The power of orange twitters

Om två veckor ska jag se Tori Amos live i Köpenhamn. Det blir sjätte gången jag bänkar mig för att låta den rödhåriga förförerskan ta hand om mig en eller ett par timmar. Därmed är hon den jag sett flest gånger live, tätt följd av Roger Waters och Dave Eugene Edwards, fem var. Toris fanskara är en sådär hängiven skara, där det finns de som följer henne runt på en hel turné, som hänger utanför varje konsertlokal för meet & greet och som ibland lever på gränsen till vad som är nyttigt vad gäller idoldyrkan. Man kan ju anse att jag balanserar där också, om jag nu ska se henne igen, men tro mig, jag är inte ens nära ett riktigt hardcore fan.

 

 

Idag är det ju ganska enkelt att hålla koll på sina idoler. Var är de, när kommer nästa skiva, hur ser turnéplanerna ut, när släpps biljetter med mera. För fans av arten jag beskriver ovan är givetvis detta en guldgruva. Det finns hur mycket som helst att få reda på och man behöver inte missa något någongång. Smarta artister vet också att nyttja detta. Lägg ett unikt spår som bonuslåt på digitalköp på amazon och ingen annanstans, så får du de rätttrogna att köpa samma skiva flera gånger. Så långt är ju allt väl.

 

Men.

 

Det finns en nackdel för en gammal gubbe som jag. Jag vill att en konsert ska vara lite av ett unikt tillfälle, en sällsynt audiens då jag vid ett speciellt evenemang ges chansen att se, höra och komma nära min idol. Att få vara i samma rum som denne. Jag har sedan många år tillbaka samlat setlists efter konserter och skapat spellistor av dem så att jag kan, om jag vill, återuppleva lite av känslan. I alla fall tills det är dags igen. Det har varit lite av en sport, att antingen notera listan själv under tiden, eller att leta efter den i efterhand, lämpligen på nätet. Allra bäst är det ju om man som på Crimson ProjeCKt i Oslo i mars kommer över en faktisk lista från scengolvet. Tori Amos har under många år varit duktig med att presentera listan i efterhand på sin hemsida, antagligen då hon känt av att fansen vill ha den. Det hör också till saken att hon förändrar låtlistan väldigt mycket från kväll till kväll. Vad hon spelar beror på var konserten äger rum, vad hon känner för, vilken dag det är med mera. Det är här det börjar bli lite komplicerat.

 

 

Ett tag började jag leta låtlistor till kommande konserter genom att leta efter tidigare spelningar på samma turné. Det gick ganska bra och jag gjorde t.o.m. listor jag lyssnade in mig på i förväg. Resultat? Lite av det unika i konsertupplevelsen gick om intet eftersom jag ju hade bra koll på vad som skulle hända redan innan jag gick dit! Så jag slutade med det. Men så var det dags för Tori nu då. Jag följer ett tongivande fan-konto på Twitter som varit bra sett till information om släpp med mera och som varit väldigt nyttig i processen att få tag i biljetter och liknande. Men nu när turnén har börjat så live-twittrar samma konto från konserterna med såväl låtordning som allmän information och det riskerar givetvis att ge mig mer info än jag vill ha! Samtidigt vill jag ju inte missa viktig information. Pest eller kolera...

 

Jag vet, det här är ju inte ett problem att bråka om egentligen. Det är lätt åtgärdat och musikvärlden ser annorlunda ut idag jämfört med när jag började gå på konsert. Å ena sidan är man nog som publik mycket närmare sina idoler idag vilket ju är fantastiskt, men å andra sidan försvinner magin lite grand, och jag vill i alla fall ha kvar den. I september ska jag se Kate Bush i London. Hennes första livekonserter sedan 1973 så det finns så mycket jag vill höra henne spela. Men jag kommer inte (säger jag nu) kolla vad hon väljer i förväg. Jag vill inte komma till Hammersmith Apollo med en besvikelse i förväg över att hon kanske inte spelar "Leave It Open" utan istället njuta av det hon faktiskt spelar.

 

 

Min ålder till trots, i den här gubben finns en liten pojke som fortfarande kittlas av att bli lite starstruck då och då.

 

Skickat via Blogsy