Huvudstad 2014, Balkan, 28/4: Drakar och grodlår

Vi unnade oss sovmorgon idag. Jag vaknade i och för sig vid 6 ändå, men hur som helst. Åter igen en bra frukost och denna dag möte vid stadshuset för en guidad vandring klockan 10. Ståendes på trappan kom borgmästarn och skulle ut. Vi stod i vägen, men han hälsade artigt och vi flyttade på oss. Ett lokalt kändiskryss helt enkelt!
 
 
Antingen har vi haft väldig tur på denna resan, eller så är guiderna i denna del av världen extra bra. Kan också vara att tiderna förändrats, att man helt enkelt gör sådant här bättre nu för tiden, för i alla tre städer har det varit förstklassigt informativt och trevligt. Ljubljana var inget undantag. En kunnig kille i 35-årsåldern som guidade blandningen av svenskar, amerikaner, kanadensare och fransmän med rätt balans mellan humor, personliga anekdoter och historiska fakta. Det regnade när vi började men avtog snabbt och i flanellskjorta och regnjacka gåendes i trappor och slänter blev man snart varm under kragen. Ljubljana som stad är inte urgammal, bara cirka 550 år, men det har funnits folk och bosättningar här sedan romartiden. På sedvanligt sätt har även denna stad bebotts och styrts av ömsom Hapsburgare, ömsom turkar och detta är helt enkelt något de fått vänja sig vid och på något sätt accepterat. Influenser från dessa tider finns i alla tre städerna och kan ses i arkitektur, maträtter, traditioner och skillnader i språk. De flesta på Balkan förstår varandra som vi gör norrmän och stora delar anser sig tala varandras språk flytande då kanske 97% är lika. Så att man samlade alla under Jugoslavien kanske inte var så konstigt. Sen var det väl ett projekt som var dömt att misslyckas från början, för som vår guide sa idag, "vi tycker inte illa om våra grannar, men vi talar inte gärna om dem". Inne i Nikolaj-katedralen berättade han om lite av varje, bland annat den senaste graven inne i kyrkan, en biskop som levt i landsflykt sedan WWII då han anklagats för att ha hjälpt nazisterna, men nu hade han fått komma hem. Känner ni igen det från Zagreb? Jag påpekade detta för guiden, att det fanns en snubbe i Zagreb med samma historia, att han också anklagats på det sättet. "Jo", sa guiden, "men skillnaden är att många snubbar i Zagreb faktiskt hjälpte nazisterna." Att det finns en grogrund för konflikt är tydligt.
 

På grund av den lilla förseningen med Segway-turen missade vi marknaden i Zagreb. Marknad är ett stående inslag på våra resor, så det var med glädje vi såg att det fans en slik på torget där vi avslutande vandringen, precis vid mjölkautomaten. Vi behöver inte nödvändigtvis köpa något, men vi gillar att gå och strosa där, att klämma lite, pruta lite, och se skillnaderna från land till land. Denna hamnar väl inte högst upp på topplistan, och vi fick inte med oss något hem, men som sagt, det ska göras. Tiden pockade på, vi hade 50 mils körning tillbaka till Belgrad framför oss så vi tog en kort promenad till Tivoliparken, Ljubljanas gröna lunga och tog en kopp kaffe vid en liten damm innan vi knatade tillbaka till centrum för sista lunchen i Slovenien. Vår guide hade sagt att grodlår var den mest traditionella rätten och jag brukar ju försöka testa lokala rätter i mesta möjliga utsträckning, men det här avstod jag. Istället blev det den lokala fläskkorven med surkål, inte ett dåligt val det heller! De försöker tydligen namnskydda den, modell västeråsgurka eller cognac, men österrikare och ungrare vill ha ett ord med i laget så vi får väl se hur det slutar.
 
Strax före 16 hade vi nyttjat hotellets wi-fi i samband med att vi hämtade bagaget för att göra lite semesterjobb och hålla oss uppdaterade innan vi gav oss ut på vägarna igen. Snabbt ut på motorvägen och sedan raka vägen till Belgrad. Det är som regel 130 så vår Toyota får bekänna färg. Motorn är slö och orkeslös, det märks i uppförsbackar och vid omkörningar. Man kan ju tycka det är fånigt med hästkrafter, men i vissa lägen handlar det om säkerhet. Att snabbt kunna accelerera upp på en påfart, att slippa tvärnita när någon annan ska ut i vägbanan (påfarterna är kortare här) eller liknande. Men, vi är ju bortskämda med BMW, båda våra familjer så kanske är det inte rättvist att klaga. Det finns egentligen inget att klaga på vad gäller övriga trafikanters beteende på vägarna heller. Visst, det kommer en och annan fartdåre, men det gör det ju hemma och på Autobahn också. Det vårdslösa beteende jag såg ofta i Polen har vi klarat oss ifrån här, kanske har det helt enkelt att göra med att väst gjort sitt intrång eller kanske att vägarna är avgiftsbelagda. Vad oss anbelangar finns det hur som helst ingen anledning att vara rädd för att köra här.
 
Men, vad vore livet utan lite farthinder? När vi tråcklat oss in i centrala Belgrad, gjort en inte helt tillåten u-sväng och parkerat med varningsblinkers på mitt på busshållplatsen fick vi veta i hotellreceptionen att den utlovade parkeringsservicen inte fanns. Eventuellt för att det var för sent på dagen, språkförbistringar försvårade kommunikationen. Vi föreslogs en allmän p-plats, där vi kunde stå för 25€, men det var mer än dubbelt vad vi räknat med så det ville vi undvika. Rätt som det var verkade han komma på något. Han ringde, gick ut och tittade, kom tillbaka in och frågade oss vem som körde. Jag räckte lydigt upp handen varvid han gick och väckte den lätt uttråkade tonårsbruden som satt och sov i valutaväxlingsbåset med iPhonelurarna i öronen. Han bad henne stå i receptionen och innan jag visste ordet av körde jag i Belgrads trafik igen med en hotellanställd bredvid mig, guidandes mig till deras garage. Han såg nervös ut när trafik försenade oss, kanske skulle han råka illa ut om någon kom på honom med att ha lämnat sin post, men det gick bra och en kort promenad senare, småpratandes (pga samma begränsade språkkunskaper) var vi tillbaka på hotellet. God service = nöjda gäster.


Vi avrundande kvällen på gatan med alla kafanas, en bra miljö för vår sista kväll på resan. Levande musik, glada människor, god mat och en trevlig atmosfär. Samtal om livet i våra bästa år, lätt planerande av kommande resor, glada skratt över minnen från lyckade resor vi gjort. Vi började ändå 1997, så vi har hunnit med en del. Klockan passerade midnatt när vi kom tillbaka till våra gamla inrökta heltäckningsmattebeklädda hotellrum. En dag kvar på Balkan.
 

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Kungsleden 2016: Jakten på tält

Tanzania 2018/1: På menyn - Fläsk och fisk

Viktigt meddelande! Byte av plattform och adress!