade med tre timmars resa och ville ha tid för att hitta parkering, bankomat (minibank) och att få i oss någon mat innan vi ställde oss i kö. Det var onumrerade platser och vi ville inte hamna längst bak. De tre timmarna stämde. Vad vi inte räknat med var att vi skulle hitta gratis parkering precis utanför konsertlokalen och en bankomat några minuter därifrån inom tio minuter. Helt plötsligt hade vi två timmar att slå ihjäl i en inte allt för rolig del av den norska huvudstaden en söndag eftermiddag. Lyckligtvis var vi veliga när det gällde att hitta var vi skulle äta, så det tog en liten stund innan vi slank in på ett fik och köpte deras sista (halvtorra) smörgåsar och en kopp kaffe. Det var varmt och skönt där inne så vi satt kvar, värmde oss och passade på att kissa ordentligt.
 |
| Spot the beard! (Tony Levin tog dessa två bilder, den nedre när AB körde allsång) |
Vi lullade ut i Oslokvällen, köpte vatten i närbutiken och satte oss i bilen. Rutorna immade igen av vår kroppsvärme och vi startade upp Optimus för att ge oss av hemåt. Tre nya skivor i stereon och adrenalinet pumpande gav att ingen risk fanns för att vi skulle somna vid ratten. Kaffe och macka vid en rastplats utanför Strömstad gav lite frisk luft och strax före 02:00 la jag mig ner i min säng i hemmet med det där härliga post-konsert-tjutet i öronen. Hade hustrun varit vaken hade hon nog undrat varför jag låg och småfnissade för mig själv där i mörkret.
